Verna Lindberg, 1905–1994
På mödernet tillhörde Verna Lindberg förläggarsläkten Bonnier. Hennes mor Elin var näst äldsta barn till Karl Otto och Lisen Bonnier. Elins äldre bror Tor efterträdde sin far som chef för Bonniers förlag och kom att få en central ställning i den svenska förläggarvärlden. Vernas far var den välkände Stockholmspolitikern, borgarrådet Yngve Larsson. Från 1909 var familjen bosatt i en villa på Djurgården, kallad Mullberget, granne med Bonniers Nedre Manilla.
Verna, född den 11 januari 1905, var Elin och Yngve Larssons äldsta barn. Hon fick fem syskon: fyra bröder och en syster. Hon ville, som sina bröder, läsa på gymnasium, ta studenten och kanske fortsätta med universitetsstudier. Men det kunde hennes far, trots sin allmänpolitiskt radikala och liberala grundhållning, inte tillåta, eftersom hon var flicka. Hon fick gå på flickskola, sedan på seminarium till lärarinna. Men hennes längtan efter högre studier bestod och hon gjorde förgäves upprepade försök att få dispens från de regler som hindrade henne från att ta studenten i efterhand. Först vid mitten av 1950-talet genomfördes de reformer inom utbildningsväsendet som öppnade dörrarna till högre studier för vuxenstuderande. Verna Lindberg var då i femtioårsåldern. I rask takt läste hon in vad som krävdes för studentkompetens och sedan en fil.mag. Hon blev därmed behörig som läroverksadjunkt och fick fast tjänst vid Kungsholmens kommunala flickskola. Dessförinnan hade hon bland annat varit lärare vid Whitlockska samskolan. Hon undervisade främst i tyska och franska.
År 1928 gifte sig Verna Larsson med historikern Folke Lindberg, senare professor i historia vid Stockholms universitet. Förutom som översättare och lärare kom hon att verka som barnbokslektör för Bonniers. År 1944 rekommenderade hon förlaget ett manus med titeln Pippi Långstrump. Förlaget följde inte hennes rekommendation, ett beslut som Bonniers naturligtvis kom att ångra djupt under de kommande decennierna. Pippi Långstrump kom istället ut på Rabén och Sjögrens förlag och Astrid Lindgren blev det förlaget trogen.
Från 1932 arbetade Verna Lindberg som översättare för Bonniers. Till en början översatte hon troget två titlar per år, men längre fram, då paret Lindberg fått tre barn (1933−1938), nöjde hon sig med en titel årligen. Hon skrev också en egen barnbok, Nordiska gudasagor berättade för barn (1943). Bland de tidigaste översättningarna dominerade de tyska författarna, från 1930-talets slut de engelskspråkiga. Längre fram översatte Lindberg också från danska och norska. Sammanlagt blev det ett fyrtiotal titlar.
En av Lindbergs första författare var Erich Kästner, som haft internationella framgångar med Emil och detektiverna, till svenska av Einar Öije 1932, samt i en kontroversiell version av Harald Johnsson 1930. Framgångarna sporrade Bonniers att satsa på fler titlar, och Lindberg fick uppdraget att översätta. Nämnas kan Kästners nonsensartade äventyrssaga Den 35 maj (1933), i vilken Lindberg lyckades väl med att anamma en otvungen samtalston med de unga läsarna.
Bland Verna Lindbergs arbeten återfinns några av Hugh Loftings böcker om Doktor Dolittle. Med början 1920 skrev Lofting sammanlagt ett tiotal berättelser om mannen som kunde förstå djurens språk. Bara de första finns på svenska och utkom med stor spridning i tid. Lindberg översatte först Berättelsen om doktor Dolittle (1949) och Dolittles underbara resa (1950). En tredje volym − Doktor Dolittles postkontor – lät däremot vänta på sig till 1969 och hängde nog samman med 1967 års musikalfilmatisering Dr. Dolittle med Rex Harrisson i titelrollen. En fjärde del − Doktor Dolittles cirkus – utkom först 1986. Den allra första svenska översättningen hade emellertid Karin Jensen gjort under titeln Doktor Levertran. Historien om hans märkliga hemliv och förvånande äventyr i främmande länder (1923).
Överensstämmelsen i ordval ger vid handen att Lindberg vid sina översättningar av Lofting sneglat i de tidiga översättningarna från 1920-talet, men det rör sig inte om bearbetningar utan hon har utgått från de engelska originalen. Lindbergs språk är mycket ledigare än föregångarnas. Hon har också gjort smärre strykningar i texten, vilket skett utan att sammanhanget blivit lidande. När det gäller ortnamn har hon föredragit ljudlikhet framför betydelse. Sålunda har Dolittes hemort Puddleby blivit Puddingby, men puddle är egentligen en pöl, eller kanske en ankdamm som, genom konnotation, kan tänkas ge en vink om att det rör sig om ett litet avskilt idylliskt samhälle.
Verna Lindbergs framtvingat sena utbildning på gymnasie- och universitetsnivå och hennes tjänst som lärare därefter minskade hennes möjligheter att engagera sig inom barnlitteraturen. Men under 1970-talet kom hon tillbaka. Hon kontaktades när Bonniers Juniorförlag ville satsa på en ny serie, Röda ramen. Förläggaren Carl Hafström tyckte att man där borde kunna göra nyutgåvor av W.E. Johns Bigglesböcker. Men tidens värderingar hade ändrats och kritiker och bibliotekarier hade riktat sina bannstrålar mot Bigglesböckernas förlegade världsbild, som ansågs vara ett uttryck för brittisk kolonialism och imperieanda. Direktivet från förlaget var nu att rasfördomar, skurkschabloner och våldsinslag skulle strykas eller tonas ner. Detsamma gällde fördomsfulla bestämningar av europeiska nationalkaraktärer i stil med ”en typisk preussare” eller ”som den tyske soldat han var”. Också hånfulla lytesbestämningar skulle täckas över. Däremot skulle tonfallet behandlas mera varsamt eftersom förläggare Hafström ville behålla den lite gammalmodiga språkliga atmosfären, kanske delvis som ett uttryck för pietet gentemot de äldre läsare som nu kunde ges tillfälle att förnya bekantskapen med sin ungdoms favoritlektyr. Först 1981 redovisade förlaget på titelsidan att texterna var ”redaktionellt genomgångna och språkligt lätt bearbetade” av Verna Lindberg.
Verna Lindberg dog den 21 augusti 1994.