Bo Carpelan, 1926–2011
Bo Gustaf Bertelsson Carpelan föddes den 25 oktober 1926 i Helsingfors som son till friherre Bertel Gustaf Carpelan och Ebba Adèle Lindahl. Han studerade litteraturvetenskap, filosofi och historia vid Helsingfors universitet och disputerade 1960 på en avhandling om Gunnar Björling. Efter bibliotekarieexamen, som han avlade redan 1950, arbetade han vid Helsingfors stadsbibliotek som studievägledare (1950–1959), avdelningschef (1960–1964) och biträdande chefsbibliotekarie (1964–1980). Åren 1980–1993 innehade han en konstnärsprofessur betalad av den statliga Centralkommissionen för konst. Han skrev också litteraturkritik i Hufvudstadsbladet.
Sin litterära bana inledde Bo Carpelan 1946 som lyriker i en modernistisk stil med diktsamlingen Som en dunkel värme men gick efterhand mot ett mer klassiskt avklarnat uttryck. Senare var han framgångsrik som romanförfattare och har kallats ”en av de mest mångsidiga finlandssvenska författarna någonsin” (Tuomolin). Två gånger mottog Bo Carpelan det prestigefyllda Finlandiapriset.
Som översättare ägnade sig Carpelan framförallt åt samtida finskspråkig litteratur, i första hand lyrik, och var som sådan den viktigaste introduktören i det svenska språkområdet efter 1945. Han hörde till den sortens översättare som aktivt tar del i urvalsprocessen och skrev ofta förord eller andra presentationer av författarskapen. Till hans största översättningsarbeten hör Paavo Haavikkos Dikter (1985) och inte minst antologin Modern finsk lyrik (1984), som inkluderar representativa urval av bland andra Helvi Juvonen, Eeva-Liisa Manner, Mirkka Rekola och Pentti Saarikoski. I förordet till antologin påtalar Carpelan de materiella förutsättningarna för sin översättarinsats och nämner att konstnärsprofessuren gjort det möjligt för honom ”att fri från förvärvsarbete koncentrera mig på den ofta nästan oöverstigligt svåra uppgiften att överflytta finskans rikedom av musikalitet och nyanser till ett så vittskilt (och styvare) språk som svenskan”. Han skriver vidare att han ”strävat att följa originalens mening så troget som möjligt med slutmålet att få översättningen att fungera på svenska” och att han i detta tagit hjälp av finska informanter. Ibland hade han nära samarbeten med de poeter som han översatte.
I sitt tålmodiga detaljarbete hade Carpelan inte som riktmärke en personlig tolkning eller en uträknad poetisk effekt, utan en genomskinlighet som sätter främst en återgivning av den språkliga utsagan som bärare av den poetiska bilden. Ett tydligt exempel ges i hans översättning av Paavo Haavikkos ”Vinterpalatset” i samlingen Dikter, där poeten definierat sin poetik på följande sätt:
Tämä runo tarkoittaa olla kuvaus,
ja minä tahdon runoutta joka ei maistu paljon,
ja kuvittelen että
olen esine joka toivoo kuin ruoho,
nämä rivit ovat hyvin vähän todennäköiset, sillä
tämä on retki tunnetun kielen lävitse kohti
seutua joka ei ole paikka,
tämä runo on laulettava seisaalta
tai luettava yksin
Vilket i Carpelans översättning blir:
Denna dikt söker vara en beskrivning,
och jag vill en poesi som smakar föga,
och jag föreställer mig att
jag är ett föremål som hoppas som gräset,
dessa rader är föga sannolika, ty
detta är en färd genom ett känt språk till
en trakt som ej är en plats,
denna dikt skall sjungas stående
eller läsas i ensamhet
Att Carpelans svenska översättningar bör räknas till hans egen lyriska verkförteckning är givet. Frågan om hur det lyriska översättandet påverkat hans författarskap är emellertid inte utredd. Här och var har han berört ämnet. I Modern finsk lyrik skriver Carpelan att översättandet har varit ”utomordentligt berikande: en egenartad källa har erbjudit mig livgivande dryck”. I Marginalia till grekisk och romersk diktning (1984), som utgör en egenartad samling lyriska fragment vilka uppstått i ett försök att författa någonting eget under inspiration från de klassiska diktarna, skriver han:
Jag hade ursprungligen tänkt mig, att dessa ʼspånorʼ kunde bilda element i egna lyriska försök och byggen, men fann snart, att de ville bevara sin egen fragmentariska karaktär, leva sitt eget liv – kanske på det sättet i bättre samklang med sina inspirationskällor.
Trots en ofta långt driven närhet till de finska originalen lyckades Bo Carpelan ingjuta liv och laddning i sina lyriska översättningar med en självklarhet som är ovanlig. Ett avslutande exempel på detta kan hämtas ur Maila Pylkkönens ”Jesu by”, som ingår i Modern finsk lyrik:
Metsä harva,
saratidulla,
lepänrungotselvät
Skogen gles,
starren gror,
alens stammar klara
Språkljudens klang, inordnad i en omisskännlig psalmmelodi, har här en alldeles egen musikalisk rikedom.
Carpelan gick bort den 11 februari 2011 i Esbo. I den postumt utgivna diktsamlingen Mot natten. Dikter 2010, utgiven 2013, återfinns hans allra sista översättning – en träffsäker version av Goethes "Über allen Gipfeln".