Svenskt översättarlexikon

Gurli Hertzman-Ericson föddes den 3 november i Göteborg 1879. Fadern var köpmannen Anders Hertzman och modern hette Märta Marie Skröder. Flickan blev tidigt moderslös och omhändertogs då av en faster. Hon fick en högborgerlig uppväxt, gick i Mathilda Halls skola och bedrev under en period målarstudier för Georg Pauli på Valand, men ”talangen svek”, som Barbro Alving uttrycker det. Vid tidig ålder reste hon istället 1897 till Cambridge Training College för att studera till språklärare. I Cambridge fick Gurli Hertzman möjlighet att bryta sig loss från den högborgerliga hemmiljön. Här grundlades hennes sociala lidelse och rättspatos, och studierna leddes in på sociologi och psykologi.  De skönlitterära inspirationskällorna under uppväxtsåren beskriver hon allmänt som ett lapptäcke av Topelius, Andersens sagor och flickböcker av olika slag. Upprorsandan i Ibsens Brand var en viktig upptäckt; från tonåren minns hon: ”Vi läste ingenting annat än Ibsen, och vi stavade oss fram i det ganska besvärliga, norska språket, med vilket vi dock snart blev förtrogna.” Senare läste hon Tolstoj och indisk filosofi. En särskilt stark verkan gjorde Hjalmar Söderbergs Historietter (1898).

Väl återkommen till Sverige var Gurli Hertzman en tid guvernant i Dalsland, men redan år 1900 gifte hon sig med ingenjören Olof Ericson. När barnen kom blev det naturligt för henne att samla sagor i boken Från mor till barn (1903). Familjen flyttade snart till Stockholm.  Debutromanen kom på Wahlström & Widstrand 1904 under titeln Finn. En lifsbild. Därefter följde ett omfattande författarskap för vuxna under fyra decennier – romaner växlade med noveller, sammanlagt ett trettiotal titlar. Genombrottet kom relativt sent med Huset med vindskuporna (1923), en borgerlig stadsroman med socialt patos som ger en inblick i livsvillkoren i en hyreskasern i Stockholms innerstad. På 1920-talet skaffade hon ett fäbodställe i Tansbodarna, nära Mockfjärd i Dalarna. Längtan till naturen, jorden och landsbygdsbefolkningens liv började nu inverka på hennes författarskap och kom till uttryck i hennes främsta verk – Av jord är du kommen (1935). Så kan man säga att Gurli Hertzman-Ericson som författare pendlade mellan stad och land, mellan borgerlighet och bondeliv, mellan stereotypa kvinnoroller och övergivna och åsidosatta personer. Hon intog en viktig position bland sin tids kvinnliga skribenter. Hennes litterära stil var inte originell eller banbrytande men effektiv och läsvänlig.

Hertzman-Ericson engagerade sig i samhällsfrågor. Hon var 1913–1918 redaktör för tidskriften Rösträtt för kvinnor, för vilken hon också skrev artiklar. Under en period fungerade hon som ordförande i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, en organisation som tillkom i efterdyningarna av rösträttsrörelsen och första världskrigets fasor. Senare var hon aktiv i Sveriges Författareförening (numera Sveriges Författarförbund), som sekreterare 1937–1942 och vice ordförande 1948–1950.

De första av sina många översättningar gjorde Gurli Hertzman-Ericson för Åhlén & Åkerlund i hemstaden Göteborg 1909–1916. Det var här fråga om populära författare från den engelskspråkiga världen – exempelvis översatte hon den avslutande delen i Kate och Hesketh Hesketh-Prichards äventyrsserie om Don Quebranta, Don Q:s kärlekssaga (1913).  Under 1920-talet följde en rad översättningar av mer allvarsamt slag för Stockholmsförlag, ofta facklitteratur eller debattböcker. För Natur & Kultur översatte Hertzman-Ericson en lång serie verk om samtidsfrågor, samtliga av engelskspråkiga författare. Återkommande ämnen var psykologi och barnuppfostran, men hon ägnade sig också åt religiöst inriktade verk som den amerikanske politikern B.F. Bartons uppmärksammade Mannen som ingen känner. Den verklige Jesus (1927).

Under 1930-talet blev de skönlitterära översättningarna fler, liksom förlagskontakterna och källspråken. För Natur & Kultur översatte hon danske Børge Madsens roman Jag är salig (1934), för Tiden Aksel Sandemoses Vi pryder oss med horn (1937) och för Norstedt Sigrid Undsets Madame Dorothea (1939) – detta vid sidan av fortsatta översättningar av engelskspråkig facklitteratur och skönlitteratur, bland annat H.G. Wells Bröderna (1938). Särskilt nämnvärd är Irving Stones bok om Vincent van Gogh, Han som älskade livet, som utkommit i uppemot tio upplagor på svenska efter den första översättningen 1936.

Intresset för norsk litteratur hade Hertzman-Ericson med sig från barndomen – i antologin Mitt möte med boken (1943) återger författaren hur hon i unga år bland annat kom att möta Bjørnstjerne Bjørnson hemma hos Göteborgspublicisten S.A. Hedlund. Hertzman-Ericson visade ett starkt engagemang för Danmark och Norge under den tyska ockupationen 1940–1945 och intog en tydligt antinazistisk hållning. Detta satte även avtryck i hennes översättarverksamhet. Under 1940-talets första hälft låg hon bakom en omfattande mängd texter som på olika sätt berörde kriget och tog ställning mot den tyska politiken. Hit hör Norges kämpande kyrka. De norska biskoparnas herdebrev och Femte kolonnen i teori och praktik (båda 1941), Dödsdomarna i Oslo. Bakgrund och följder (1941), Dirk van der Heides Min syster och jag. En liten holländsk flyktings dagbok (1941) och M.G. Hindus Att sjunga med änglarna, en skildring av den tyska ockupationen av Tjeckoslovakien (1942). För Norstedt översatte hon från engelska Sigrid Undsets Åter mot framtiden och Lyckliga dagar i Norge (båda 1943).

Anmärkningsvärt är att denna aktiva antinazism gick hand i hand med en översättargärning som till stor del upptogs av angloamerikansk litteratur av populärt snitt. Vid sidan av de ”aktivistiska” titlarna under och efter kriget översatte nämligen Hertzman-Ericson samtidigt verk som Gwen Bristows I morgon och för alltid, Vivien Brethertons Berget och vinden (båda 1944) och Thornton Wilders Även du min Brutus (1948). På så vis sällar hon sig till en grupp översättare – hit hör bland andra Märta Lindqvist, Maj Lorents och  Siri Thorngren-Olin – som förenar ett demokratiskt ställningstagande med ett populärkulturellt engagemang och en inriktning mot den anglosaxiska världen, och som på så vis bidrar till den politiska och kulturella omorientering västerut som vid denna tid sker i Sverige.

Hertzman-Ericson gick bort den 6 februari 1954 och ligger begraven på Mockfjärds kyrkogård.