Frans G. Bengtsson, 1894–1954
Frans G(unnar) Bengtsson föddes den 4 oktober 1894 i Tossjö i nordvästra Skåne; fadern var förvaltare på Rössjöholms gods. Efter att ha tagit studenten i Kristianstad kom Bengtsson hösten 1912 till Lund, där han läste mycket men bara sporadiskt inom ramen för universitetskursernas litteraturlistor. Efter en längre sjukvistelse i hemmet 1914–1919, vilken egentligen inte innebar något avbrott i hans självständiga bildningsgång, avlade han 1920 fil.kand. med engelska, filosofi och religionshistoria som ämnen. Titeln fil.lic. fick han 1930 på basis av sin omfattande inledning till den svenska utgåvan av Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden, Bengtssons första mer omfattande översättning, som utkommit 1924.
I Bengtssons bokdebut, diktsamlingen Tärningkast (1923), ingick inga översättningar, medan den andra samlingen Legenden om Babel två år senare innehöll dels en dubbelballad ur Villons stora testamente, dels en magnifik version av Tennysons 19 strofer långa ”Jungfrun av Shalott”. Under Lundaåren hade Bengtsson på stadens kaféer underhållit lyssnare bland annat med att ryta fram en egen översättning av en ”närmast oändlig” dikt av Swinburne, ”Ave atque vale. Elegi över Charles Baudelaire”. Den trycktes i Ord och Bild 1928, en tidskrift där Bengtsson flitigt medverkade som recensent, något som lade grunden för hans kursändring mot essän som form och mer pålitlig inkomstkälla.
För Ord och Bild hade Bengtsson tänkt sig att skriva om Thomas Hardys lyrik. Studien blev aldrig av men tre översättningar fick plats i Hardyvolymen Lyriskt urval i svensk tolkning (1928). Övriga tolkar var Karl Asplund, Erik Blomberg, Gunnar Mascoll Silfverstolpe och Anders Österling, översättare som Bengtsson hade föga gemensamt med såtillvida som han för övrigt inte intresserade sig för att introducera samtida poesi.
Efter det stora arbetet med Thoreau fick Bengtsson uppdraget att översätta Miltons Det förlorade paradiset, som utkom separat 1926 och i en inledningsvis, det vill säga så långt han hann, reviderad version i serien Världslitteraturen året därpå. Bengtsson klagade i brev till vännerna över det långdragna slitet med en bok vars religiösa tematik var honom främmande, men visade ypperlig hand med blankversen, vars historia och problematik han insiktsfullt behandlade i sin inledning. Att många läsare funnit Milton mer engagerande och begriplig i Bengtssons svenska översättning har inget att göra med att översättaren skulle ha tagit genvägar utan får ses som ett gott betyg.
När Bengtsson av Fredrik Böök erbjöds att redigera de två banden Medeltidsdiktning (1929) för Världslitteraturen ser man dock hur ett visst självsvåld gör sig gällande. Redan den något omständliga Skogsliv vid Walden hade utsatts för kreativ bearbetning; den svenska översättningen är fyra kapitel kortare än originalet. I band 1 av Medeltidsdiktning avstod Bengtsson klokt från att ta med Hugo af Schulténs orimmade översättning av Rolandssången från 1887 och åstadkom själv en spänstig och stilistiskt konsekvent tolkning, som dock avbryts efter avsnittet om Rolands död. Ett hundratal strofer återstår visserligen, men vad är ett hjältepoem utan hjälte?
I andra bandet bidrog Bengtsson med översättningar av den engelska balladen om Sir Patrik Spens och av fem franska trubadurdikter. Den textutgåva den annars noggranne Bengtsson hade till hands då han året innan skrivit artikeln ”Provençalskt” var Friedrich Diez Leben und Werke der Troubadours, som han inhandlat i Tyskland under sin första utlandsresa 1922. Att den består av översättningar till tysk prosa av de provensalska sirventeserna och alborna bekymrade inte den i medeltida versformer bevandrade Frans G. Bengtsson. Nu återanvände han sina tolkningar och sände dem till Böök med följande vers bifogad, fritt efter Tegnér:
En översättargärning, lik
den som med blixt och dunder
en gång besjöngs i Hammarspik
jag gjort i kvällens stunder.
Från tyskan översatte jag
diverse provençaler;
det skänke dig ett gott behag
och mig en näve daler.
Bengtsson kom att bli vår moderna litteraturs ende kommersiellt framgångsrike essäist, men han var under lång tid beroende av arvoden från tidningar och tidskrifter och av översättningsuppdrag. Av Norstedts fick han julen 1928 erbjudandet att översätta tio volymer Goethe. Ersättningen skulle vara 2 000 kronor per band om ca fyrahundra sidor, sju volymer prosa och tre poesi. Bengtsson frestades svårt av pengarna och funderade högt i brev till Böök, vars ekonomiska råd han bad om:
Prosan tror jag mig kanske kapabel att återge på ett någorlunda hyggligt sätt, när jag fått vändningar och tonfall i mig; lyriken är naturligtvis ett jättelikt frågetecken och Faust II en orimlighet som det behövs en del galghumor för att ens fundera på att återge till svenska.
Oklokt nog antog Bengtsson uppdraget, men han kom uppenbarligen aldrig igång med att översätta; förskottet försvann däremot snabbt. När ett år gått blev förhållandet till förlaget spänt. Situationen löstes så att Bengtsson fick arbeta av förskottet med att översätta andra, mindre avskräckande verk. I Lindstedts boklåda i Lund bläddrade han i och blev entusiastisk över en nyutkommen roman av den för honom okände skotten Eric Linklater. Juan i Amerika utkom 1931 och blev en försäljningsframgång. Bengtsson, som annars sällan föreslagit böcker för utgivning, kom nu att ett antal år och ett halvdussin böcker framåt bli Linklaters kongeniale översättare. De båda författarna blev goda vänner, Bengtsson späckade sina översättningar med muntra fotnoter och Linklaters vikingaroman Männen från Ness (1933) gav honom en viktig impuls att skriva Röde Orm, sjöfarare i västerled (1941) – den bok som slutligt befriade honom från tvånget att uppdragsöversätta.
I mångt och mycket är Frans G. Bengtssons översättarverksamhet knuten till det egna författarskapet. Visserligen arbetade han mestadels på uppdrag men dessa gavs honom av förläggare och redaktörer som var bekanta med hans intressen och stilistiska preferenser. Man kan beklaga att han inte fick uppgiften att översätta å ena sidan François Villon och å den andra Joseph Conrad, men man ska då komma ihåg att han i sina essäer över dessa och andra författare i parafraser och citat lämnat skärvor – eller koncentrat – av sådana drömda verk.
Frans G. Bengtsson avled den 19 december 1954.