Svenskt översättarlexikon

Gustav Emil Sandgren föddes den 20 augusti 1904 i Västra Stenby, Östergötland. Fadern Oskar Jakobsson Sandgren var diversearbetare och arbetade bland annat som tunnbindare. Modern var född Karolina Adolfsson. Familjen flyttade 1908 till stadsdelen Brunnsvik i Motala, där de bodde åtta år i torpet Annelund. År 1916 flyttade man till Vreta kloster. Uppväxten var proletär, men att döma av Sandgrens senare återblickar var den också präglad av starka naturupplevelser och ungdomsäventyr. Fadern var spelman och fiolbyggare, och den unge Sandgren omgavs av folkmusik och folksagor och blev med åren en skicklig fiolspelare.

Då Gustav Sandgren avslutat folkskolan tog han arbete vid Cloettas chokladfabrik i Ljungsbro utanför Linköping. Han drog in extraförtjänster som musiker i jazzkapell på dansbanor. Efter fem år på fabriken försökte han utvandra till USA men kom inte längre än till Göteborg och återvände hem. Han drogs tidigt till både nykterhetsrörelsen och den radikala vänstern. Sandgren var länge aktiv kommunist, men vid tiden för andra världskriget mattades den radikala andan för en tilltagande skepticism. Sandgren utvecklades, med sin biograf Ulf Boëthius ord, ”till en civilisationskritisk naturromantiker”.

Likt många av de andra svenska proletärförfattarna var Gustav Sandgren en autodidakt som på egen hand i unga år skapade förutsättningar för studier på folkhögskola. Han läste mycket i ungdomen – i den svärmiska biografiska skissen ”Den vandrande elden” nämner han Jack London, Upton Sinclair och, bland svenskarna, Martin Koch. Åren 1926−1929 läste han franska, engelska och tyska på folkhögskolor i Karlskoga och Malung.

År 1929 debuterade han som författare med romanen Gunnar. Historien om massans kamp till seger, utgiven på det socialdemokratiska förlaget Fram. Samma år deltog han i den uppmärksammade antologin Fem unga, och han skulle genom åren bli en ivrig förespråkare av den primitivism som ideologen och initiativtagaren Artur Lundkvist predikade, samtidigt som han nog också var den mest romantiskt lagde av de fem. Från debutåret verkade Sandgren som författare på heltid. Vid sin död den 11 augusti 1983 hade han ett stort antal egna titlar bakom sig – diktsamlingar, romaner, noveller, självbiografiska berättelser, ungdomsböcker, reseskildringar och kåserier. Ett bredare genombrott kom med Skymningssagor (1936), som var tänkt som en sagosamling för alla åldrar men som kom att ges ut som en novellsamling för vuxna.

Gustav Sandgren gifte sig 1935 med Titti Lindstedt; paret fick en son och var från 1937 bosatt vid Hållsviken i Södermanland i ett tidstypiskt författartorp. De skilde sig efter ett tiotal år tillsammans. Sandgren flyttade 1945 samman med den sedermera välbekanta TV-profilen, matskribenten och översättaren Ria Wägner, dotter till Ellen Rydelius. Paret levde ihop i nästan fyrtio år på Lidingö. Sandgren var medförfattare i några av Wägners reseböcker.

Från denna tid var Sandgren också verksam som översättare; möjligen inspirerades han av Wägner, hennes mor och de resor som paret företog. Som översättare kom Sandgren först att förknippas med den norske (nynorska) författaren Tarjei Vesaas. De båda författarna hade flera beröringspunkter: en bakgrund i enkla och lantliga förhållanden, en svärmisk, naturlyrisk ådra som i tiden förenat sig med den inbrytande litterära modernismen. Vesaas hade tidigare översatts av Cilla Johnson och skulle senare också bli översatt av Stig Dagerman, men Sandgren blev hans främste uttolkare i Sverige med tio översättningar 1948−1968, samtliga utgivna av Lantbruksförbundets Tidskriftsförlag.

