Svenskt översättarlexikon

Olov Jonason, son till en skogvaktare och kommunalarbetare, var född den 12 augusti 1919 i Vallentuna. Han växte upp på olika orter i Mellansverige men betecknades i samband med den litterära debuten som stockholmare, ”söderpojke”. Han tog studenten 1938, ryckte in till militärtjänst 1939 och kom inte loss från inkallelserna förrän 1944. Hans debutbok, novellsamlingen Parabellum (1943), skildrade med grym saklighet och kall ironi den svenska beredskapsmiljön i hela dess patetiska karghet och leda, med starka inslag av hjälplös cynism, tung apati och resignerad desperation. Han avled den 9 oktober 2007.

Som hans stilistiska läromästare skymtade amerikaner som Carl Sandburg, Ernest Hemingway och William Saroyan, och deras svenske själsfrände Thorsten Jonsson. ”Bättre stilskola kan knappt tänkas, ty den utrotar svammel hänsynslöst”, skrev kritikern Ivar Harrie. Andra bedömare var lika positiva. Artur Lundkvist fann i novellerna ”en prosalyrik av blankmetall och vårblåst”, och Stig Ahlgren konstaterade sammanfattningsvis att ”den chock som inträder, när det hårdkokta amerikanska stilidealet ska till att forma svensk beredskapsvardag, är värd att notera. Den har rang av litterär händelse.”

Kritikerna ansåg emellertid att den stilistiska briljansen i författarens kommande böcker måste sikta in sig på viktigare ämnen än svensk militär tristess. ”Jonason tycks sakna material som oemotståndligt tränger sig på och kräver gestaltning, han har i stället att söka den rätta uppgiften för sitt instrument”, menade Lundkvist.

Denna uppmaning hörsammade Jonason på ett mycket märkligt sätt. Det framgångsrika förstlingsverket blev hans enda egna bok. Sin säkra och avslipade stilkonst ägnade han i stället åt en lång och med rätta lovordad översättargärning. Där hade han funnit den rätta uppgiften för sitt instrument.

Han blev introducerad i översättandets rutiner genom att samarbeta med den flitige Thorsten Jonsson (även under senare år gav han ibland en sådan lojal och anonym översättarassistans åt berömda skribenter). Jonasons första översättning under eget namn blev Erskine Caldwells Tobaksvägen (1945). Den följdes av en lång rad viktiga och stilistiskt krävande verk, huvudsakligen av amerikanska och engelska författare, bland annat Steinbeck, Hemingway, McCullers, Murdoch, Faulkner, Doctorow, Capote, Shaw, Vonnegut (14 titlar), och Graham Greene (8 titlar). Läsarna och recensenterna fick tidigt klart för sig att man här mötte en kongenial språkbehandling av mindre vanligt slag. Viveka Heyman skrev att Jonasons version av Faulkners utomordentligt svåröversatta Björnen (1959) var en ”bragd”. Och om Murdochs Klockan (1960) konstaterade Daniel Hjorth: ”Översättningen är gjord av Olov Jonason. Det räcker som betyg.”

Olov Jonason tolkade också åtskillig dramatik, främst åt Sveriges Radio, Dramaten och stadsteatrarna. Bland pjäsförfattarna kan nämnas Pinter, Shaw, Yeats, Behan, Bradbury, Joyce, Wesker och O’Neill. En tjänsteman på Radioteatern ansåg att Jonason stod i särklass bland de pjäsöversättare han samarbetat med.

Åren 1973–1981 var Jonason medlem av Bibelkommissionens enhet för Nya Testamentet. Som garvad yrkesman och stilexpert kunde han där – i nära samarbete med Karl Vennberg – balansera språkprofessorernas nytolkningar med hantverksmässiga krav på stilistisk stadga. Kamrater i kommissionen har omvittnat hur han även balanserade sitt starka engagemang med humor och saklig öppenhet, så att de stundom heta tvisterna inte äventyrade en god och kreativ stämning i gruppen. Hans insatser för den nya översättningen var enligt Bibelkommissionens sekreterare Christer Åberg ”betydande”.

I den av Åsberg redigerade volymen Språket i bibeln – bibeln i språket (1991) kommenterade Olov Jonason problemen vid en god översättnings tillkomst så här:

Det tar oftast lika lång tid att göra den första fjärdedelen av en bok, under vilken det stilistiska mönstret växer fram, som att göra alla de andra sidorna tillsammans. Och ändå är hela översättandet av en bok ett arbete som i regel börjar när man tror att man är färdig med det, något som jag själv lite tjatigt upprepat men väl aldrig kommer att få anledning att rucka på. Det återstår mig ännu att se översättning, åtminstone egen, som inte skulle kunna förbättras på åtskilliga punkter, en som håller för läsning i alla väder och sinnesstämningar, till och med i alla belysningar och miljöer. Med förbättras menar jag inte göras skönare men föras närmare grundtexten genom att förkortas och förtätas, för det är nästan alltid i återgivningen av korthet som det brister. Inget tar så lång tid att kopiera som korthet. Det är svårt nog att skriva kort på egen hand.

Jonason blev hedersdoktor vid Stockholms universitet 1982. Bland hans övriga utmärkelser kan nämnas Svenska Akademiens översättarpris 1974, Elsa Thulin-priset 1978 och Letterstedtska priset för översättningar 1987. Vid utdelandet av Thulin-priset höll Karl Vennberg ett tal, präglat av stark beundran; en av de ytterst få reservationerna gällde pristagarens val mellan stor och liten bokstav efter kolon. Vennberg avrundade sin hyllning med att betona den egentligen felaktiga rollfördelningen: här stod han själv, eleven, och bedömde Jonason, mästaren. ”Det borde ju ha varit tvärtom.”

Kolleger emellan kunde Jonason ofta skämta om sina mödor med svårknäckta språkliga nötter. En gång skulle han överföra ett vulgärord, som kunde betyda både ”ett mynt” och ”en penis”. Efter åtskilligt grubblande fann han till sist den perfekta svenska motsvarigheten: ”en styver”.

Olov Jonason var länge en tongivande gestalt vid de svenska översättarnas fackliga möten på Författargården Lilla Hornsberg. Under samvaron efter ett möte berättade en kollega om hur han i unga år översatt en bok som i en recension blivit grundligt utskälld. Översättningen hade dock befunnits bättre än boken – detta inte sagt som beröm, hade recensenten tillagt.

Berättelsen väckte munterhet. Men när skrattsalvorna förklingat kom Olovs kommentar, som vanligt lika mild och lågmäld som distinkt och minnesvärd: ”Där hade recensenten en poäng. En översättning som är bättre än originalet är en dålig översättning.”