Harald Jernström, 1882–1946

Foto: Privat

Harald Gustaf Jernström föddes den 20 oktober år 1882 i Fredrikshamn i södra Finland. Hans far var generalmajor Carl Gustaf Alarik Jernström, som också hade en befattning som lärare i ryska på Finska kadettkåren i Fredrikshamn, där sonen sedermera kom att studera. Modern hette Alma Eugenia, född Löfström. Barndoms- och ungdomsåren präglades av den uppmuntrande atmosfären i ett privilegierat kulturhem. Finland var ett ryskt storfurstendöme, och Jernström växte upp i en omgivning där finska, svenska och ryska, möjligen också tyska användes dagligen. Jernström utmärkte sig som en begåvad elev vid läroverket Svenska lyceum i Viborg, med läsning och essäskrivning som favoritämnen men också med en tydlig fallenhet för naturvetenskapliga ämnen. År 1902 tog han studentexamen med bravur, och under de nästföljande åren gjorde han flera studieresor, bland annat till Sverige och Danmark.

Efter tre års studier vid Mustiala landtbruks- och mejeriinstitut nära Tavastehus utexaminerades Harald Jernström som agronom 1905. Efter en tid som godsförvaltare på en herrgård i det finska inlandet flyttade han till Helsingfors för att verka som översättare från finska till svenska på Finska Notisbyrån 1906−1908 samt som medarbetare vid nyhetsredaktionen på dagstidningen Åbo Underrättelser, där han skrev och översatte artiklar i samhällsfrågor. Han arbetade även som redaktör för tidningen Jakobstad under en tid 1908. För att kunna få en bättre anställning återupptog Jernström studierna, sannolikt i Åbo, och blev fil.kand. 1912. Åren 1911−1916 var han biträdande reporter för Åbo Underrättelser. Han gifte sig 1915 med Saima Rosina Ahlberg. Paret fick tre barn 1916–1921. Efter en fil.mag. tog Jernström anställning som prokurist och förste korrespondent vid Fiskars AB 1918–1922. Som fyrtioåring återvände han till Åbo Underrättelser och en tjänst som kommersiell redaktör 1922−1924. En tid var han också chefredaktör för tidskriften Finansbladet. År 1934 blev Jernström chefssekreterare vid Fiskars. Senare, på 1940-talet, skrev han för tidskriften Nya Argus.

Under sina återupptagna kandidatstudier hade Harald Jernström 1910 varit på studieresa i England. Detta skulle bli hans enda vistelse i ett engelsktalande land, men engelska skulle likafullt bli hans främsta källspråk som översättare. Debuten kom med Joseph Conrads berättelsesamling I fjärran farvatten (1914), utgiven samtidigt av Schildt i Finland och av Bonniers i Sverige i serien Moderna romaner. Under de följande åren levererade Jernström en följd översättningar av engelskspråkiga högprestigeverk, bland annat den blivande Nobelpristagaren John Galsworthys Den svarta blomman (1915) och Conrads Taifun (1918). En del av utgivningen bars fram av ett intresse för det exotiska – utöver Conrad kan nämnas Charles G.D. Roberts berättelsesamlingar Vildmarkens adel i fyra band (1917−1919; band I översatt av Bertel Gripenberg) och Stewart Edward Whites Leopardkvinnan (1919).

I samma exotiska domäner rörde sig Robert Louis Stevenson, av vilken Jernström skulle översätta ett flertal verk: efter de två banden om David Balfours äventyr (1921–1922) följde på 1940-talet ytterligare fyra titlar, bland annat Skattkammarön, här under titeln Kapten Flints skatt (1945), och en skickligt rimmad återgivning av Stevensons ballader (1942) – en samling berättande poem i exotiska miljöer. Flera av de senare Stevensonöversättningarna tycks översättaren själv ha givit ut. Bland övriga framträdande engelskspråkiga författare i Jernströms verklista återfanns Arnold Bennett, Joseph Hergesheimer, Aldous Huxley och Anthony Trollope.

Från finska översatte Jernström nästan enbart under krigsåren på 1940-talet, en insats som har drag av litterär värnplikt. Samtliga titlar hade militära och patriotiska teman, om än på olika sätt: där fanns sakliga krigsminnen, men också fem titlar i A.J. Pullas äventyrsserie om radarparet Ryhmy och Romppainen – en finskspråkig storsäljare som kan sägas ha ingått i den inhemska försvarspropagandan och som Jernström översatte för eget förlag.

