Carl Johan Backman, 1825–1874
Carl Johan Backman föddes den 26 augusti 1825 i Stockholm som son utom äktenskapet till expeditions-sekreteraren Carl Anders Backman och Johanna Karolina Hagborg. Utifrån mantalskällorna tycks han och en äldre syster ha vuxit upp hos en komminister Silvander i Dalby och Uppsala-Näs socknar, söder om Uppsala. I Uppsala tog Backman studenten 1844, varpå han skrev in sig vid stadens universitet för att läsa främst språk och historia. Studierna avslutades 1851 med gradualavhandlingen Om romanen (1851) med P.D.A. Atterbom som preses.
En tid efter examen verkade Backman som departementskanslist i Stockholm, sedan som medarbetare vid konservativa Svenska tidningen. Efter några år flyttade han tillbaka till Uppsala för att arbeta som redaktör för Upsala-Biet 1854–1858, vid sidan av fortsatta skriverier för Svenska tidningen. Vid samma tid började han att översätta för Uppsalaförlag. År 1855 utkom hans svenska version av Charlotte Brontës Jane Eyre, vilken med åren skulle få många omtryck – det sista ett halvsekel senare. Tillsammans med E.R. Henschen översatte han Charles Dickens över tusen sidor långa Dombey och son (1855), snart följd av Backmans egen översättning av den ännu mer omfattande Lilla Dorrit (1856). Dessa romaner utkom inom ramen för den av B.E. Malmström initierade serien Engelsk skönlitteratur i svensk öfversättning, utgiven av C.A. Leffler. Även om Dickens hade översatts tidigare, bland annat av Gustaf Thomée, var Backman tidigt ute med att översätta honom direkt från engelska. Han skulle med åren bli författarens mest framträdande introduktör i Sverige.
År 1858 flyttade Backman tillbaka till Stockholm. Fram till sin tidiga död var han därefter medarbetare vid en rad konservativa huvudstadstidningar: Nya Dagligt Allehanda, Morgonbladet och slutligen Stockholms Dagblad. Han gifte sig 1867 med Hildegard Eleonora Nystedt, dotter till en juvelerarmästare.
Efter återkomsten till Stockholm började Backman översätta flitigare. Till en början gällde det främst populär facklitteratur, reseskildringar och historia, bland annat ett par verk av den franske historikern Gaston Boissier. Senare blev det allt fler populära brittiska romanförfattare: vid sidan av Dickens kan nämnas Edward Bulwer-Lytton och storsäljande Wilkie Collins.
En stadig plattform för översättningsverksamheten fick Backman med grundandet av Idun. Tidning för utländsk Novell- och Romanlitteratur i svensk öfversättning, som han gav ut 1867–1870 i samarbete med Zacharias Hæggströms förlag. Backman fyllde tidskriftens häften med översättningar av romaner, noveller och korta bagateller. Urvalet dominerades av samtida fransmän och britter, med en dragning åt det populära. Återkommande namn var Charles Dickens, Wilkie Collins och Edmond About.
Till samma litterära huvudfåra bör man räkna Backmans introduktion av Ivan Turgenev – den ryske författaren på modet. Turgenev hade översatts till svenska tidigare, men enbart i Finland (då en del av det ryska imperiet) och med begränsad spridning i Sverige. Med undantag för romanen Rök (1869) höll sig Backman till de kortare, mer lättsmälta verken. Han översatte Turgenev från franska, och för Iduns läsare framstod nog ryssen som en ganska ”fransk” författare. Turgenev, vars europeiska framgångar hade tagit avstamp just i Frankrike, saknade den vildvuxna stil, grälla miljöteckning och ideologiska radikalism som kom att betecknas som ”typiskt rysk” då Dostojevskij och Tolstoj senare introducerades i Sverige; och det urval som presenterades i Idun saknade alla uppslag för den exotisering av Ryssland som ett ”nihilistiskt” terroristnäste, vilken snart skulle bli vanlig. Backmans introduktion av Turgenev kan framförallt tas som ett utslag för ett välutvecklat väderkorn hos översättaren för de litterära modeskiftningarna i Västeuropa.
