Thomas Warburton, 1918–2016

Foto: Lena Malm

Thomas Warburton föddes den 4 mars 1918 i Vasa. Fadern Thomas Harald Warburton verkade som ingenjör, spinnmästare på bomullsfabriken och rektor. Modern Kerstin Ingeborg var född Schulman. Farfadern hade flyttat till Finland från England och som myndig valde också översättaren Warburton brittiskt medborgarskap.

Han blev student 1936 från Svenska Normallyceum i Helsingfors. Samma år inledde han där universitetsstudier för att bli forstmästare (jägmästare). Världskriget förlängde studierna; någon examen utmynnade de inte i. Men när han lämnade dem 1943 hade han blivit skogskunnig nog för att ha gjort skogsbrukares och dendrokronologers långa tidsperspektiv på tillvaron till sitt. Detta präglar hans poesi, som huvudsakligen utgörs av lågmäld, oheroisk lärodikt.

Någon forstmästare blev det alltså inte. Det blev skriftställeri av vitt skilda slag istället, efter hand allt mer med fokus på översättning. I sin reflexionsbok om översättandet, Efter 30 000 sidor. Från en översättares bord (2003), präglar Warburton en bild som ofta citerats: ”Översättaren är en sorts hantverksskrivare, som helt enkelt anlitas för att sköta en bit av den litterära kommunikationen, en litteraturens rörmokare”.

Då det gällde hanteringen av vatten och sanitet för litteraturens Babelshus hade Warburton åtskilliga åtaganden. I sitt eget skönlitterära skapande riktade Warburton in sig på lyrik och hörspel. I sin tidiga, krigstida dikt kunde han chockera, till exempel genom att låta ”hjältegravar” rimma på ”folk i travar”. Författarskapet sträckte sig över två tredjedels sekel och var omutligt flåsfritt. Smög det sig in lite högstämdhet så berodde det på att han ofta skrev både lärodikt och lärd dikt. Den vittbelästes aktning för världslitteraturens människokännedom gjorde att det förekom stilla bugningar.

Viktigast var nog arbetet som redaktör och litterär chef på Schildts förlag i Helsingfors i nästan fyrtio år, från 1943. I några år på 1950-talet var han medlem i redaktionen för tidskriften Arena, grundad av artonårige Jörn Donner. Redaktionen för Nya Argus tillhörde han i ett kvartssekel, först som redaktionssekreterare, sedan länge som tidskriftens teaterkritiker. Efter krigen satt han halvtannat decennium i Finlands svenska författareförenings styrelse, därefter 1959−1967 i finska statens litteraturnämnd. Ibland steg han ut ur litteraturens dagsrutiner, för överblick och återblick. En uppmärksammad överblick av hans hand är Femtio år finlandssvensk litteratur (1951), omarbetad och uppdaterad 1984. Denna ogenerat sparsmakade litteraturhistoria var länge enda handbok i ämnet.

I Efter 30 000 sidor kunde Thomas Warburton stödja sig på drygt hundratrettio egna litterära och andra översättningar. Språken han översatte från var engelska och finska, men han översatte också två verk från svenskan och tolkade dessutom fem av Tove Janssons muminböcker till engelska – han var Janssons förläggare.

Det var rätt tidigt Warburton intog sin plats bland det svenska språkets stora översättare. Berättelsen om hur han tog itu med Joyces Ulysses och fick ut den på Bonniers 1946 ingår i den svenska översättningshistoriens legendarium. Han gjorde det på eget bevåg och utan någon visshet om företagets framtid. Först skulle originalet bevekas fram ur giftskåpet på Helsingfors stadsbibliotek. Behjälplig där var bibliotekarien Cilla Frankenhaeuser, sedermera gift med joyceanen Eyvind Johnson. År 1991 gav han ut en omarbetad version av romanöversättningen, som han hade reviderat efter Hans Walter Gablers (i sig ifrågasatta) nya kritiska edition.

Listan över engelska och irländska, walesiska och nordamerikanska klassiker som försvenskats av Warburton är lång. Dit hör Shakespeare och Sterne, Eliot och Wells, Faulkner och Lafcadio Hearn. Dit hör, för att belysa bredden, Dylan Thomas med sin ordmusik i hörspelet Intill mjölkhagen (1956) och advokaten Edgar Lee Masters inpenslade lagkarlsvändningar i Spoon River-antologin (1967).

Många av dessa verk har genom åren försvenskats också av andra och fått ytterligare en språkdräkt, vilket var ett begrepp som Warburton gillade:

Beteckningen språkdräkt är träffande; det är fråga om kostymering. En översättare uttrycker ohjälpligt sin egen tid och miljö, inte bara originalförfattarens, ofta omedvetet. Han begriper helt enkelt inte bättre, skulle inte heller kunna lära sig det.

