Svenskt översättarlexikon

Elma Cecilia Margareta (Greta) Hjelm, dotter till Elma Mathilda Hjelm, föddes den 17 mars 1906 i Katarina församling i Stockholm. Hon växte upp i fosterhem men flyttade som tonåring hem till sin biologiska mor. Efter realexamen i Grevesmühlska skolan tog hon studenten 1927 vid Palmgrenska samskolan där hon bland annat läste ryska och latin.

Med modern som ensam familjeförsörjare var fortsatta studier otänkbara. Efter 17 år som kontorist på Apotekarnes valde ändå Greta Hjelm att försörja sig som frilansande översättare och skribent för att kunna fortsätta sina studier vid Ryska institutet vid Stockholms högskola. Där hade hon under en period anställning som amanuens. År 1955 försvarade hon avhandlingen Några synpunkter på 1-adj./part. funktion inom ryska språket och tog licentiatexamen i slaviska språk med professor Peeter Arumaa som examinator.

Under 1940-talet gifte hon sig med Lew Milczyn vars familj efter 1917 hade flytt från Ryssland till Polen där föräldrarna sedan skulle mördas i Förintelsen under andra världskriget. De möttes under en tid när han som nyanländ flykting i Stockholm arbetade som konversationslärare. Senare startade han en agenturfirma i porslin som försörjde dem båda. Paret fick inga barn.

Översättarbanan inleddes 1946 med en tolkning för Radiotjänst av den ryska folksagan ”Soldaten”, vilken framfördes i uppläsning av Erland Josephson. Året därpå följde Ivan Krylovs versfabel ”Kvartetten”, publicerad i Litterära meddelanden från Ryska institutet vid Stockholms högskola, samt Arkadij Avertjenkos ”Resan” och Vsevolod Garsjins ”Signalen” i All världens berättare. Under åren som följde översatte hon korta berättelser av Maksim Gorkij, Vsevolod Ivanov, Vladimir Korolenko, Aleksandr Pusjkin, Michail Sjolochov och Teffi (Nadezjda Buchinskaja). Under fyrtio- och femtiotalet varvades på så sätt klassisk rysk litteratur med texter av mer samtida ryska författare, oftast sådana som emigrerat eller hamnat i onåd hos sovjetregimen. Hennes första längre översättning var Gogols En galnings dagbok för Bibliofila klubbens serie 1950.

Greta Hjelm fortsatte att använda sitt flicknamn som översättarsignatur. År 1956 presenterade hon den lyriske prosaisten Michail Prisjvin i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Där skrev hon sedan i ett par års tid notiser under rubriken ”Boknytt östanifrån”, med referat från sovjetiska litteraturtidskrifter – detta under en period då det sovjetiska kulturlivet efter Stalins död snabbt förändrades. Hon rapporterade bland annat om rehabiliteringen av nobelpristagaren Ivan Bunin och om den första ryskspråkiga utgåvan av Astrid Lindgrens Lillebror och Karlsson på taket. Samtidigt tog hon tydligt ställning mot den svenska sovjetvänliga vänstern när hon, apropå en översättning till ryska av Hedvig Paulines (pseudonym för Henry Peter Matthis) Kvinnor på väg, ondgjorde sig över bokens ”svammel om den arbetande klassens fredssträvan”, ”om ’världsfredsappellen’ som bara några få vågar skriva under och om att barnets århundrade existerar endast i de socialistiska länderna”. Liknande notiser skrev hon också i Expressen.

Under denna period fick hon även i uppdrag att göra översättningar till två uppmärksammade uppsättningar på Dramaten, båda i regi av Alf Sjöberg: Tjechovs ofullbordade pjäs Stackars Don Juan (1954, senare kallad Platonov) och Tolstojs Mörkrets makt (1959). Hon åtog sig samtidigt att introducera köpmannen och resenären Afanasij Nikitins Resan bortom de tre haven 1466–1472 som utkom i en kommenterad utgåva på Cavefors förlag 1961 med illustrationer av Svenolov Ehrén. För detta projekt förkovrade hon sig också i hindi.

På 1960-talet överförde Hjelm flera av det poststalinistiska tövädrets numera klassiska verk till svenska: Domen faller av Abram Terc (äv. Tertz, pseudonym för Andrej Sinjavskij, 1960), Vasilij Aksionovs Stjärnbiljetten (1960) samt Jevgenija Ginzburgs Resa till avgrunden (1967). Nu började hon också översätta från serbokroatiska. Det blev tre romaner av den politiskt respektlöse serbiske nationalisten Miodrag Bulatović, en självbiografisk skildring från Gestapos fängelse av den serbiska surrealisten Aleksandar Vučo samt en teaterpjäs av Dragutin Dobričanin, Tre näktergalar 17, för Stadsteatern 1963.

Den stilistiska bredden blev allt större. Inom Rabén & Sjögrens särskilda satsning på sovjetiska författarskap fick Hjelm under 1970-talet i uppdrag att översätta Natten efter avslutningen (1978) av Vladimir Tendrajkov samt, via ryskan, den avariska författaren Fazu Alijevas En knippe mynta (1978). Samtidigt gav hon sig i kast med en av poeten Osip Mandelstams mer komplexa essäer, ”Egyptiska frimärket” (1977), vilken utkom i volymen Tiden larm på René Coeckelberghs förlag. På nittiotalet publicerades i tidskriften Gnosis också ett par texter av symbolisten Dmitrij Merezjkovskij.

