Svenskt översättarlexikon

Ingemar Leckius (före 1964 Ingemar Gustafson) föddes den 5 november 1928 i Kristianstad som son till direktören Axel Gustafson och dennes hustru Astrid, född Finberg. Fadern var torparson men gjorde en borgerlig karriär, vilket gav Ingemar Gustafson en trygg barndom. Han växte upp i ett lugnt villaområde i Kristianstad och bedrev konst- och filosofistudier vid Lunds universitet under tidigt 1950-tal. Genom studenttidningen Lundagård kom han i kontakt med Göran Printz-Påhlson, Majken Johansson och Anna Rydstedt som blivit kända som Lundagruppen eller Lundaskolan. Gruppen var snarare en krets av vänner med liknande intellektuella intressen, influerade av den franska existentialismen men också av modernismen inom konst och litteratur. De hade alla en förkärlek för ironin, den svarta humorn, grotesken och det absurda.

I Gustafsons första diktsamling Andra riter (1951) formulerade diktjaget ett poetiskt credo: ”Jag utforskar den sista vita fläcken / den vilda humorns kontinent / det livsfarliga skrattets universum”. Det blev följaktligen till poeter och konstnärer som uttryckte det absurda i tillvaron, det vilda och okontrollerat upproriska och rebelliska, som Gustafson sökte sig, inte bara i den egna lyriken utan också som uttolkare och översättare: Alfred Jarry, Henri Michaux, Max Jacob, André Breton, Paul Eluard. Och det blev till Paris han ständigt återvände för inspiration. Där fick han också möta konstnärer som Marcel Duchamp, Roberto Matta och Wifredo Lam, om vilka han inte bara skrev insiktsfulla essäer i den kortlivade avantgardistiska tidskriften Salamander (1955–1956). Han lyckades också få några av dem att ställa ut i vännen och imaginisten C.O. Hulténs Galerie Colibri i Malmö.

År 1956 inträffade vad som kom att bli ett av dessa betydelsefulla ”uppvaknanden”, som Birgitta Trotzig har ansett vara det emblematiska för Ingemar Gustafsons/Leckius liv som människa, skribent, lyriker och översättare: Ungernkrisen. Det blev nödvändigt att vakna upp, att bryta med vaneseendet och att övertyga sig själv och andra att det bortvända ansiktets tid var förbi. ”Jag föredrar störtregnet / i tidens natt, det halvt upplösta / anletet i Getsemane. Det finns / en förvandling som fullbordas / i jordens mörker.” – så löd ett nytt credo, färgat av ett nytt uppbrott efter en existentiell och religiös kris. År 1957 konverterade Gustafson till katolicismen. Från och med 1964 markerade han uppbrottet, förnyelsen också med ett namnbyte: Ingemar Gustafson fick ge vika för Ingemar Leckius.

Om 1950-talets inspirationskällor i Paris varit existentialismens filosofer, surrealismens och absurdismens poeter och konstnärer, blev 1960-talets Paris platsen för mötet med poeter från tredje världen. Leckius översatte och lät sig inspireras av bland andra Léopold Sédar Senghor, Aimé Césaire, Ernesto Cardenal. Hans styrka som översättare låg, förutom i en utvecklad lyhördhet för ”den andres” röst, i en särskild förmåga att överföra den poetiska bilden, metaforen, från originalspråket till svenska, oavsett om det var tolkningar från franska eller spanska, ensam eller i dialog med Lasse Söderberg, Hesham Bahari eller sin hustru Mikaela Leckius (född Berg 1930). Alltid trogen ordet och bilden i förtätad form, som i dessa rader av Ernesto Cardenal:

Ha venido la primavera con su olor a Nicaragua:
un olor a tierra recién llovida, y un olor a calor,
a flores, a raíces desenterradas, y a hojas mojadas

 

Våren har kommit med sin doft av Nicaragua:
en doft av regnfuktig jord, en doft av värme,
av blommor, av uppgrävda rötter och våta löv

