Sven Niclas Wahrman, 1772–1830

En av S.N. Wahrmans många översättningar för det Lindhska förlagshuset.

Även om Sven Niclas Wahrman tidigt kom i kontakt med de allra förnämsta skikten i Stockholm så hade han en enkel bakgrund. Grunddragen i hans livshistoria förblir visserligen oklara. Enligt en uppgift hos Magnus von Platen ska Wahrman ha varit son till en städerska på Stockholms slott, där han också ska ha vuxit upp och delat farstu med Gustav III:s biträdande sekreterare, skalden Carl Gustaf af Leopold, som också ska ha givit honom ”lektioner i diktkonst”. Enligt Gustaf Ljunggren ska Wahrman ha varit systerson till författaren och översättaren Ulrica Carolina Widström, dotter till hovlakejen Peter Forssberg och dennes hustru Katarina Maria, född Grip, även hon omnämnd som slottsstäderska. En uppsats av Tilda Maria Forselius gör dock gällande att Widström var det enda legitima barnet, vilket i så fall skulle innebära att Wahrman kan ha varit son till en utomäktenskaplig syster till Widström. Någon sådan syster har emellertid inte kunnat identifieras, och en tänkbar fader nämns inte någonstans.

Wahrman tycks ha ägt en tidigt utvecklad vitter begåvning. Som trettonåring mottog han Upfostrings-Sällskapets silverjetong och beskrevs då i Dagligt Allehanda (30/11 1785) som ”en särdeles qwick och ledig Yngling i Stockholms Stor-Skola”. Två år senare blev han tilldelad Svenska Akademiens uppmuntransaccessit i skaldekonst, men tydligen utan att Akademien hade klart för sig att mottagaren var en femtonårig yngling av enkel börd. Då detta framkom blev Wahrman anmodad att inte göra en för stor sak av priset, att avhålla sig från att låta trycka det belönade odet och att inte inställa sig till den planerade högtidsmiddagen.

Wahrman studerade i Uppsala åtminstone mellan åren 1789 och 1792 och flyttade sedan till Greifswald för att disputera för astronomie professor Anders Hultén. Därefter ska han, enligt Ljunggren, ha tillbringat några år i fattigdom i Stockholm innan han 1806 fångades upp av Herman Anders Kullberg, som tog honom till Örebro för att göra honom till ”översättare på stat” hos Lindhska förlagsfirman. Här fick Wahrman veckolön och kläder för sina översättarinsatser och blev, enligt Kullberg (citerad hos Ljunggren), ”så städad och rangerad, att det gladde alla hans vänner”.

Som översättare gjorde Wahrman sin främsta insats som introduktör av tyskspråkig facklitteratur. Framförallt översatte han medicinska skrifter för hushållsbehov, ofta behandlande vanliga åkommor eller dietfrågor. Han översatte också hushållsböcker, reseskildringar, några historiska verk och nyttiga samhällsskrifter i stil med Hwilka äro de bästa medlen till att utrota sqwaller i småstäder? (1808). Wahrman sammanställde också två ordböcker.

Någon gång omkring 1820 lämnade Wahrman Örebro för Uppsala, där han knöts till Emanuel Bruzelius förlag. I Uppsala översatte Wahrman framförallt skönlitteratur, nu också från engelska, bland annat Walter Scott. Från franska översatte han flera litterära eller självbiografiska verk av Félicité de Genlis, från tyska Lafontaine.

Ljunggren sammanfattar hans sista tid på följande sätt:

Han skall hafva varit af en älsklig karakter, men fick, mot slutet af sin lefnad, smak för starka drycker och dog 1830 i stort elände i Upsala.