Svenskt översättarlexikon

Alf Robert Bertil Ahlberg föddes den 21 oktober 1892 i Laholm som tredje barnet till kyrkoherden Axel och Anna Ahlberg (född Lindskog). År 1897 fick fadern tjänst som kyrkoherde i Harplinge utanför Halmstad och familjen flyttade till den gård som tillhörde pastoratet. Alf och hans ett år äldre bror Hakon undervisades inledningsvis av en guvernant i hemmet, men 1904 flyttade bröderna från gården och skrevs in vid Högre allmänna läroverket i Halmstad, där Alf Ahlberg sex år senare avlade mogenhetsexamen med toppbetyg.

Redan hösten därpå åkte Ahlberg till Lund och skrev in sig vid universitetet där. Efter några terminers studier i matematik och fysik började han så småningom läsa filosofi för professor Hans Larsson och fick genast smak för ämnet. Uppmuntrad av Larsson, som i Ahlberg såg något av en lärjunge och påläggskalv, författade han på kort tid först en licentiatavhandling och sedan en doktorsavhandling med titeln Materieproblemet i platonismen. Disputationen ägde rum i maj 1916 och blev en smärre skandal. Den misstrogne och nitiske opponenten docent Anders Karitz kunde visa att Ahlberg på flera ställen hade gjort sig skyldig till mer eller mindre förtäckta plagiat av en tysk bok i ämnet. Avhandlingen godkändes visserligen ändå, men erhöll inte det betyg som krävdes för att Ahlberg skulle kunna fortsätta en akademisk karriär. Hans rykte i lärdomsstaden förbättrades inte av att han varit ekonomiskt lättsinnig och dragit på sig betydande penningskulder.

Ahlberg tvingades se sig om efter andra utkomstmöjligheter. I förstone hade han förhoppningar om att kunna försörja sig som fri skriftställare, men debutboken Filosofiska essayer (1918) blev ingen framgång. I augusti samma år flyttade han till Stockholm där han tillträdde ett lärarvikariat på Högre allmänna läroverket å Södermalm (Södra Latin). Lärararbetet kombinerades med ett ivrigt uteliv, varigenom Ahlberg knöt viktiga kontakter med tidnings- och förlagsfolk och fick både skriv- och översättaruppdrag. Det hektiska och spritdränkta livet slet emellertid hårt på både ekonomi och hälsa, och 1921 drabbades Ahlberg av en svår febersjukdom som nära nog ändade hans liv. Med bistånd från föräldrarna och brodern företog Ahlberg följande år en längre resa till Tyrolen och Italien i syfte att kurera sig kroppsligen och andligen.

Det var under denna period, eller strax därefter, som han etablerade sig som översättare. Till övervägande del rörde det sig om klassiska litterära och filosofiska verk med tydlig koppling till hans egna intellektuella intressen. Bland dem kan nämnas Spinozas monumentala Etik (1922) – ett kraftprov för en läsare, än mer så för en översättare – en samling av von Kleists berättelser utgivna under titeln Michael Kohlhaas och andra noveller (1922), en av Nietzsches otidsenliga betraktelser, Historien och livet (1925), Kants Religionen inom det blotta förnuftets gränser (1927) samt två urvalsvolymer ur Goethes skrifter, Goethes italienska resa (1921) och Ur Goethes tankevärld (1924). Även hans översättning av Thomas Carlyles märkliga historieverk Den franska revolutionen i tre band påbörjades vid denna tid – den publicerades dock först 1930─1931.

Flera av de ovan nämnda böckerna utkom på det nystartade förlaget Natur och Kultur, vars driftige grundare Johan Hansson tidigt förstod att dra nytta av Ahlbergs kunskaper och arbetsförmåga. Det folkbildningsideal som var vägledande för förlaget rimmade väl med Ahlbergs intressen och ambitioner. Från mitten av 1920-talet fungerade Ahlberg som förlagets allt i allo och producerade förutom översättningar en mängd populärfilosofiska och filosofihistoriska skrifter och biografier samtidigt som han skrev introduktioner och agerade litterär rådgivare. Också sedan hans anställning formellt upphört 1927 fortsatte han att skriva och översätta för förlaget.

Om Ahlbergs val av översättningar inledningsvis präglades av ett slags flykt från samtiden kan man särskilt från början av 1930-talet märka ett ökat intresse för det moderna samhällets politiska och moraliska problemställningar. Så översatte han i snabb följd 1928–1931 fyra böcker av Bertrand Russell: Den nya filosofien, Äktenskap och moral, Nutidsmänniskan inför vetenskapen och Hur nutidsmänniskan blir lycklig. Sedan följde två böcker av den belgiske marxistiske revisionisten Hendrik de Man, Massornas uppror (1934) av den kontroversielle spanske tänkaren José Ortega y Gasset, Modern själskultur (1935) av den brittiske anarkisten John Cooper Powys och Människans natur och handlingsliv (1936) av den amerikanske filosofen John Dewey. Med sin kristet inspirerade humanism var Ahlberg en tidig och resolut motståndare till den italienska fascismen och den tyska nazismen, något som visade sig såväl i hans eget flitiga skrivande som i hans val av översättningar. Till de senare hörde inte minst ett antal böcker av den före detta anhängaren och sedermera kritikern av nazismen Hermann Rauschning, vars Nihilismens revolution (1939) och Samtal med Hitler (1940) fick stort genomslag och trycktes om i flera upplagor. Också Ahlbergs översättning av John Stuart Mills liberala manifest Om friheten, som utkom vid krigsslutet 1945, kan i sammanhanget ses som en vidräkning med 1900-talets totalitära strömningar.