Ett skifte från det estetiska uttrycket till det etiska blev med åren alltmer tydligt i Leckius poesi och i hans översättningar. Lidandet i världen tematiserades i en kristet färgad socialism, där namn som Hélder Câmara och Camilo Torres men också revolutionshjältar som Che Guevara synliggjordes. Johan Stenström har kallat det vägen ”från nihilist till mystiker” men den vägen gick över ett tydligt, utåtriktat, politiskt engagerat skrivande, innan Leckius lodade de stora mystikernas djup inom kristendom, judendom och islam (sufismen). Dikten ”Brännoffer” i samlingen I öknen går de vilda fåren (1968) kunde stå som symbol för denna nya etiska och medkännande poesi. Dikten föddes ur ett chockartat möte med ett fotografi av en vietnamesisk kvinna och hennes barn, brända till döds av amerikanska napalmbomber. Fotografiet illustrerade ursprungligen en artikel Peter Weiss skrev i Dagens Nyheter (2/8 1966) för att öppna ögonen och bryta vaneseendet för det mänskliga lidande Vietnamkriget gav upphov till. Leckius inlevelse är total och självklar. Diktjaget talar till den förkolnade kvinnan, tvärs igenom bilden och överskrider gränsen mellan liv och död i rader som dessa: ”Bredvid dig ligger ditt barn / och famnar luften med svarta fingrar. / Hastigt slungas ni ur varandras armar. / Hastigt förgasas era tårar”.

Han förblev trogen sitt credo: att inte vända sig bort utan vittna om lidandet, om mörkret men också om det ljus som kan genomstråla mörkret – medlidandets och medkänslans ljus. ”Den kristna tradition som från Franciskus till arbetarprästerna löper över känslosolidaritet med de nedersta och oavlåtligt ifrågasättande av stelnade former, och som Leckius tillhör, är för den stora majoriteten i vårt land nästan okänd”, skrev Birgitta Trotzig i förordet till dikturvalet Det branta spåret (1977) och gav kanske omedvetet en förklaring till den tystnad som omslöt Leckius under 1970-talet och större delen av 1980-talet. Leckius var emellertid inte overksam. ”Jag har tyckt att det var mer angeläget att översätta författare från Madagaskar, Afrika och Västindien än att själv nödvändigtvis skriva dikter om de här länderna”, säger han i en intervju i Tärningskastet 1977:3.

Johan Stenström har i Med fantasins eld – Ingemar Leckius och bilden (2002) dokumenterat en svit fotografier och porträtt av författare och konstnärer som Ulf och Birgitta Trotzig, Aimé Césaire, Tahar Ben Jelloun, Göran Tunström, Léopold Sédar Senghor, Adonis – för att inte tala om det berömda fotografiet av den tillbakadragne Henri Michaux händer. Att översätta och att fotografera blev för Leckius ett sätt att hela tiden vara bilden trogen:

L’Afrique vivait là, au-delà de l’oeil profane du jour,
sous son visage noir étoilé
– Léopold Sédar Senghor

Där levde Afrika, bortom dagens profana öga, under sitt svarta
stjärnbeströdda ansikte

När diktsamlingen Vid terebintträdet publicerades 1989, efter ett långt uppehåll, hade ett tredje uppbrott skett, ännu en förvandling ägt rum och ett nytt credo formulerats: ”Att finna Gud är att oupphörligt söka honom” (citatet av Gregorius av Nyssa är den dedikation författaren skrev i mitt exemplar av Vid terebintträdet). Detta uppbrott sökte finna Gud genom att tränga in i den kristna, särskilt den ortodoxa, den judiska och den sufiska mystiken utan att förlora fästet i den konkreta bilden: ”Det är sandkornen i öknen, / inte hägringarna, / som är nära Gud”. Orden kunde ha hört hemma hos någon av sufierna, al-Halladj, Rumi eller hos den syrisk-libanesiske poeten Adonis (Ali Ahmed Said), som Leckius översatt tillsammans med Hesham Bahari (1990). När orden inte längre kunde återge verkligheten fanns alltid bilden, men när bilden inte längre kunde genomlysa verkligheten, återstod bara väntan vid gränsen: ”Vi väntar, vi ilar. Blickstilla står vi / på ljusets strömmande tröskel”.

Ingemar Leckius erhöll 1997 Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris. Han avled den 18 juni 2011 i Lund.