Gunnar Barklund, 1914–1977
Gunnar Barklund var något så ovanligt som en militär som skrev pacifistiska artiklar under pseudonym och som sedermera blev en prisad Faulkneröversättare. Han föddes den 4 januari 1914 i Bjursås som son till Karl och Hanna Barklund. Fadern var rättare. Gunnar Barklund tog tidigt värvning – på 1930-talet, då arbetstillfällena var få. Han tjänstgjorde i Göteborg, Boden och Sollefteå och fick 1958 en tjänst vid arméstaben i Stockholm. Med åren kom han att tvivla på valet av yrkesbana och började skriva pacifistiska artiklar under pseudonym. Ändå stannade han kvar i det militära fram till pensioneringen som fanjunkare 1962. Han hade då deltagit i Finska vinterkriget i fyra månader och tilldelats den finska krigsminnesmedaljen. Med sin hustru Britta, född Nyhuus, hade han döttrarna Eva-Louise och Gunnel.
Under hela sin tid som militär visste Gunnar Barklund att han skulle ägna sig åt något annat. Först trodde han att det var författarskap. Istället blev han översättare. ”En ganska vanlig rekryteringsgrund inom översättarkåren”, sa han i en intervju i Dagens Nyheter (30/5 1971).
Barklund var autodidakt: efter folkskolan hade han visserligen fått mer utbildning i det militära, men det var hans egen läslust som förde honom till hans mål. Läsning – inte minst på engelska − var hans allt uppslukande intresse, han hade inga andra hobbyer, ägnade sig aldrig åt idrott eller föreningsliv.
Medan Gunnar Barklund ännu närde författardrömmar skrev han noveller, av vilka han fick en del publicerade. Vidare skrev han recensioner i Bonniers Litterära Magasin, vilket ledde till kontakter med förlaget och att Barklund på eget bevåg provöversatte och skickade in två kapitel ur två böcker av Faulkner. Därmed började Gunnar Barklund sin bana som skönlitterär översättare och kunde snart gå i förtida pension.
År 1960 hade Gunnar Barklund debuterat som översättare med en fackbok, Historiens största brott, som är en dokumentation av den tyska antisemitismen. Två år senare kom så Faulkners Soldatens lön – den första i en svit om sex krävande Faulknerromaner som Barklund översatte under 1960-talet. Översättningarna fick överlag mycket goda omdömen i pressen, och man gav ofta också ett erkännande till Barklund för den svåra, enligt vissa våghalsiga uppgiften att ge sig på Faulkner. Bland annat skrev Torsten Ekbom i Dagens Nyheter (21/9 1964) att ”Gunnar Barklund har lyckats mycket bra med en uppgift som många har betraktat som omöjlig: hans språk har spänst, konkretion, sinnlighet”. I en artikel med titeln ”Fanjunkaren som blev översättare” beskrev Barklund själv utmaningarna med att översätta Faulkner:
Största svårigheten är nog hans brist på respekt för vanliga språkliga regler. När andan faller på bryr han sig alls inte om normala grammatikaliska regler, interpunktion etc.; ordflödet forsar ohejdat sida efter sida. Somliga menar att detta är skrivet i blind inspiration. Men jag tror att Faulkner var en högst medveten författare; vart ord han skrev var nödvändigt för honom. Det går givetvis aldrig att göra Faulkner rättvisa i översättning. Svenskan är ett för ordfattigt och stelt språk för att adekvat kunna återge de Faulknerska perioderna. Det blir bara ett närmande, ett försök att spegla detta oerhörda ordflöde.
Allt som allt översatte Gunnar Barklund ett nittiotal böcker, däribland flera populärlitterära titlar. Han hade föresatt sig att visa att man kunde leva på översättararbetet, därför fick man inte vara kräsen. Det blev i allmänhet sju till åtta böcker om året, färre när han översatte radiopjäser och tv-program. För de stora förlagen blev han en pålitlig översättare som fick ta hand om flera välkända samtidsförfattare, gärna amerikaner, bland annat Joanne Greenberg, Norman Mailer och Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer. Den äldre litteraturen – exempelvis Joseph Conrads memoarböcker – hörde till undantagen, liksom de verk han översatte från tyska, danska och norska. Bland de populärlitterära titlarna återfanns storsäljande historiska romaner av James Clavell och Herman Wouk, verk av Ray Bradbury, C.S. Forester och en del spänningslitteratur. År 1976 fick hans version av J.F. Bardins Dimstråk Svenska Deckarakademins pris för bästa översatta kriminalroman. I Barklunds verklista återfanns också flera icke skönlitterära verk, ofta i historiska eller samtidshistoriska ämnen.
För att kunna översätta måste man väl behärska det språk man översätter ifrån, ”men huvudsaken är ändå att kunna skriva om [verket] till svenska”, sa Gunnar Barklund i en intervju för Dagens Nyheter (2/10 1964), och det lär man sig bäst genom att läsa. Sedan spelar miljökännedom in. Barklund reste därför till Oxford, Mississippi, verklighetens Jefferson i Yoknapatawpha County, dit Faulkner förlagt flertalet av sina verk. Med igenkännandets glädje strosade han omkring i staden, besökte tingshuset med marmorstatyn av ”den konfedererade soldaten”, hittade bankerna, rakstugan, Gavin Stevens advokatkontor och talade med människor som känt Faulkner.
Gunnar Barklund var fackligt aktiv inom Svenska Översättarförbundet, som 1971 gick upp i Sveriges Författarförbund. Där var han Översättarsektionens ordförande i flera år på 1970-talet och verkade som sådan för att synliggöra översättaren i den litterära offentligheten och för att höja nivån i översättningskritiken. I ett inlägg i en debattserie om översatt litteratur i Dagens Nyheter formulerade han (21/3 1971) sin ståndpunkt:
Av översättaren krävs det näst intill omöjliga. Han arbetar med två språk, med olika struktur och historia, och med ord och satsbildningar som har helt olika färgklanger och associationsvärden. Han måste kunna skriva bra på det språk till vilket han översätter och ha förmåga att anpassa sig till olika stilarter. Han måste kunna leva sig in i inte bara den miljö och den tid författaren arbetar med, utan också i författarens sätt att tänka, känna och referera. Han måste ha ett rikt mått av intuition. Han måste vara receptiv, kunna acceptera nya idéer och absorbera nya ämnesområden och dessas vokabulär.
Angående den svenska översättningskritiken skrev han:
Här borde översättaren kunna förvänta sig några rader om den svenska textens kvalitet, men hur många recensenter citerar inte helt enkelt stycken ur den översatta texten som exempel på författarens mästerskap, utan att nämna att det är översättarens förtjänst att mästaren kommer till sin rätt också på det nya språket.
Gunnar Barklund avled den 15 mars 1977 i Rönninge.