Efter att Sandgren i ett femtontal år översatt Vesaas under ständigt, om än ofta slentrianmässigt beröm från kritikerna, kom konstnären Bror Hjorth med en lika plötslig som välformulerad kritik mot hans tolkning av Isslottet (1963) i Dagens Nyheter (11/11 1963). Hjorth frågar sig här först om någon av de kritiker som i alla år givit Sandgren beröm egentligen har jämfört hans översättningar med originalen. När han själv gjort det med Sandgrens version av Isslottet har Hjorth nämligen funnit den svenska versionen stilistiskt mycket avmattad, färgad av ”okänslighet hos översättaren för rytmen och konstnärligheten i Vesaas prosa”, av ”svensk normalprosa” och av ”lättvindighet”, det vill säga slarv.

Resultatet har blivit en fadd och intetsägande prosa. Konstnärliga upprepningar och stegringar, modulationer och kraftgivande pauser förbises. Ett litet ord utesluts som ger annan mening i originalet och suggestiv kraft.

Hjorth anför också ett par exempel på normaliseringar hos Sandgren. Översättaren kom dock med ett lika välformulerat försvar två dagar senare:

I mina första översättningar föll även jag för Vesaasförtrollningen och försökte få igenom hans korthuggna lyrismer i direkta översättningar. Men språkvårdarna påpekade: Detta är inte svenska, det är nynorska på svenska. Och jag fann att de hade rätt, principiellt sätt. När det gäller översättning från ett ibland nästan identiskt idiom som nynorskan måste översättaren hela tiden tänka: Jag är svensk, inte nynorsk. Hur heter det här på svenska?

Vad som avtecknar sig är den klassiska översättningsstrategiska motsättningen mellan att ”ta författaren till läsaren eller läsaren till författaren”. Sandgren beskriver också ett slags mognad som översättare – en process som för honom har gått i riktning bort från en ”förfrämligande” strategi mot ett mer naturaliserande angreppssätt. Han konstaterar att Hjorth inte ger några egna förslag till lösningar på de ställen han tagit upp som exempel på Sandgrens misslyckanden och antar att det beror på att Hjorth i så fall skulle inse att den ”trogna översättning” han efterfrågar inte skulle vara någon översättning utan en text på nynorska.

Det är ju så att varje språk lever sitt eget inre liv, skapar sina egna bilder ur de förhållanden som fött fram det. Därför finns aldrig precis samma bilder med samma värden att tillgå i ett annat språk, hur närbesläktat det än är. Det är också därför översättaren måste försöka få tag i meningen bakom den lyriska formuleringen, inte i första hand försöka överflytta alltihop i ett ”block” med nödtorftig svensk avputsning. Då hamnar man i ett konstlat och uppstyltat språk som tappat sin svenska själ.

Under dessa år låg Sandgren också bakom två tidiga översättningar av Tennessee Williams, båda för Radioteatern. För Tidens franska klassiker översatte han Maupassants Pierre och Jean (1959) och för den amerikanska serien Thoreaus Cape Cod (1960).

Den dragning till äventyr och naturdyrkan som kan märkas i Sandgrens egen produktion och i hans vuxenöversättningar återkommer i de många översättningar för unga läsare som han åstadkom från 1950-talets mitt och framåt. Sandgren översatte en rad klassiska verk för ungdom, däribland en starkt förkortad version av Melvilles Moby Dick eller Den vita valen (1955), Tusen och en natt (1956) i en samling översatt från tyska och med tiden populära versioner av Twains Tom Sawyer (1956) och Huckleberry Finn (1957), J.F. Coopers Den siste mohikanen (1960) och Jack Londons Skriet från vildmarken (1966), samt Hugos Ringaren i Notre-Dame (1966). Dessutom utkom 1965 en bearbetning av Cervantes Don Quijote, översatt av Sandgren från oklart vilket språk. För ungdom översatte Sandgren i princip ingenting utöver dessa helt centrala klassiker. Utgivarna varierade. Utifrån detta kan man anta att det rimligen var han själv som var drivande bakom dessa översättningars tillkomst. Möjligen var det ungdomsläsningen som hade gjort sig påmind hos den mogne författaren.

Gustav Sandgren avled den 11 augusti 1983.