Svenskt översättarlexikon

Urban Andersson föddes i Luleå den 8 november 1938. Hans far Gösta Andersson var rälsbussförare och ombudsman för kommunistpartiet, sedermera riksdagsman och landstingsråd i Norrbotten. Modern hette Margit och var född Lindholm, vilket senare också blev systern Görels efternamn. Andersson växte upp som aktiv ungkommunist men brände partiboken i början av 1960-talet och rörde sig i andra riktningar. Efter studentexamen från Högre allmänna läroverket i Luleå läste han historia och litteraturhistoria vid Stockholms högskola, skrev en seminarieuppsats om Werner Aspenström och debuterade 1965 med diktsamlingen En tid under örnar. Livet igenom förblev han en sparsamt produktiv poet med åtta renslipade och flerfaldigt prisbelönade diktsamlingar. De kretsar ofta kring en ordlös erfarenhet och ett namnlöst ”du”:

Du som en gång stod tyst intill mig
i en kristallklar dröm
och gav mig tecknet
som jag sedan aldrig glömt

Urban Andersson gifte sig med kurskamraten och bibliotekarien Lena Hjohlman, och i flera år undervisade de bägge på folkhögskolor i Katrineholm, Luleå och Kiruna. Paret fick två döttrar. Han var engagerad i den ideella föreningen Författarcentrum som arrangerade författarbesök och uppläsningsaftnar i skolor och bibliotek – ett barn av 1960-talets kulturdemokratiska anda, enligt vilken dikten skulle möta publiken öga mot öga.

I drygt tjugo år, 1966–1987, var Urban Andersson en profilerad kritiker och krönikör i Svenska Dagbladet, med polemisk skärpa och förmåga att tränga nära inpå orden i de böcker han uppskattade. Dit hörde exempelvis Vredens barn (1979), andra delen i Sara Lidmans Jernbaneepos. Författaren, skrev Andersson, är ”nedsänkt i den värld hon skildrar”. Hon ”är den mun och det öga som alla dessa människor djupt nere i det norrländska 1880-talet använder sig av för att göra sig hörda och för att visa oss hur deras liv såg ut”. Och han slutar recensionen med att deklarera sin bestämda uppfattning om vad som är litteraturens innersta egenart:

En sak är klar: inte kommer Sara Lidman att klara av det hon från början föresatte sig: att i tre romandelar räkna ut ”vad det kostade att befolka Norrlands inland”. Hon har redan gjort två tredjedelar av jobbet och än är Jernbanan inte ens påbörjad, Didrik har nätt och jämnt hunnit till prästen med Anna-Stava. Det här är nämligen ett romanföretag som helt självsvåldigt tycks följa sina egna vägar, ofta av inget annat än ren och skär lust att berätta om allt det stora och starka i människors liv. Låt det då göra det. Tids nog kommer det kanske ändå ”fram”, till något som skulle bevisas, något som man kanske både kan ha och mista. Det som är något värt är vägen dit: den är äventyret som inte liknar något annat i det här landet just nu.

Urban Andersson mottog Svenska Dagbladets litteraturpris, Sten Haglidenpriset (båda 1990), Pär Lagerkvistpriset (1991), Östersundspostens litteraturpris (1996) och Albert Bonniers 10-årsminne (1998).  Men med åren växte hans motvilja mot litteraturens dragning till ideologi och teser och mot kulturjournalistikens dagliga åsiktsproduktion. Han drogs till översättandets nedsänkthet, att vara andras mun och öga. I fyrtio år, från 1978 och fram till sin död översatte han 96 norska och danska titlar, mestadels romaner men även essäer, biografier och facklitteratur. Även för det kom han att belönas, bland annat med Elsa Thulin-priset (2017).

För författare som Villy Sørensen, Suzanne Brøgger, Merete Lindstrøm och Jon Fosse blev Urban Andersson i hög grad deras svenska röst – sex böcker av Sørensen, nio av Brøgger, sex av Lindstrøm, fyra av Fosses romaner. Även Karsten Alnæs storverk Historien om Europa (2004−2007) i fyra band gav han svensk dräkt, liksom Jens Andersens biografi över Astrid Lindgren och Linn Ullmans autofiktiva roman om sin far Ingmar Bergman.