Många av Jernströms översättningar gjordes för rikssvenska förlag, andra för finlandssvenska; ibland förekom samarbete mellan förlag i de båda länderna. De texter som endast gavs ut i Finland kunde ibland leta sig över till Sverige, ibland gjorde de inte det. Delvis hade de finlandssvenska förlagen ett eget kretslopp av översatt litteratur. Exempelvis utkom Jernströms version av John Galsworthys Den svarta blomman i Finland 1915, för att  översättas i Sverige året därpå av Sven Hallström och en tredje gång av Ellen Rydelius 1929.

Jernströms förnämsta bidrag till den svenskspråkiga litteraturen var utan tvekan den omfattande översättningen av Chaucers Canterburysägner. Med början 1930 lät Harald Jernström ge ut små volymer med delöversättningar av detta den senmedeltida engelska litteraturens mästerverk. Han utgick från W.W. Skeats standardutgåva. Arbetet ska han ha påbörjat utan att riktigt ha klart för sig hur omfattande det kunde bli. Jernström publicerade sina översättningar i häften om cirka 100 sidor, sammanlagt sju stycken fram till 1936. De fyra första gav han ut på egen bekostnad eftersom han inte lyckades övertyga förlagen om översättningarnas värde. Till sist vann han dock erkännande: ur den finska riksdagens medel för svenska litteraturens främjande erhöll han ekonomiskt bistånd för att avsluta en fullständig utgåva som utkom 1938 på Söderströms. Svenska litteratursällskapet i Finland tilldelade honom året därpå det Tollanderska priset.

Jernströms Chaucer uppmärksammades också i Sverige: bland annat Frans G. Bengtsson och Anders Österling gav översättningarna mycket god kritik. Knut Hagberg skrev om samlingsutgåvan att detta var ”den största litterära händelse som på mycket, mycket länge inträffat i Sverige” (Nya Dagligt Allehanda, 1938, oklart datum). Österling satte fingret på någonting väsentligt i sin kritik av Jernströms sjätte häfte, då han skrev att rimföljden ”flyter så naturligt, att man inte lägger märke till den” och att detta gör det möjligt att läsa verket som en berättelse och ta till sig dess innehåll (Svenska Dagbladet 18/12 1935).

Den första rikssvenska utgåvan av Jernströms Canterburysägner skulle emellertid dröja till 1956, då Forumbiblioteket gav ut översättningen i två band. Då verket på nytt trycktes om 1964 märktes att det etablerat sig som en självklar höjdpunkt i den svenska översättningslitteraturen. I en text av Åke Janzon (Svenska Dagbladet 22/5 1964) nämndes Jernström vid sidan av de mest välkända svenska översättarna:

Vilken tacksamhet är inte generationer av läshungriga skyldiga Erland Lagerlöf för hans Homeros, Harald Jernström för hans Chaucer, Ane Randel för Villon, Edvard Lidforss för Dante och Cervantes, Zilliacus och Gullberg för det grekiska dramat?

Den finlandssvenske lingvisten Nils Erik Enkvist har påpekat att även om Jernströms översättning är ”utomordentligt angenäm att läsa” möter den inte ”stränga filologiska krav på detaljtrohet, inte minst för att den ofta bygger på föråldrade tolkningar av svåra textpartier”. Karl Johan Nylund skriver i en text om översättaren att Jernströms ”lexikaliska utrustning var i knappaste laget”, men han konstaterar också att denna brist i viss mån ”kompenserades av hans stora intresse och utomordentliga noggrannhet”. I stora partier är det också en synnerligen smidig svensk vers som Jernström har åstadkommit. Översättarkollegan Harry Järv kallade arbetet för ”ett storverk”. Hans enda invändning var att Jernström hade mildrat några av de burleska eller anstötliga inslagen. Detta blir också tydligt vid en jämförelse med Ebbe Lindes yngre, mer frispråkiga översättning av delar av verket från 1967. Jernströms översättning var mer sedesam. Den smidiga versflätningen gör likafullt att översättningen är fullt njutbar på svenska ännu långt efter dess tillkomst. Här är ett utdrag ur ”Mjölnarens berättelse”:

Vår Nicholas, som stått och kastat vatten,
beslöt att göra liksom Alison,
när hon lät kyssa sig av Absalon,
och fönstret öppnade han därför tvärt,
och sedan stack han sakta ut sin stjärt
så långt han bara kunde skjuta den.
Nu höjde Absalon sin röst igen:
”Jag ser dig icke. Säg ett ord, som leder!”
Då lät vår Nicholas så kraftigt väder,
att himlens tunga tordön tycktes braka
och Absalon förblindad steg tillbaka.

Harald Jernström avled den 23 november 1946. Hans stora begåvning som översättare låg i att åstadkomma okonstlad rimmad vers på svenska, men också hans prosaöversättningar var noggrant och livfullt hopkomna och hade i många fall förtjänat en avsevärt större spridning än vad som blev fallet.