Svenskt översättarlexikon

Artur Lundkvist var i ensamt majestät en transformatorstation som genom introduktioner och översättningar omvandlade impulser från den samtida världslitteraturen till svenska. Han var översättare i vid mening.

Den blivande världsresenären Nils Artur Lundkvist föddes den 3 mars 1906 i Hagstad utanför Oderljunga i Skåne. Hemmiljön var förtryckande, men för den läshungrige öppnade böckerna i skolbiblioteket dörrarna till världar av frihet. När Lundkvist som tjugoåring reste till Stockholm, fast besluten att bli författare, började han komplettera sin sexåriga skolutbildning vid Birkagårdens folkhögskola och lärde samtidigt känna andra unga likasinnade. Med sina första diktsamlingar och antologin 5 unga (1929) var Lundkvist redan vid 1930-talets början en centralgestalt inom den svenska litterära modernismen, som nu fick sitt första genombrott. Genom självstudier utvecklade han sina kunskaper i engelska, franska och spanska och fängslades av de nya strömningar han mötte i Europa, USA och senare i Latinamerika. Med sina essäer och anmälningar var han en av de första i Sverige som presenterade författare som James Joyce, T.S. Eliot och William Faulkner liksom konstriktningar som surrealismen.

Lundkvists författarskap är ett av de mest omfattande i modern svensk litteratur med 37 samlingar lyrik och prosalyrik, 28 romaner och novellsamlingar, nio reseböcker, ett tjugotal essäsamlingar och faktaverk, ett halvdussin antologier och 19 översättningsvolymer av enskilda diktare. Åren 1934–1935 var Lundkvist redaktör för den modernistiska kulturtidskriften Karavan, 1941–1944 ingick han i redaktionen för Bonniers kalender Horisont och 1948–1950 i redaktionen för tidskriften Poesi. Här liksom i dagspress och andra tidskrifter fortsatte han att introducera utländska författare men skrev också med tiden allt mer om film, bildkonst och politik. Från 1950-talet dominerades hans eget författarskap av prosan: romaner, novellistik och den prosalyrik som skulle bli ett av hans kännemärken.

Lundkvists radikala politiska inställning gjorde honom länge till en kontroversiell person. Han var en av förespråkarna för den ”tredje ståndpunkten” som under det kalla kriget vägrade att ta ställning mellan det västliga och det östliga blocket. Med glupande aptit på det nya och främmande reste han ut i världen på litterära reportageresor. Flera av hans reseskildringar väckte kritik, främst den skönmålande sovjetrapporten Vallmor från Taschkent (1952), men även entusiastiska reseböcker från Kina och Kuba. År 1958 tilldelades Lundkvist det sovjetiska Lenins fredspris. Prispengarna skänkte han till stipendier för utländska översättare av svensk litteratur. 

År 1968 fick Artur Lundkvist sent omsider inträde i Svenska Akademien som efterträdare till den ett år yngre generationskamraten Gunnar Ekelöf. Tack vare sin enorma beläsenhet inom modern utländsk, även utomeuropeisk, litteratur kom han att uppfattas som en av dem som starkt påverkade valet av Nobelpristagare. Odiskutabelt belönades flera av de författare Lundkvist introducerat och i vissa fall översatt, som Pablo Neruda (1971), Vicente Aleixandre (1977), Gabriel García Márquez (1982), Claude Simon (1985) och Octavio Paz (1990).

Som översättare och introduktör utövade Artur Lundkvist ett unikt inflytande. Under ett halvsekel förmedlade han litterära nyheter från hela världen till en länge ganska kallsinnig och provinsiell svensk publik. Hans essäistik fick stor betydelse för den svenska modernismen och för yngre författargenerationer. Birgitta Trotzig har uttryckt saken så här:

Jag tror mig faktiskt kunna säga att essäerna i Atlantvind och Ikarus’ flykt – som introducerade den moderna världen i provinslandets litteratur – och klassikerintroduktionerna (dikterna om Hölderlin, Stagnelius, Lautréamont i Korsväg) har haft mer betydelse för den levande litteraturkänslan i vårt land än samtliga dåvarande litteraturundervisningsinstitutioner där ett slags knastrande dödgrävarverksamhet bedrevs.

När den akademiska forskningen ännu efter andra världskriget led av beröringsångest inför modernismen blev autodidakten Lundkvist den självklare redaktören för översiktsverket Europas litteraturhistoria 1918–1939 (1946). Essäsamlingarna Utsikter över utländsk prosa (1959) och Från utsiktstornet (1963) öppnade med sina färgstarka parafraser de svenska läsarnas ögon för de utomeuropeiska litteraturerna. Den store upptäckaren har ibland med rätta kritiserats för en exotiserande inställning till det främmande och ”primitiva”, som förvandlas mer till objekt än subjekt (exempelvis antologin Den mörke brodern. En antologi negerlyrik, 1957). Till Lundkvists viktiga insatser som introduktör hör redaktörskapet för två serier ägnade ny utländsk litteratur: Tellusserien (1961–1969) för prosa och Tuppen på berget (1975–1977) för poesi.

