Svenskt översättarlexikon

Maria Ortman (f. Hornyánszky) föddes i Bratislava den 30 april 1939. Till följd av krigsutbrottet flyttade hennes far, arkitekten Stefan Hornyánszky, till Sverige samma år, och hustrun Elisabeth (f. Richter) kom snart efter med dottern. Några år bodde familjen först i Luleå, därefter i Stockholm. År 1948 kom de till Lund, där de blev kvar. En yngre syster, Elisabeth, föddes 1946. Föräldrarna hade tillhört Tjeckoslovakiens ungerska minoritet, alltså talade man ungerska i hemmet. Marias mor Elisabeth var mycket språkbegåvad; hon hade studerat i Tyskland och behärskade uppemot tio språk. Språkintresset gick i arv, och dottern gjorde sina första översättarinsatser redan som femtonåring då hon agerade tolk åt flyktingar som kommit till Sverige efter Ungernrevolten.

Efter studentexamen vid Katedralskolan i Lund 1958 studerade Maria ungerska, tyska, konst- och religionshistoria vid Lunds universitet, där hon sedermera avlade examen 1963. Utöver sitt starka språkintresse brann hon också för konst och film. Hon var drivande i Lunds Studenters Filmstudio, där hon blev föreningens första kvinnliga ordförande. Efter sin fil.kand. arbetade hon i över ett decennium som filmkritiker för Sydsvenska Dagbladet, senare även som litteraturkritiker för samma tidning.

År 1960 gifte sig Maria med konstnären Jan Håfström och paret fick en son, Mikael. År 1963 ingick hon sitt andra äktenskap, denna gång med författaren och konstnären Peter Ortman. De fick sonen Mattias. Från 1976 och fram till sin död levde Maria Ortman tillsammans med skribenten och översättaren Staffan Holmgren, med vilken hon fick sin tredje son, Felix. Ortman och Holmgren arbetade periodvis ihop; bland annat översatte de György Konráds essäsamling Antipolitik tillsammans på 1980-talet.

Redan som sextonåring hade Maria Ortman börjat umgås med tanken på att bli översättare. Sina första översättningsförsök gjorde hon på 1960-talet, då hon arbetade som amanuens vid den konstvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet. Hennes vänner drev en teatertidskrift, till vilken de behövde material översatt från franska och tyska. Efter dessa uppdrag tog hon kontakt med Albert Bonniers förlag, och när de några år senare sökte en översättare från ungerska fick hon sitt första romanuppdrag. Boken i fråga var Endre Fejes Skrotkyrkogården, som utkom på svenska 1968. Därefter översatte Maria Ortman en eller ett par böcker om året ända in på 2010-talet, från ungerska, engelska och tyska. Ann Beattie, Zoë Wicomb och Margaret Evans var några av de engelskspråkiga romanförfattare hon arbetade med. Av tyskspråkiga författare var hon först med att översätta bland andra Peter Handke och Gudrun Pausewang.

Maria Ortmans brinnande intresse för konst och film kom till uttryck inte bara i de många recensioner och artiklar hon skrev för såväl dagspress som film- och kulturtidskrifter som Chaplin, Victor, Ord och Bild med flera, utan även i läroboken Att se film som hon författade tillsammans med Joel Ohlsson och Peter Ortman 1970. Hon gjorde också ett flertal översättningar inom konst och film. Bland dem kan nämnas konsthistorikern Phoebe Pools Impressionismen (1969), en av essäerna i Pier Paolo Pasolinis essäsamling Vittnet (1979) samt konstteoretikern John Bergers poetiska textsamling Rum 19 och andra platser (1997). I början av 2000-talet översatte Maria Ortman dessutom elva av tolv delar i en skriftserie med titeln Moderna konstriktningar.

Det var dock som översättare av ungersk prosa Maria Ortman skulle göra sina viktigaste insatser för svensk litteratur. Under flera decennier var hon en av ytterst få översättare med ungerska som källspråk, och hon kom därmed att fungera som en viktig introduktör av både äldre och nyare ungersk litteratur i Sverige. Bland de många författare hon presenterade för läsarna bör särskilt nämnas György Konrád, Ágnes Gergely, Ákos Kertész, István Örkény och inte minst Péter Nádas. Med Sándor Márais romaner Glöd och Eszters arv som utkom på svenska runt millennieskiftet fick dessutom en ny generation svenska läsare upp ögonen för ett av Ungerns största författarskap, en röst som inte hade hörts i svensk tolkning sedan 1940-talet.

En inte obetydlig del av den litteratur som Maria Ortman översatte, särskilt under 1970- och 1980-talen, kan betecknas som politisk. Med sina översättningar av dissidentförfattare som Miklós Haraszti, Tibor Déry och György Konrád – där särskilt den sistnämnde fick mycket uppmärksamhet i svensk dagspress – bidrog Ortman till att sprida ljus över den politiska situationen i Ungern och grannländerna under det kommunistiska styret. Flera av de författare hon arbetade med, som Ágnes Gergely, blev hon också personlig vän med. En yngre författare som verkar i samma tradition och som Ortman också introducerade var György Dragomán. Själv född i Ceauşescus Rumänien representerar Dragomán en ny generation ungerska berättare som vuxit upp under och skildrar det kommunistiska förtrycket. Romanen Den vita kungen från 2005 utspelar sig i en fiktiv stad och berättaren är en elvaårig pojke som väntar på att hans far, som förts till arbetsläger, ska återvända. Berättarens tankar förmedlas i långa flödande sjok av text, och barnets perspektiv skänker texten en oskuldsfull ton, trots att berättelsen osar av brutalitet:

Puju och jag låg på mage i veteåkern och det var så varmt att svetten rann i strömmar, den rann nerför ansiktet på mig och sköljde bort krigsmålningen som vi hade gjort med bränd kork, och den rann salt och besk ner i munnen på mig, det gick inte att spotta ut den och inte kunde vi skölja munnen heller, för varken Puju eller jag hade tänkt på att vi borde ha tagit med oss en plunta också, inte bara vapen, och solen sken obarmhärtigt.