Det är också anmärkningsvärt hur nära originalet dessa sekundäröversättningar ligger. Det finns visserligen passager där Backman försvinner långt från Turgenev, men tonen är överlag den rätta, och vissa stycken framstår nästan som alltför direkta översättningar från ett ryskt original. Både den okände franske översättaren och Backman (som inte behärskade ryska) måste ha varit måna om att lägga sig mycket nära sina respektive förlagor, och följden blev en svit sekundäröversättningar som ganska väl avspeglade de egentliga originalen.
Ett annat författarskap som Backman var först med att översätta i Sverige var 1910 års tyske Nobelpristagare Paul Heyse. Han introducerade Heyse i en antologi 1863, och i Idun utkom ytterligare tre kortromaner. Först i Sverige var han även med att (från plattyska) översätta Fritz Reuters Lifvet på landet (1870), med åren i ett flertal nyutgåvor.
När Idun lades ner 1870 övergick Backman till dagspressen, men han utförde också på kort tid en rad omfattande översättningsarbeten, huvudsakligen för Hæggström. En livskraftig översättning var W.M. Thackerays Verldsmarknaden. En roman utan någon hjelte (orig. Vanity Fair; som följetong i Stockholms Dagblad 1872, i bokform 1873). Efter att Dickens avlidit 1870 inledde Hæggström en samlingsutgåva, för vilken Backman översatte bland annat Pickwickklubbens efterlämnade papper (1871), David Copperfield (1872) och Nicholas Nicklebys lif och äfventyr (1873–1874). Den annars svårövertygade kritikern C.F. Bergstedt skrev om översättningarna att de var ”mästerligt utförda”; om Backman hade levt i Frankrike ”skulle utan all fråga Franska akademien skynda att erkänna hans verksamhet såsom en välgerning för den uppväxande generationen”.
Hæggströms samlingsutgåva avbröts av Backmans plötsliga död 1874. Denna sammanföll med ett hastigt vikande intresse för Dickens i Sverige. Författaren återintroducerades på allvar först på 1910-talet, och då med ett nytt försök till samlingsutgåva, Dickens-biblioteket, som utgick från Backmans översättningar. Även detta försök blev kortlivat, men själva översättningarna hade ett så levande, tonsäkert och modernt tilltal att de överlevde i flera nya omtryck i årtionden efteråt.
Backman översatte också H.C. Andersen: Lycko-Per (1870) och två omfångsrika band Sagor och berättelser, utgivna postumt 1877. Dessa översättningar är mycket fint utförda och klart läsvärda än idag. Backman (eller en redaktör) har visserligen gjort en försiktig uppstramning av Andersens fria kommatering och satsfogning, mest märkbart vid repliker – hos Andersen ofta infällda i den berättande texten, här utlyfta till fristående stycken med anföringstecken. Men Backmans text har ändå bevarat originalens så viktiga, spontant fabulerande grundstruktur och har i stort sett inte låtit sig hindras av svenskans formella krav. Som kuriosa kan nämnas att det andra bandets sista häfte tillkom efter Backmans död och översattes av en ung August Strindberg.
Carl Johan Backman avled plötsligt på midsommarafton den 23 juni 1874 på Rensätra gård, Värmdö. I efterhand sticker han ut bland sina samtida kollegor genom ett modernt tilltal och en tydlig förmåga att levandegöra måltexten, att övervinna den dragning åt det formaliserade och stilnivellerande som inte sällan märktes i den tidens översättningar. Han var en av våra viktigaste översättare av de stora viktorianska författarna. I den ekonomiskt tröga svenska förlagsvärlden under 1800-talets tredje kvartssekel framstår han som något av en entreprenör, med översättandet och tidskriften Idun som redskap i utmejslandet av en nisch för sig själv och för den breda romanen.