Redan i slutet av 1920-talet hade Ahlberg börjat undervisa i historia och religion på Brunnsviks folkhögskola. Som Kjell Krantz skriver i sin utförliga biografi över Ahlberg utgjorde den lantliga, trygga miljön på skolan en välbehövlig kontrast till det rotlösa livet i storstaden, och Ahlberg gick ivrigt in i rollen som folkbildare. År 1931 blev han rektor eller föreståndare för skolan och kom som sådan att bli mycket tongivande. Trots att skolan formellt sett var oavhängig av både LO och det socialdemokratiska partiet hade Brunnsvik av tradition setts som arbetarrörelsens folkhögskola. Starka intressen inom partiet och fackförbunden ville dock anpassa undervisningen till mer praktiska och politiska ändamål och hade lite till övers för det humanistiska bildningsideal som alltsedan grundandet varit skolans kännemärke. Ahlberg var själv medlem i SAP men såg ogärna att Brunnsvik förvandlades till ”en utbildningsanstalt för fackföreningsfolk”. Enligt honom var en human socialism otänkbar om inte individen gavs möjligheter till en fri bildning utan kollektiva, ideologiska hänsyn, för ”människan lever icke av socialpolitik allena”. Ahlbergs hållning i bildningsfrågan ledde till upprepade konflikter med mer programtrogna fraktioner vid Brunnsvik. Han försvarade sig dock väl och innehade rektorsposten fram till sin pensionering 1959.

År 1933 gifte sig Ahlberg med Edith Larsson. Paret fick två barn. Hustrun skötte barnen, ekonomin och hushållet medan den i alla praktiska ting oduglige mannen undervisade eller satt på sin kammare och skrev och översatte. Det var en idealisk tillvaro för Ahlberg. Ediths död i en njursjukdom 1944 tog honom hårt. Två år senare gifte han sig med Rut Davidsson. Äktenskapet var stormigt, delvis på grund av Ruts psykiska problem, men varade fram till hans död.

Flera av Ahlbergs filosofiska översättningar håller än. Hans tolkning av y Gassets Massornas uppror är temperamentsfull på ett sätt som väl torde ha motsvarat originalet på hans tid. Översättningarna kan ofta med fördel användas som komplementläsning till andra översättningar för den som vill begrunda de tänkbara infallsvinklarna på ett visst parti, exempelvis hos den intrikate Spinoza.

Ahlbergs översättning av Mills Om friheten trycks fortfarande om. För att ge en antydan om Ahlbergs stilistiska karaktär kan man jämföra översättningen med en av föregångarna, läkaren och rashygienikern Hjalmar Öhrwall, vars översättning utkom 1881. Jämförelsen visar också på verkets stilistiska förvandling över tid och på betydelsen av översättarnas strategiska beslut:

The time, it is to be hoped, is gone by, when any defence would be necessary of the ”liberty of the press” as one of the securities against corrupt or tyrannical government. No argument, we may suppose, can now be needed, against permitting a legislature or an executive, not identified in interest with the people, to prescribe opinions to them, and determine what doctrines or what arguments they shall be allowed to hear.

─ Mill, 1859

 

Den tiden är, såsom man kan hoppas, numera förbi, då det var nödvändigt att försvara ”pressens frihet” såsom ett skyddsmedel mot en usel och tyrannisk styrelse. Intet bevis torde längre behöfva uppställas mot det oriktiga i, att en lagstiftande eller verkställande myndighet, hvars intressen icke äro identiska med folkets, skulle vara berättigad att föreskrifva detta åsigter eller afgöra, till hvilka läror och bevis det bör få tillåtelse att lyssna.

─ Öhrwall, 1881

 

Man får hoppas, att den tid är förbi, då det ansågs nödvändigt att försvara tryckfriheten som en av garantierna mot korrumperade eller despotiska regimer. Vi kunna väl utgå från att det numera icke behövs någon argumentering mot att en lagstiftande eller en utövande makt, vars intressen icke sammanfalla med folkets, föreskriver det dess uppfattningar och bestämmer vilka läror och tankegångar det får lyssna till.

─ Ahlberg, 1945

Som framgår är Öhrwall närmare bunden till originalet, framför allt vad gäller meningsbyggnaden, medan Ahlberg är något friare, i viss mån också något mer markerat svensk. Översättarnas ordval färgas också av deras respektive samtids diskurs. Man kan exempelvis notera att Ahlberg närmar sig verket utifrån 1945 års internationella sammanhang och talar om ”korrumperade och despotiska regimer”, medan den liberale Öhrwall, som verkade i 1880-talets Sverige, istället läser in ”en usel och tyrannisk styrelse”.

Efter att under hela 1930-talet ha haft en framträdande ställning i den svenska offentligheten som flitig medarbetare i bland annat Dagens Nyheter blev Ahlbergs position, särskilt efter kriget, alltmer marginaliserad. Vid Herbert Tingstens tillträde som chefredaktör för nämnda tidning 1946 blev Ahlberg uppsagd som skribent. En bidragande orsak till det var säkerligen att Ahlbergs samhällskritik, som från början ingått i ett radikalt sammanhang och sett det positiva i den ekonomiska och sociala utvecklingen, med åren hade blivit något världsfrånvänd och präglad av vad Krantz kallar ”ett slags gammelmanskverulans”. Inte minst Ahlbergs uttalat kristna tro ansågs otidsenlig och väckte anstöt på många håll både inom och utanför arbetarrörelsen. I kölvattnet av Hedenius religionskritik skrev Ahlberg ett antal böcker och artiklar, i vilka han försvarade sin kristna övertygelse både mot moralisk relativism och förnuftsövertro.

Han avled i Ludvika den 29 januari 1979.