Under sin långa karriär kom Maria Ortman att översätta en rad författare – bland dessa Gergely och Konrád, men också Örkény, Szerb, Nádas med flera – som alla var av judiskt ursprung. Vissa av dem skildrar den judiska erfarenheten mer explicit, andra berör den bara i förbigående. I alla händelser löper det judiska temat som en röd tråd genom en stor del av det textmaterial Maria Ortman arbetade med, och detta tema torde ha sysselsatt henne en hel del. Först ganska sent i livet skulle hon få kännedom om sitt eget judiska arv.

Med sin tolkning av Imre Kertész debutroman Mannen utan öde skapade Ortman sin kanske allra mest lästa och älskade översättning. Boken, som kom ut på svenska 1985, skildrar Förintelsen inifrån flera olika koncentrationsläger. Genom hela översättningen återskapar Ortman med fingertoppskänsla både textens hjärtskärande hudlöshet och dess lakoniskt resonerande stil. Som i bokens avslutande rader, där pojken György nyss återvänt till Budapest efter krigsslutet och förundrat finner att han drabbas av ”hemlängtan” när han minns lägren han vistats i:

Min mor väntar och hon kommer säkert att bli mycket glad åt att se mig, stackarn. Jag kommer ihåg att hon en gång i tiden planerade att jag skulle bli ingenjör, läkare eller något sådant. Så kommer det med all säkerhet också att bli, så som hon vill; det finns inte den omöjlighet som vi inte naturligt lever oss in i, och jag vet redan att på min väg lurar lyckan på mig som en oundviklig fälla. För till och med där vid skorstenarna fanns det något som liknade lycka i uppehållen mellan plågorna. Alla frågar bara om vedermödorna, om ”fasorna”, trots att det för mig kanske är den upplevelsen som är mest minnesvärd. Ja, det är om det, om koncentrationslägrens lycka jag borde berätta för dem nästa gång de frågar.

Om de frågar. Och om jag inte själv glömmer det.

Imre Kertész senare böcker kom att översättas till svenska av Ervin Rosenberg. Men det var utan tvekan Maria Ortmans tolkning av Mannen utan öde (eller Steg för steg som boken hette i den första upplagan) som fick svenska läsare att upptäcka Kertész – helt säkert bidrog den också starkt till priskommitténs beslut att tilldela honom Nobelpriset i litteratur 2002. Att boken även betydde mycket för Ortman personligen framgår av en intervju i Dagens Nyheter (11/10 2002): ”Den har gett mig något slags riktlinje för vad det är att leva och vara människa”, uttrycker hon.

De översättningar Maria Ortman skapade under sina sista år i livet hör till hennes vackraste – och möjligen också de mest utmanande. För Péter Nádas Parallella historier (ett mastodontverk i tre delar på runt 1 700 sidor, utgivna 2012–2014) belönades hon med Letterstedtska priset. Då hade hon arbetat med översättningen i fyra år. Romansviten har beskrivits som en fresk över 1900-talets europeiska katastrofer och utgörs av en myllrande samling utdragna beskrivningar av skenbara trivialiteter, där de stora historiska skeendena – krigen, kommunismen, Förintelsen – skymtar fram i förbigående, men för det mesta vilar som en tyst skugga bakom minutiösa och ibland groteska närbilder av det kroppsliga. Både böckerna och översättningarna blev flitigt omskrivna i media. ”[V]arje sida i Maria Ortmans vackra översättning är omsorgsfullt komponerad och skönklingande som ett pianostycke”, skrev kritikern Fabian Kastner (Svenska Dagbladet 26/11 2013). ”Maria Ortmans översättning är ett sannskyldigt stordåd av glittrande nyanser i tålmodigt siktad precision”, skrev Mikael van Reis (Göteborgs-Posten 8/11 2013).

Efter det tålamodskrävande arbetet med Nádas ägnade Maria Ortman sina sista år åt att tolka ungerska klassiker, däribland Dezső Kosztolányis roman Lärkan från 1924, vilken också sändes som radioföljetong i Sveriges Radio. Detsamma gällde Resa i månljus, Antal Szerbs nostalgiska klassiker från 1937 som Ortman översatte 2015. Då hade hon i över ett decennium längtat efter att få ta sig an just denna bok. Av Szerb översatte Ortman följande år även resebetraktelserna Det tredje tornet. En resa i Italien 1936. Denna bok blev hennes sista fullbordade översättning.

Trots sjukdom arbetade Maria Ortman in i det sista, både med översättningen av Magda Szabós gåtfulla mästerverk Dörren och som medlem i juryn för Elsa Thulins översättarpris. År 2012 hade Maria Ortman själv tilldelats Elsa Thulin-priset för sin livsgärning som översättare, med följande prismotivering:

Den som är tvåspråkig kan vara utvald. Maria Ortman tillhör de utvalda. Efter erövringen av sina huvudspråk, ungerskan och svenskan, har hon med språklig och stilistisk mästarhand under livslångt utövande av sin översättningskonst skänkt läsarna en strid ström av betydande verk.

Maria Ortman avled den 31 oktober 2018.