Svenskt översättarlexikon

Bertil Cavallin föddes i Helsingborg den 20 februari 1934. Han växte upp i en borgerlig miljö som enda barnet till sparbanksdirektören Eric Cavallin och dennes hustru Elisabeth (Lisa), född Andersson. Familjen bodde i en vacker lägenhet i Helsingborg, med utsikt över Öresund. Under gymnasietiden som helklassisk latinist utmärkte sig Cavallin genom goda betyg och framträdde också på skolan som konsertpianist. Efter studentexamen följde studier för examen i latin och klassisk grekiska vid Lunds universitet, där han blev fil.mag. 1958. Studentåren gav goda tillfällen till ett livaktigt föreningsliv och ett fortsatt odlande av musikintresset, bland annat inom den så kallade Diskofilklubben, vars representanter segrade i den riksomfattande tävlingsomgången i radions Musikfrågan.

Cavallin verkade som adjunkt vid Lundsbergs internatskola 1959–1962 och vid läroverket i Kristianstad 1963, varefter han under en längre period undervisade i latin och klassisk grekiska vid läroverket i Skellefteå 1963–1972. Under denna tid kom Cavallin, vid sidan av undervisningen, att utveckla en imponerande produktivitet som läroboksförfattare och översättare. Översättning från latin till svenska var praktiskt taget det enda man sysslade med under latinlektionerna i det gamla latingymnasiet, alltså fram till 1969, liksom under lektionerna i klassisk grekiska. Detta var också Cavallins ingång till översättandet.

Som läromedelsförfattare framträdde Bertil Cavallin dels med två smärre häften, en grekisk ordlista till Platons Sokrates försvarstal (1964) och en latinsk till Sjöwall-Wistrands klassiska antologi Latinsk poesi (1967), dels med två större läroböcker för gymnasiet, till vilka den femton år äldre lärarkollegan i Lund Ingmar Niklasson var medförfattare: Hellenika (1965), en nybörjarbok i klassisk grekiska, och Urbi et orbi (1968), en diger antologi med latinska texter, med kortfattad inledning till varje text och utförlig översättningshjälp i en särskild kommentardel. Författarna var dock ute i sista minuten med dessa läromedel. När den sistnämnda boken kom från tryckeriet 1968 var det gamla fyraåriga latingymnasiet på väg att avvecklas. Marknaden för sådana ambitiöst upplagda studieböcker var inte längre vad den hade varit.

Men läromedlen var inte allt. Under tiden i Skellefteå började Bertil Cavallin etablera sig som kvalificerad översättare från latin, av recensenter uppmärksammad och lovordad för varje ny översättning. Under hans tid i Skellefteå utkom hela fem volymer med ett urval främst inriktat på de romerska historikerna: Tacitus Annaler i två band (1966, 1968), Sallustius Catilina. Jugurtha (1969), Tacitus Maktspelet i Rom (1971), samt Lucretius Om tingens ordning (1972). Det sistnämnda verket är i original skrivet på hexameter och utgör det enda större arbetet i Cavallins verkförteckning som inte är ett prosaverk. Han valde dock att avstå från versmåttet och översätta till prosa för att lägga tonvikten på innehållets filosofiska resonemang och besjälade naturskildringar.

År 1972 var Cavallin åter vid Lundsbergs skola, där han skulle vara kvar som lärare ända till 1997. På förmånliga villkor fick han ett eget hus att bo i, och som lärare insåg han nog den pedagogiska fördelen i att verka i en skola med ett starkt begränsat antal (cirka 200) elever som skulle undervisas i små grupper i traditionella läroämnen och, enligt skolans målsättning, även fostras till hyfs och ordning. På Lundsberg ålade han sig också ett träningsprogram innebärande att han varje morgon under alla årstider skulle springa ett varv runt Hållsjön, en sträcka på en mil. Som om inte det var nog brukade han dessutom härda sin kropp ytterligare genom att vintertid bada i sjön. Cavallin startade också en boxningsklubb med elever som medlemmar. Man sammanträdde regelbundet under veckosluten på vindsvåningen till magisterns tjänstebostad, där man tränade och gick några ronder tillsammans med honom som sparringpartner eller slagpåse.

Bertil Cavallin valde bort fru och barn i sitt liv, men på Lundsberg hade han å andra sidan ett stort antal barn och ungdomar, söner och döttrar omkring sig. Vid sidan av heltidsanställningen som lärare var han husfar till ett trettiotal ungdomar i elevhemmet Gransäter. Under de senare åren på Lundsberg levde han som särbo med Agneta Weibull, änka sedan många år och bosatt i södra Sverige.

Vid Lundsberg fortsatte Cavallin sin översättarverksamhet med Tre politiska tal (1973), innehållande Demosthenes ”Kranstal” och två av Ciceros tal, en större samling av Ciceros tal (1975), Aulus Gellius Attiska nätter (1977), Senecas Breven till Lucilius (1979), Tolv tal av Lysias (1983, i likhet med Demostenes från grekiska), samt Boethius Filosofins tröst (1987). För sina översättningar utsågs han 1987 till filosofie hedersdoktor vid Lunds universitet.

Bertil Cavallins livsverk som översättare kom alltså att uppgå till sammanlagt elva volymer, varav den elfte och sista utkom på förlaget Atlantis men de tio första ingick i förlaget Forums klassikerserie Forumbiblioteket. År 1984 skrev han angående översättandets roll i hans eget yrkesliv:

Översättaren från latin jäktas inte av några förlagsredaktörer; och eftersom han inte kan leva på vad han översätter, måste han ha ett yrke bredvid och kan alltså njuta en amatörs goda lyxliv.