Lundkvists verksamhet som översättare i snävare mening kan indelas i två perioder. Den första inleddes med översättningar från engelskan redan på 1920-talet och avslutades 1959 med utgivningen av Federico García Lorcas Poet i New York. Om hur han började översätta skriver Lundkvist i Självporträtt av en drömmare med öppna ögon (1966): ”Jag kunde ännu inte tillräckligt engelska för att läsa honom [Carl Sandburg], jag fick därför börja med att översätta honom”. I förordet till nyutgåvan av Ikarus’ flykt (1965) nämner Lundkvist att han 1932 på eget initiativ gjorde den första svenska översättningen av William Faulkner, romanen Sanctuary, ”men lektörerna på Bonniers (det var Selander och Siwertz) avvisade boken med indignation”.

De prosaöversättningar som Artur Lundkvist signerade under 1930-talet var ojämna. Delvis överlät han – oredovisat – arbetet till mer språkkunniga medhjälpare som Irmgard Pingel (D.H. Lawrence, Den befjädrade ormen) och sin hustru från 1936, den danskfödda poeten Maria Wine (Karen Blixen, Den afrikanska farmen). När översättningen av John Dos Passos 1919 utkom efter att ha legat på förlaget i flera år kritiserades den av Gustaf Hellström i Dagens Nyheter (24/9 1939) inte bara för en mängd språkfel utan för brister i återgivningen av författarens stil: ”översättningen är stum i samma mening som en skräddare använder då han talar om att ett tyg är stumt”.

Efter 1939 signerade Lundkvist inga nya prosaöversättningar. Han fortsatte dock med egna lyriktolkningar fram till 1959. Det årets utgåva av Lorcas Poet i New York utsattes emellertid för hård och detaljerad kritik av lektorn och översättaren Ernesto Dethorey, med vilken Lundkvist tidigare samarbetat några gånger. Dethoreys BLM-recension har i efterhand fått rykte om sig att ha varit mördande. Men den slutade, efter genomgången av en rad språkliga missförstånd, med orden:

Det är omöjligt att begära perfektion i ett sådant fall. Men misstolkningarna skulle ha kunnat reduceras till rimliga proportioner. Trots allt, tvekar man inte att beteckna utgivandet i Sverige av ”Poet i New York” som en av höstens största litterära händelser.

Efter detta översatte Lundkvist aldrig ensam, och när Lorca-översättningen trycktes om 1984 var den grundligt reviderad. Hans många senare tolkningar från skilda språk gjordes undantagslöst i samarbete med andra, för spanskan med Francisco J. Uriz eller Marina Torres. Tack vare detta var de av en helt annan klass än de tidigare: här finns mycket betydande lyrik av bland andra Vicente Aleixandre, Jorge Louis Borges, Aimé Césaire, Pablo Neruda och Octavio Paz.

Att översätta handlade för Artur Lundkvist om att tillägna sig stoff för den egna ständigt hungriga och expansiva livskänslan. Katarina Frostenson skriver att Lundkvist som översättare egentligen inte var intresserad av ”poetens förmån att få arbeta med språkets klang, fragmentets smitta, ordets ton, rytm och mikrorytmik”. Själv förklarade han i en artikel 1978:

Som regel befattar jag mig endast med dikter i fri form där de rytmiska och musikaliska elementen inte spelar någon avgörande roll. Problemet inskränker sig då främst till att transkribera texten så att minsta möjliga av dess uttryckskraft går förlorad. Det viktigaste verkningsmedlet i sådan dikt är oftast bildspråket och det går nästan alltid att återge ganska troget.

Med denna hållning som översättare kunde Lundkvist länge överse med bristerna i de egna språkkunskaperna, och hans tolkningar kan ibland verka monotona och förvånande lika varandra från poet till poet. Men med stöd av mer språkkunniga medarbetare och med det egna lyriska språkets bärkraft kunde Lundkvists i sina senare tolkningar skapa stor poesi, som i Octavio Paz ”Diktarens öde”, översatt i samarbete med Marina Torres i samlingen Vid världens strand (1971):

¿Palabras? Sí, de aire,
y en el aire perdidas
Déjame que me pierda entre palabras,
déjame ser el aire en unos labios,
un soplo vagabundo sin contornos
que el aire desvanece.
También la luz en sí misma se pierde.

 

Ord? Ja, av luft
och förlorade i luften.
Låt mig gå vilse bland ord,
låt mig vara luften på någras läppar,
en formlös kringdragande vindfläkt,
en flyktig doft som vinden skingrar.

Också ljuset går förlorat i sig självt.

Artur Lundkvist gick bort den 11 december 1991.