Lars Gustav Hellström, 1915–1988
Lars Gustav Eskil Hellström föddes den 9 december 1915 och växte upp i Norrköping. Han gick bort i Malmö den 3 november 1988. Föräldrarna var köpmannen Eskil Hellström och Magda Karlsson. Efter realexamen 1932 prövade Hellström en rad olika yrken, när han arbetade som bland annat fabriksarbetare och kontorist. Sin relativt korta skolgång sökte han senare, i trettioårsåldern, komplettera genom vuxenutbildning och så småningom med studier vid Stockholms högskola.
På 1940-talet framträdde Hellström som poet. Debutdiktsamlingen Här på jorden (1941) hade refuserats av flera förlag och han lät trycka den för egna medel. Trots fortsatta refuseringar fortsatte han att skriva och lyckades slutligen med list bryta igenom förlagsbarriären: enligt en intervjuartikel i Dagens Nyheter (3/7 1949) började förläggarna visa intresse först när Hellström sände in sina texter under pseudonymen ”Inga Nilsson”. Inte mindre än tre förlag förklarade sig snart villiga att ge ut ”hennes” diktsamling I stället för självporträtt. När den slutligen utkom 1947 på Albert Bonniers förlag var det dock i Hellströms eget namn. Utgåvan recenserades i alla stora tidningar men med något blandade omdömen. Två år senare utgav Hellström på samma förlag sin tredje diktsamling, Skuggans fånge, som också blev hans sista.
Sin stora och bestående insats i svenskt kulturliv gjorde Hellström som översättare och introduktör av framförallt engelskspråkig litteratur. Översättardebuten begick han emellertid med en mycket fri översättning av den tyske diktaren Christian Morgensterns virtuost humoristiska Visor i galgen, utgiven av Bonnier 1948. Hellströms översättning fick goda vitsord av flera ledande kritiker. Johannes Edfelt (Dagens Nyheter 6/12 1948) ansåg att översättaren ”på ett lyckligt sätt transponerat den stillsamt underfundiga humorn i Morgensterns nonsensvers” och pekade ut en handfull dikter som enligt honom gav ”prov på fyndig och smidig tolkningskonst”. Olof Lagercrantz utnämnde översättningen till en av ”de mest stimulerande av vinterns diktsamlingar” (Svenska Dagbladet 21/2 1949). Särskilt uppmärksammade han Hellströms arbete:
En stor del av poängerna med Morgenstern är av vits- och ordlekskaraktär och alltså oftast oöversättliga. Av översättaren fordras därför i ovanlig hög grad ett medskapande i originalets anda och därmed har Hellström lyckats utmärkt. Det är förbluffande hur stilsäkert och precist han arbetat. Galghumorn finns där, den groteska medvetna tankeflykten och den verbala uppfinningsrikedomen. Men det sprött lyriska och vekt mystiska är därför inte borttappat.
Utgåvan nådde även förhållandevis goda försäljningssiffror – över 1 000 sålda exemplar. Trots det lyckades Hellström inte övertala förlaget att ge ut ytterligare en volym.
Under några år på 1950-talet arbetade Hellström som programassistent vid BBC i London; sedan följde tjänst i Stockholm på redaktionen för Det bästa. Samtidigt kom hans litterära intressen alltmer att vändas mot den engelskspråkiga och i synnerhet den amerikanska kultursfären. År 1952 utgav han två översättningar på Gebers förlag: Kenneth Patchens Brev till Gud och andra och Henry Millers Svart vår. Översättningarna följde därefter ganska sporadiskt fram till 1970-talet.
Det går att urskilja två huvudverk i Hellströms översättarbibliografi. Det första är Charles Dickens Pickwickklubben. Översättningen utkom 1961 i två volymer på Niloé förlag i serien Sohlmans Klassikerbibliotek och har därefter utkommit i flera nyutgåvor ända in på 2000-talet. Hellströms text präglas av en stilistisk uppsluppenhet, en plasticitet och spänst i svenskan som inte står Dickens engelska efter. Han tycks haft roligt när han översatt, som om galgvisornas spirituelle översättare här fick blomma ut i prosa. Intrycket befästs redan i romanens snirkliga inledningsmening:
Den första ljusstråle som upplyser dunklet och i bländande strålglans förbyter det mörker vari den odödlige Pickwicks tidigare öden dväljes, härrör från ett uppmärksamt genomläsande av följande sammanträdesprotokoll i Pickwickklubbens handlingar, vilket utgivaren av dessa blad har det utsökta nöjet att framlägga för sina läsare som ett bevis på den noggrannhet, outtröttliga flit och goda omdömesförmåga han ådagalagt vid sitt forskande i den stora mångfald dokument som anförtrotts honom.
Dialogerna utmärks av lekfullhet, och översättaren räds inte att återskapa den talspråklighet som ger originaltexten en stor del av dess klang och rytm:
”Droska!” sa mr Pickwick.
