Svenskt översättarlexikon

Med Foucaults pendel av Umberto Eco satte Eva Alexanderson 1989 punkt för en drygt femtioårig översättarverksamhet. På hennes brokiga verklista finner man såväl politisk och historisk facklitteratur som prosa och dramatik av författare som Albert Camus, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Italo Calvino, Dario Fo, Nathalie Sarraute, Honoré de Balzac och J.M.G. Le Clézio. Mest känd blev Alexanderson som översättare från franska och italienska, men hon arbetade också från tyska, engelska och spanska. Förutom prosa och dramatik tolkade hon också ett antal italienska folkliga kampsånger, som sjungits flitigt av många svenska politiska aktivister.

Eva Ingrid Elisabet Alexanderson föddes den 9 januari 1911 i Stockholm, där hon också växte upp. Fadern var advokat Gustaf Alexanderson; modern Elsa var född Koch. Eva Alexanderson tog en fil.kand. i Lund 1935. Därefter fick hon plats på Svenska bokförlagets lexikografiska avdelning, där hon tillbringade ”tre trista men lärorika år”, som hon själv långt senare skrev. Under dessa år gjorde hon också flera längre utlandsresor till bland annat Frankrike, Italien och Spanien och bedrev licentiatstudier i romanska språk.

Resorna ledde till ett politiskt uppvaknande som satte spår i hennes fortsatta verksamhet. Hennes första översättning var José Ortega y Gassets Det ryggradslösa Spanien, som utkom 1937; vid denna tid började hon också arbeta på den antinazistiska tidskriften Nu och så småningom även för Utrikespolitiska institutet. I Nu bidrog hon själv med artiklar, exempelvis ”Frankrike och de franska flyktinglägren” (1939), och för UI skrev hon bland annat ”Afganistan och stormakterna” (1943). Efter andra världskriget var hon under tio år redaktör på Bonniers förlag. Under de åren etablerade hon sig också som skönlitterär översättare och debuterade som författare.

Under rubriken ”Om snusk i skönlitteratur” skrev Alexanderson 1947 om sin förvåning över den rädsla och avsky författare som Jean-Paul Sartre, Jean Genet och Henry Miller väckte. Själv menade hon att deras starka uttryck gav henne impulser som var värda att granska och ta vara på: ”Impulsen kommer från dem, men jag skall följa en annan väg. Min egen.” Detta skulle kunna ses som en programförklaring för det egna, självbiografiskt präglade författarskapet. Alexanderson väjde aldrig för det som värkte, skrämde och generade, utan sökte sig just dit, för att blottlägga, granska och ta vara på det. Debutromanen Resa till smältpunkten (1954) skildrar en europeisk kvinnas resa till Mexiko, där självsäkerhetens pansar rämnar i mötet med ett byliv som till en början ter sig obegripligt, smutsigt, hotfullt och våldsamt. Fyrtio dagar i öknen (1964) utspelar sig på ett högfjällshotell i Norge, där huvudpersonen tampas med motspänstiga skidor, glättiga julfirare och en djup existentiell kris, en pendling mellan längtan och skräck inför mötet med Gud. Boken skildrar Eva Alexandersons egen inre väg fram till gudstro och valet av katolicismen som hemort för tron. I Kontradans (1969) är ramen ett italienskt kloster, där två kvinnor möts i erotisk åtrå, kärlek, tro och tvivel. Från mitten av 1950-talet levde hon periodvis i Italien och reste i bland annat Mellanöstern och Etiopien.

Ungefär samtidigt som Eva Alexanderson på 1940-talet skrev om Sartres och Genets ”snusk i litteraturen” hade hon anledning att grubbla över hur deras ”starka uttryck” skulle bli lika starka uttryck på svenska. Bonniers lät henne ta ”hand om Sartre, när han skulle lanseras”, säger hon många år senare i en intervju. Lanseringen innebar att hon, parallellt med arbetet som förlagsredaktör, översatte i ett tempo så att det kom ut en bok om året av Sartre: 1946 kom novellsamlingen Muren (titelnovellen översatt av Eyvind Johnson), 1947−1948 Frihetens vägar i två band, 1949 Äcklet. Dessutom hann hon under de här åren med två böcker av Simone de Beauvoir, Andras blod (1946) och Ingen är odödlig (1948) och översatte dramatik av Jean Genet.

Genets Jungfruleken uppfördes 1948 på Dramaten i regi av Mimi Pollack. Expressens recensent I.H. (Ivar Harrie) skrev förtjust om Alexandersons ”virtuosa översättning”, medan Dagens Nyheter var mera återhållsam och menade att översättaren kanske behållit för mycket av ”den franska retoriken”. I allt en motståndare till räddhågad förenkling och utslätning hade Alexanderson säkerligen bemödat sig om att få med Genets brutala svulstighet ut på det svenska scengolvet.

Från mitten av 1950-talet översatte Eva Alexanderson främst för att försörja sitt eget skrivande. Hennes många och långa resor gjorde henne till en svåradministrerad översättare och medförde att hon sällan kunde följa upp ett författarskap. Förutom Sartre och de Beauvoir översatte hon oftast inte mer än ett eller två verk av en och samma författare.

Umberto Ecos roman Il nome della rosa blev 1983 i Alexandersons svenska översättning en stor framgång bland både läsare och kritiker. I ett par tidningsintervjuer berättade hon om arbetet med Rosens namn, och betonade sakkunskap och förståelse för ämnet som nödvändiga förutsättningar för en god översättning. Vid översättningen av Ecos verk, som bland mycket annat fordrade kännedom om filosofi, teologi, historia och 1300-talets klosterpolitiska intriger, hade hon diskuterat flitigt med olika experter och framhöll särskilt sitt samarbete med två latindocenter. Att hon själv var katolik hade varit en stor fördel i arbetet. För att få den rätta språkliga klangen undvek hon moderna ord och försökte att undvika lånord som kommit till svenskan senare än 1600-talet.

Under arbetet med Ecos roman läste Alexanderson de redan utkomna spanska, tyska och franska översättningarna. Den tyska utgåvan tyckte hon helt enkelt var dålig, den hoppade över alla svåra problem och var inte till mycket hjälp; den franska ansåg hon var mycket bra, om än en aning torr. Om sin egen översättning sa hon: ”Man kan aldrig lyckas helt. Det finns alltid något att slå ner på i en översättning, hur bra den än är”.

För Rosens namn fick hon 1985 Letterstedtska priset. Hon belönades även med Svenska Akademiens översättarpris 1961, Elsa Thulin-priset 1969 och Samfundet De Nios översättarpris 1985.

Alexanderson gick bort den 20 december 1994.