Svenskt översättarlexikon

Karin Alin var vid 1900-talets mitt en av Sveriges mest framstående översättare, därtill verksam som litterär agent med ett brett internationellt kontaktnät.

Katarina (Karin) Alin föddes i Västerås den 28 november 1892. Fadern var löjtnant och Karin växte upp som ett av nio barn, varav sju flickor och två pojkar. Efter avlagd folkskollärarexamen 1915 började hon arbeta som övningsskollärare först i Strängnäs och sedan i Uppsala. Parallellt med skolundervisningen bedrev hon universitetsstudier och blev 1929 fil.kand. i engelska, tyska och romanska språk. Kort därefter påbörjade Alin högre studier i romanska språk under ledning av professor Ernst G. Wahlgren vid Uppsala universitet. Under följande år avlade Alin tentamina med högsta betyg för fil.lic. i spanska (1931), italienska och provensalska (1932) samt fornfranska (1934).

Mellan 1932 och 1943 tjänstgjorde Alin vid det högre lärarinneseminariet i Stockholm och det var under de åren som hon startade sin bana som översättare. År 1951 beviljades hon förtidspension efter flera års sjukskrivning. Av allt att döma vantrivdes Alin som lärare. I ett brev till Kungliga statskontoret, i vilket hon anhåller om förtidspension, skriver hon att hennes tjänst ”för länge sedan upphört att vara en övningsskollärartjänst” eftersom arbetsplatsen övergått till att vara ”en splittrad och ofullständig folkskola av förberedande-typ”.

Alins första översättning blev Vår tids tema av den spanske filosofen José Ortega y Gasset som gavs ut av Natur och Kultur 1936. Under de följande åren lade hon handen vid tre, fyra titlar per år. Hennes översättargärning spänner över ett brett språkligt register som inbegriper engelska, tyska, franska, spanska, italienska, portugisiska, nederländska och norska. Tyngpunkten låg inom de romanska språken och då främst spanska och italienska.

Bland de författare som Alin översatt återfinns Nobelpristagarna François Mauriac, Miguel Angel Asturias och Gabriel García Márquez samt andra stora namn som E.M. Forster, Federico García Lorca och Italo Calvino. Den sistnämnde introducerades dessutom av Alin i Sverige 1955 med en novell och presentation av författarskapet i Bonniers Litterära Magasin.

Under 1940- och 1950-talen dominerade översättningarna från italienska, medan Alin från och med mitten av 1960-talet nästan uteslutande ägnade sig åt att översätta från spanskan. Detta har flera olika förklaringar. Dels avtog på 1960-talet den neorealistiska berättarglädjen i italiensk prosa och ersattes av stränga krav på ett mer experimenterande berättande, vilket fick en hämmande effekt på många romanförfattare. Under 1960-talet blev det därmed svårare att hitta italienska författare som var internationellt gångbara. En mer konkret anledning var att Alin, som också var litterär agent, systematiskt motarbetades av sin italienske kollega Erich Linder. Den idag mytomspunne agenten Linder såg inte med blida ögon på Alins inflytande över den italienska litteraturen i Skandinavien och framför allt Nobelprislandet Sverige. Tonen i korrespondensen mellan Linder och Alin blev ofta öppet fientlig. Flera gånger sade Linder rent ut att han ville ha så lite med henne att göra som möjligt. I ett brev från 1958 lät han slutligen meddela att han hade anlitat en ny agent (Peter Janson-Smith) för hela den skandinaviska marknaden.

I Karin Alins efterlämnade papper kan man ta del av hennes övriga omfångsrika korrespondens med författare och bokförlag över hela världen. Här framtonar bilden av en viljestark och strävsam yrkeskvinna som ofta kämpade i motvind mot egensinniga författare, missunnsamma översättarkolleger och förläggare med hårda nypor. Kontakten med den jämnåriga översättaren Karin de Laval, som också hade en agentur med inriktning mot främst italiensk litteratur, var minst sagt frostig. Som privatperson tycks Alin ha varit tillbakadragen och reserverad. En pensionerad redaktör på Bonniers har till exempel berättat att hon under sina många år på förlagets avdelning för utländsk skönlitteratur aldrig någonsin träffade Alin; deras kontakt begränsades till brev och telefonsamtal.

Som översättare fick Alin erkännande för sin stora insats. År 1962 tilldelades hon 5000 kronor av Sveriges författarfonds premium till personer för belöning av litterär förtjänst, 1972 erhöll hon Svenska Akademiens översättarpris och året därpå Elsa Thulin-priset. En sökning på Karin Alin i Libris ger mer än 130 träffar, vilket ger en god antydan om hennes arbetskapacitet. Hon var dessutom flitigt anlitad av svenska teatrar och har en mängd otryckta pjäsöversättningar på meritlistan.

Kvantiteten motsvaras dessutom i Alins fall av en god kvalitet. I recensionerna omnämns hennes översättningar oftast i positiva, om än svepande, ordalag. Någon påtalar dock hennes förkärlek för lite väl kreativa ordsammansättningar. Flera översättningar har dock fått en betydande livslängd.

Karin Alin dog den 6 juli 1974 i Stockholm. Till sina arvingar – syskon och syskonbarn – efterlämnade hon en flygel och en skaplig summa på banken. Till den svenska litteraturen omistliga berättelser från världens alla hörn.