”Varsågod, sir”, hojtade ett märkligt exemplar av homo sapiens i säckvävsrock och förkläde av samma material, som med sin numrerade mässingsskylt kring halsen såg ut som om han vore katalogförd i en samling av sällsynta föremål. Detta var hästskötaren. ”Varsågod, sir. Fössta droskan hitåt!” […]
”Golden Cross”, sa mr Pickwick.
”Inte mycke till resa”, beklagade sig droskkusken för sin vän hästskötaren medan han körde iväg.
”Hur gammal är den här hästen, min gode man?” frågade mr Pickwick i det han gnuggade näsan med den shillingslant han hade reserverat för betalning av kusken.
”Fyrtitvå”, svarade kusken med en misstänksam blick.
”Vad?” utropade mr Pickwick och lade handen på anteckningsboken.
Från 1971 och fram till pensioneringen var Hellström medarbetare vid Sveriges Radio. Samtidigt blev han aktivare som översättare. Nu utkom bland annat Joan Didions Lagt kort (1971) och Arthur Koestlers Call-girls (1973); Hellström introducerade Anne Sexton med urvalsvolymen Att bära en människa (1976), utgiven i lyrikserien Tuppen på berget, och översatte ett par mindre lyriska verk från franska: Carmen Bernos de Gasztolds Röster ur arken (1973) och Djurens kör (1978). Under 1970-talets senare del följde en rad deckare och spänningsromaner av välkända författare i genren som Alistair MacLean och P.D. James, liksom Sherlock Holmes bedrifter (1981) av Adrian Conan Doyle och John Dickson Carr. Flera av dessa översättningar rönte betydande försäljningsframgångar och utkom i en rad nyutgåvor. På 1980-talet översatte och introducerade Hellström flera samtida amerikanska poeter, bland annat Richard Hugo och Sue Owen, i tidskrifter som Horisont, Lyrikvännen och Bonniers Litterära Magasin.
Hellströms amerikanska översättargärning kröntes 1979 med publiceringen av Vladimir Nabokovs Låt höra av dig, minne (senare utgiven med titeln Tala, minne). Att Hellström satte denna översättning högt framgår om inte annat av hans starka reaktion på en recension i Hufvudstadsbladet (19/6 1979), där recensenten Ebba Elfving bland annat ställde sig frågande till varför vissa ordformer återgetts på engelska och inte på svenska. En dryg månad senare replikerade Hellström med en längre, ställvis ironisk text, där han redogjorde för sina översättningsprinciper och parerade kritiken. Till sitt försvar anförde han en passage där berättaren återger en scen ur sin ryska barndom och skildrar hur han gjorts medveten om det engelska språket genom de associationer som väckts av ordet ”childhood”. Det är ett ord som för honom, berättaren, ”låter mystiskt och nytt och blir konstigare och konstigare när det blandas med mina barnsliga föreställningar om Robin Hood och Little Red Riding Hood och de bruna huvorna (hoods) på gamla puckelryggiga feer”. Hellström gör alltså bruk av parenteser som förtydligande understöd där han funnit ett sådant behov, men han lämnar Rödluvan oöversatt.
Alternativet skulle ju vara att fördärva det Nabokov vill ha sagt. Det är engelska han talar om, inte svenska. Jag kunde förstås ha skrivit Lilla Rödluvan inom parentes, men att det skulle vara galet att återge det oöversatt förstår jag inte.
I en försonande slutreplik vidhöll recensenten att hon gärna hade sett ett mer målspråksanpassat förfarande, även beträffande transkriberingen av vissa ortnamn – till exempel följer Hellström Nabokov och skriver ”Vyborg” istället för att använda det svenska namnet Viborg. Elfving kallade ändå översättningen ”utmärkt” och hoppades att Hellström skulle få tillfälle att översätta andra verk av Nabokov. Av detta blev nu inget, möjligen för att Nabokov frestade på. ”Översättningen har”, erkände Hellström i samma replikskifte, ”inneburit mödor som ibland varit nästan oöverstigliga”.
Hellström deltog regelbundet med artiklar och recensioner i dagspressen och gjorde inlägg i litterära debatter, särskilt i frågor som rörde författarnas och översättarnas yrkesvillkor. Han var med och grundade den ideella föreningen Översättarcentrum och verkade i mycket för att synliggöra översättaryrket. I flera artiklar försökte han öka medvetenheten om översättares arbete hos såväl recensenter som tidningsläsare. I artikeln ”Alla glömmer ’poeten i andra hand’”(Expressen 4/12 1980), skriven med anledning av att kollegan Britt G. Hallqvist tilldelats Litteraturfrämjandets stora pris, satte Hellström fingret på ett predikament som dessvärre nog fortfarande är giltigt:
[M]ed hyllningsartiklar och svassande beröm vid en prisutdelning ställer massmedia upp glatt och villigt. Men när det gäller att konkret värdera en översättares aktuella mödor, då blir recensenterna plötsligt lika glömska som de vanligtvis är. Vi är m a o tillbaka i vardagen igen.