Poet och översättare: det var i Urban Anderssons fall en lycklig kombination. Lyrikerns precisionsarbete med språket skärpte översättarens sinne för ordens finare nyanser och för exaktheten i det egna språkbruket. När Gunnar Ekelöf översatte André Gides Falskmyntarna (1932) gjorde han romanens grand-père till farfar i stället för morfar, vilket bringade ett helt släktträd i gungning. Det misstaget skulle Urban Andersson aldrig begå. Om någonting var ovisst begärde han i brevväxlingar klart besked av sina författare. Är romanens bestemor mormor eller farmor? Är golvet bonat eller fernissat? Är det korrekt att beskriva en fjellskort som en stupbrant fjällsida? Är blomman fredløs en lysimachia vulgaris, alltså videört? Jo, svarar författaren skamset, men jag har skrivit fel, jag menade en hieracium. ”Slik kan man oppdage feil takket være oversetteren.” Suzanne Brøgger överlät här åt Urban att själv välja: videört eller flockfibbla. Hon framhöll också hans förmåga att tillvarata hennes dubbeltydiga oöversättligheter. ”Derfor er lyrikerens lydhørhed af helt uvurderlig værdi. Jeg siger ikke hvilken, men der er en af mine bøger, jeg helt klart foretrækker på svensk!”

Den blivande Nobelpristagaren Jon Fosse ställde översättaren inför andra krav. Hans romantrilogi – Sömnlösa (2010), Olavs drömmar och Kvällning (båda 2015) – har talets snarare än skriftens andhämtning. Den är lika fattig på punkter som rik på kommatecken. En mening kan löpa över ett par sidor, men meningsbyggnaden är den enklast tänkbara: korta huvudsatser radade på varandra som i ett oavbrutet talat flöde. Den rytmen fångar Urban Andersson i flykten – det finns i hans översättning knappt ett enda överhoppat kommatecken. Även prosodin hos Fosse förmedlar han, stavelselängder och betoningar, och naturligtvis den nynorska textens ålderdomligt tidlösa atmosfär.

För att ge ett exempel på Anderssons hantering av Fosses flödande, rytmiska meningsbyggnad kan anföras följande stycke ur Morgon och kväll (2002), utan punkter och med en säregen anvädning av radbrytningar:

Det kan vi, säger Peter
och Johannes ser att de nu närmar sig Storskär och Lillskär och aldrig tidigare har väl Johannes vågat sig västerut i havet i ett sådant väder, för det blåser och vågorna går höga och Peters båt rullar upp och ner i vågorna och så är det inte längre Peters båt de sitter i, men i en båt är det, och på havet är de, och himmel och hav är som ett och detsamma och sjö och skyar och vind är som ett och detsamma och så är allt som vatten och ljus i ett och detsamma och det är ju Erna och hennes ögon lyser och ljuset från hennes ögon är också som allt det andra så syns inte Peter längre
Ja, nu är vi på väg, säger Peter
och både Peter och han är sig själva och samtidigt inte, […]

När Urban Andersson mottog översättarpriset till Elsa Thulins minne sa förläggaren Svante Weyler i sitt lovtal:

Det finns ett stort lugn över Urban Anderssons stilkonst. En befriande frånvaro av upphetsning. Det är som om hans samlade livserfarenheter gjort honom beredd på allt, precis allt som kan dyka upp i en främmande text. Det kan handla om det mörker som alltid hotar i Merethe Lindstrøms noveller och romaner, eller det passivt aggressiva i replikskiftena hos Geir Gulliksens omogna äkta makar. Det är som om Urban Andersson redan sagt till de där författarna långt innan han har fått uppdraget att översätta deras böcker: skriv ni bara, jag tar hand om det, intet mänskligt är mig främmande.

Urban Andersson avled den 4 september 2019.