Greta Hjelm tog sitt förmedlande uppdrag på allvar. Hon medverkade ofta i radio och uppträdde i dagspressen som debattlysten skribent med synpunkter på allt från litteraturstöd till hemspråk och sexualundervisning. Den debatt som rönte mest uppmärksamhet handlade om den svenska översättningen av Boris Pasternaks Doktor Zjivago 1959. Efter att Hagar Olsson i en anmälan av boken uttryckt sin förvåning över det ”hackiga, banala och klumpiga” språket, anslöt sig Greta Hjelm med en artikel i Expressen (14 maj 1959) där hon räknade upp en lång rad fel och missförstånd som enligt henne visade att översättningen i sin undermålighet förvanskade författarens tankar. I sitt svar medgav översättaren Sven Vallmark att ett arbete som utförts under så hård tidspress – med ett hägrande Nobelpris – oundvikligen måste innehålla en hel del felaktigheter. Han uttryckte samtidigt sitt missnöje över kollegans felfinneri och förklarade att några av ”felen” motiverats av kompensatoriska grepp och en strävan att göra rättvisa åt komplexiteten i Pasternaks prosa.

Själv ådrog hon sig ett år senare försiktig kritik från den yngre slavistkollegan Magnus Ljunggren, som i anmälan av Aksionovs Stjärnbiljetten (Expressen 20 november 1963) konstaterade att ”de Aksjonovska hjältarnas samtalston är kvick och livfull, och det är inte att undra på att Greta Hjelm i sin för övrigt förtjänstfulla översättning haft svårigheter med att överföra den till svenska”. Detsamma kan sägas om hennes översättning av den subkulturella jargongen i Viktor Jerofejevs kultroman Moskva-Petusjki som på svenska utkom 1977 under titeln På lyran eller Den sällsamma resan Moskva-Petuskji. Översättningarna av Tendrajov och Alijeva kritiserades vidare av Margareta Ekström i Expressen (11 januari 1979) för att vara ”fräkniga av skönhetsfläckar”:

Här möter vi skolungdomar som talar kurialprosa, hus som är än gula, än bruna, en förvriden grammatik och misshandlad syntax. Kort sagt; flera av dessa ryssar har tvingats komma till tals på bruten svenska.

Apropå bruten svenska skulle Greta Hjelm i en debattartikel om behovet av en översättarutbildning (Svenska Dagbladet 15 mars 1979), närmast en passant formulera sitt eget översättarcredo. Här märks ett tydligt fokus på mottagaren när hon framhåller översättarens ansvar för att begripliggöra texten för den breda allmänheten:

När man analyserar en översättning måste man alltid fråga sig: för vem är denna gjord? Svaret måste då bli – för den stora allmänheten, som tack vare översättningar har möjlighet att komma i kontakt med det stora internationella tankeflödet, och inte för filologer.

På grund härav måste en översättning alltid vara gjord på absolut felfri svenska, vara språkligt lättillgänglig och i största möjliga mån ansluta sig till författarens egen stilistik. En skönlitterär översättning måste därför icke blott iaktta vederbörandes ordval utan även hans interpunktion, kursivering, användandet av versaler etc.

Men viktigast av allt är dock, att översättaren förmår återge originaltextens rätta ton. Denna förmåga att avläsa olika språkliga tonarter måste var och en besitta som vill som vill syssla med skönlitterära översättningar. Det är den som gör yrket till ett talangyrke.

Till hennes egna valfrändskaper hörde satirikern och fabeldiktaren Ivan Krylov. År 1979 trycktes hennes samlade översättningar i Åsnan och näktergalen med en längre introduktion. Ett annat författarskap som förefaller ha passat hennes kynne särskilt väl var Andrej Sinjavskijs. Honom följde hon från Domen faller (1960) till En röst ur kören (1976) – den senare en bok ”av verkligt livgivande betydelse”, enligt Birgitta Trotzig som recenserade den i Sydsvenska Dagbladet. Hon berömde Greta Hjelm för en ”oftast utomordentligt fint genomarbetad svensk språkdräkt”.

Greta Hjelm-Milczyn blev tidigt intresserad av att förbättra översättarnas arbetsvillkor och höja deras status. Tillsammans med Elsa Thulin var hon med om att grunda Översättarförbundet, så småningom Översättarsektionen inom Sveriges Författarförbund, som hon under flera år fungerade som sekreterare för. Under hela sitt liv samlade hon också material till en svensk översättarhistoria. Med redaktörshjälp från bland andra Harry Järv utkom den i samband med hennes 90-årsdag: ”Gud nåde alla fattiga översättare.” Glimtar ur svensk skönlitterär översättningshistoria. Verket är på samma gång en skissartad översikt över vad som genom tiderna har översatts till svenska och en anekdotfylld berättelse om bokproduktionens och översättandets materiella villkor och kvinnornas insatser inom skrået. I slutordet framhöll hon de skönlitterära översättningarnas betydelse för landets humanistiska kultur och för demokratins utveckling. Hon formulerade dessutom sina tankar om översättandet som kall och profession och förordade en akademisk översättarutbildning.

Som änka flyttade Hjelm in hos Stiftelsen Konstnärshem, i ett av de äldsta husen i kvarteret Svalgången vid Hornsgatspuckeln i Stockholm. Hon gick bort den 26 juli 1999 och är begraven tillsammans med sin man på Sandsborgskyrkogården i Stockholm. Vid sidan av nedanstående översättarpriser tilldelades hon också 1984 Sigtunastiftelsens författarstipendium.