Flera av Cavallins översättningar innehåller utförliga kommentarer, något som litteraturkritikern Bengt Holmqvist 1970 noterade apropå den då nyutkomna översättningen av Tacitus:

Den rikhaltiga kommentaravdelningen ger inte bara sakupplysningar i vanlig mening. Den behandlar också konkreta översättningsproblem, pekar ut alternativa lösningar, är ett ’översättarens samtal med sig själv och läsaren’. Att gå in i det samtalet är ett lärorikt – och givetvis ytterst förtroendegivande – nöje.

Bertil Cavallin har förklarat att en av hans ledstjärnor var att hålla sina översättningar så nära de latinska originaltexterna som möjligt. De skulle kännas som latin, fast på svenska. Om man ändå behövde finna en friare, mer idiomatisk lösning, skulle man se till att ingenting av innehållet gick förlorat. Han uttalade sig mycket positivt om latinets ”perioder” och ville i sina översättningar återge dem så nära originalet som möjligt:

Den fullt orkestrerade, den avrundade, den välbalanserade perioden är inte på modet i nusvenskan, men det är inget skäl att offra [den] på den gudlösa tidens altare.

Retorikern i Bertil Cavallin kommer till tals när han menar att samtidens skräck för långa meningar nog skulle dämpas betydligt om man tog för vana att högläsa en till svenska översatt latinsk period. Gör man det, brukar innehållet klarna betydligt, förutom den uppenbara fördelen att man också hör hur vackert det låter. Just högläsning tycks i själva verket ha varit en del av Bertil Cavallins arbetsmetod:

Jag brukar alltid, när aftonskuggorna blir längre, läsa högt vad som har åstadkommits under dagen. Det kan vara förledande, man berusas av orden, med de ord som man har lagt i någon annans mun, men för det mesta är det nyttigt.

Cavallin erkände villigt sin konservatism när han avkunnade sitt beska domslut över samtidens språkvårdare:

Om en översättare till svenska på något sätt skulle vilja påverka sitt modersmål, vore det kanske i riktning bakåt till en tid, då inte allt vore möjligt och tillåtet, till en tid då vissa regler fanns t.ex. om prepositioners rätta bruk; det kan stundom vara en hisnande känsla att översätta från klassiska språk, där språkets rätta bruk är kartlagt med flit och energi, till svenska där det idag verkar kunna heta ungefär hur som helst och där de som har ämbete och lön för att tala om för oss andra hur det skall heta, sjunger en den språkliga liberalismens höga visa, där det mesta tycks vara tillåtet eller där i alla fall nästan ingenting är uttryckligen förbjudet.

Detta sakernas tillstånd bekymrade översättaren Cavallin, därför att det hade fått till följd att hans målgrupp, de som skulle köpa och läsa hans översättningar, inte längre var homogen och klart definierad. Klassisk bildning hade läsarna bara ytterligt sällan, och, säger Cavallin, ”de som har uppfostrats i en mer normgivande språklig värld blir allt färre. Det gör att översättaren, som förr kunde skicka en välriktad kula mitt i prick i sin samtids språk, idag står där och sänder iväg en hagelsvärm som sprider sig åt alla håll.”

Samtidigt var Cavallin medveten om att en översättare också behöver göra sig läsbar för sin egen tid, och han tog avstånd från en äldre tids synsätt, enligt vilket ”latin måste återges på ett marmorstelt, ’upphöjt’ språk: en romare gick sällan – han skred; han gick inte på parties – han låg till bords vid gästabud; han diggade aldrig – något behagade honom.” Men inte heller ”gå på parties” eller ”digga” är ju uttryck som man kan vänta sig att finna i en översättning av Bertil Cavallin, som alltid höll sin säkra kurs mellan ytterligheterna. Så löd hans råd till översättaren: ”Valet mellan arkaism och dagens modernaste modeord är lätt – styr mellan båda!” Cavallin betonade att översättandet var en konstutövning som skedde på målspråket:

En översättare skall [framför allt] kunna svenska, eller rättare och vida mindre farofyllt uttryckt: ha en någotsånär klar uppfattning om olika stillägen; av dem måste han välja ett, efter moget övervägande, och så söka hålla sig kvar där […]

Varför började då Bertil Cavallin översätta? Det hängde ihop med att han i grund och botten var lärare och tyckte att han borde dela med sig av de rikedomar han upptäckt under läsningen av antikens litterära mästerverk. Han borde öppna dörrarna för andra till dessa fascinerande stora författarpersonligheter, avlidna sedan många år men fortfarande så levande i sina verk. I sitt självporträtt i uppslagsverket Författaren själv kommenterar han översättarens uppgift på följande sätt:

Förmedlar översättningen något av Tacitus’ bittra knutenhet, av Ciceros retoriska balans, av Lucretius’ lidelsefulla skildring av epikurismens värld, av Senecas ivriga predikarton, av Boethius styrka i den svåraste av situationer, har översättaren med heder skilt sig från uppgiften.

Efter pensioneringen 1997 flyttade Bertil Cavallin tillbaka till sin barndoms Helsingborg, där han skaffade sig en bostad så nära sin särbo Annika Weibull att de nästan bodde vägg i vägg med varandra. Han gick bort den 28 maj 2015.