Som förlagsanställd på Schildts arbetade Warburton med att bända och vända i Elmer Diktonius Aleksis Kivi-översättning Sju bröder (1948). Där lyste finskan genom den svenska texten – och skulle lysa, så ville Diktonius ha det. Nästan fyrtio år senare kom Warburton med en egen översättning. Den var motiverad av den snillrika insikten att det myckna som i romanen var läsefrukter hade Kivi tagit till sig på svenska. Vare sig det skedde i original eller översättning (t.ex. Almqvist eller Shakespeare) var det något som medbestämt romanens språkliga register, tänkte Warburton. Översättningen har en avvägd 1800-talstouche och plurala verb. Den kunde ha stannat vid yta och pastisch men utgör snarare ett genomfört försök till svar på frågan hur Kivi 1870 lade grunderna för en finsk romankonst. ”Alla författare har sina läromästare. Ingen kunde ge honom en finsk prosastil, för det fanns helt enkelt ingen. Han skapade den själv – men av vad?” heter det i Efter 30 000 sidor.

Ett lite likartat språkspel genererade Warburton 1980, då Laurence Sternes Tristram Shandy i hans svenska version blev intill förväxling lik Sternes samtida Jacob Wallenbergs son på galejan. Och 1992 fick stilmönstret och ordförrådet i Thomas Paines Rights of Man söka sig nära Anders Chydenius frihetstida avhandlingar. Warburton gjorde ofta så här, sneglade på ett specifikt svenskt språkmönster för attrappering. I bästa fall blir följden att en nationallitteraturs två halvor kan läsas som ett hopvuxet helt.

Det vore svårt att överskatta betydelsen av Warburtons översättningar från finska för den svenska bilden av finsk litteratur. Utan honom vore den mager och blek. Nu finns där Paulaharju och Haanpää, Kailas och Waltari, Manner och Meri och många fler. Icke minst finns där verk inför vilka modet skulle ha svikit för de flesta översättare. Dit hör Eino Leinos Helkasånger (1963) och Volter Kilpis måttlösa skärgårdsepos I salen på Alastalo (1997), en översättning som Warburton tog initiativ till och som sedan publicerades i skriftserien Atlantis väljer ur världslitteraturen.

Detta var Warburtons andra endagsromanprojekt och en minst lika stor översättningsutmaning som Ulysses. Kilpis verk färdigställdes 1933. Diktonius hade försökt sig på det men gått bet. På dess språkligt gnistrande åttahundra sidor händer knappt ett dyft. I skärningspunkten mellan minimalt skeende och maximalt språk uppstår Kilpis säregna modernism. Där finns meningsbyggen som ropar på att bli tal. Dock kan några talare av kött och blod svårligen tänkas för dem. Denna smått monstruösa men för romanen absolut centrala grundegenskap gestaltade Warburton suveränt.

Han var helt ointresserad av översättningsteori. Praktiska principproblem tog han på desto större allvar. De kunde gälla frågan hur man ska begå med de heroiska eper Masters har fogat som bihang till sin Spoon River-antologi. De är på blankvers, vilket är det givna versmåttet i det engelska sammanhanget. Men på svenska yrkar samma genre på hexameter, säger Warburton, och ser genrekravet som överordnat originalets val av meter.

Som ett annat principproblem kan satsbildningen i finskan betraktas. Finskans kasussystem har ett omfång och en inbyggd styrförmåga som ger stor frihet på ordföljdsnivå. Det är en frihet Volter Kilpi utnyttjar till fullo, inte minst i rytmiska syften. Warburton har beskrivit hans böljande meningar som sjösvall. En analogi till denna språkliga utmaning återfinns i ett annat sammanhang. År 1960 utgav Warburton en översikt av finsk diktning på svenska och skriver där om vilka mödor F.E. Sillanpää ställt sin översättare Ragnar Ekelund inför:

Hans stil är full av utsprång, ornament och inskjutna kommentarer, som på finska under jovialisk trängsel skaffar sig sin exakta, för örat fint avvägda plats i de lugnt framväxande satserna.

Den bästa introduktionen till Warburtons syn på hantverket är förstås Efter 30 000 sidor. Den är  genuint anspråkslöst hållen och kallas rentav i slutet av boken för en resonerande katalog. Man erfar där att finskans kasusval kunnat göra honom osäker livet ut, och att engelskan visserligen gick i släkten men länge var rätt passiv hos honom. Till en början tillhandahölls den av fars bokhylla. Där intog han det mesta, inklusive Wells och Wodehouse, och han lärde sig att som bokslukare äta allt: ”allt samlas i hjärnans språkdatabank, och en dag eller natt i något helt annat decennium kommer man att trycka på den hemliga tangent som frigör någonting man behöver just då”. Det är så översättaren kameleontiskt kan ”ta färg efter underlagets krav, den främmande berättelsens karaktär och skapnad”.

Språkligt fördelar sig Warburtons översättningar jämnt mellan engelska och finska. De drygt hundratrettio titlarna fördelar sig på cirka åttio romaner och annan fiktionsprosa, 25 hörspel/dramatik, resten lyrik och fakta. Allra säkrast var han väl då han gavs tid och rum att inreda och befolka en parallell värld. En sådan värld var Kilpis mammutroman, som Warburton också såg som sitt roligaste arbete. Han var något av en Arcimboldo-bibliotekarie, boksynt men också försynt. Skickligt översatte han verk från Irland och Lappland, och skrev hela böcker om det forna Japan, utan att någonsin ha besökt dessa länder. Han trängde sig inte på sina översättningsobjekts yttervärldar, innervärlden var nog.

Thomas Warburton avled den 18 december 2016.