Sven N. Storck, 1920–1988
Sven Niklas (Nicke) Storck föddes den 2 mars 1920 i Oscars församling i Stockholm. Hans far var affärsman. Som så många andra svenska slavister kom han in i det ryska av en tillfällighet. Han ville gå språklinjen på Nya Elementar, berättade han senare, men ”det var en jävel som var lärare i latin” och därför läste han ryska. Nya Elementar var då den enda skola i Sverige där det var möjligt. Hans lärare var den legendariske lektorn Alexander de Roubetz, vars namn återfinns på det rysk-svenska lexikon som i flera decennier var det tongivande i Sverige. Det var bara fem gymnasister i gruppen som läste ryska och tre av dem var ryssättlingar, vilket naturligtvis måste ha varit av godo för de praktiska språkkunskaperna för de två övriga. Sven Storck blev uppskattad av sin lärare, som också var ortodox präst. Av de Roubetz fick han ett rekommendationsbrev för en resa till ryska kloster och kyrkor i Estland, där emigrationen vid den här tiden dominerades av flyktingar undan sovjetregimen. Sven bodde på en rysktalande familjs pensionat och blev bjuden tillbaka dit för att nästa sommar själv arbeta på pensionatet. Efter gymnasiet for de ryskstuderande gymnasisterna till Uppsala och kunde ta betyg med detsamma.
En termin före krigsutbrottet 1939 undervisade Sven Storck vid sin gamla skola men inkallades sedan till försvarets kryptotjänst, det som senare utvecklades till Försvarets Radioanstalt. Han avlägsnades emellertid på grund av sitt politiska engagemang: han var medlem i Clarté. Medlem i Sverges Kommunistiska Parti blev han inte förrän 1945. I Clarté träffade han sin hustru Ann Mari, dotter till den Kominterntrogne kommunistledaren Hugo Sillén. Genom denna kontakt knöts Storck till ryska legationen, som det då hette. Ambassadören Aleksandra Kollontaj blev mycket förtjust i honom. Från 1944 till 1985 verkade Storck som ansvarig utgivare, redaktör och chefredaktör för legationens bulletin Nyheter från Sovjetunionen. Eftersom det mesta av materialet anlände från Sovjet fick Storck översätta flitigt, och det blev inte mycket tid över till skönlitteratur.
Det var under världskriget han översatte sina första skönlitterära verk. Den svenska opinionen hade blivit mer sovjetvänlig efter att kriget vänt, och detta ökade för en kort tid intresset för den samtida sovjetryska litteratur som Sven Storck hade bättre inblick i än de flesta svenskar. Åren 1944–1945 gav han ut inte mindre fem romanöversättningar, de flesta på bokförlaget Ljus, bland annat Vasilij Grossmans Detta folk är odödligt. Verken hörde till de politiskt acceptabla i Sovjet och ger en bild av landet som färgats av de statliga föreskrifterna. När den sortens litteratur på nytt blev mindre intressant (och mindre accepterad) i Sverige efter krigsslutet upphörde också Sven Storck för en tid med översättandet. Hans egen bok, Några moderna ryska författare, kom dock ut 1947 och översattes till danska. Tyvärr skrev han aldrig några egna memoarer, vilket hade varit någonting mycket läsvärt med tanke på att han med åren lärde känna en hel sovjetisk författargeneration.
När den sovjetryska samtidslitteraturen på nytt började intressera svenska bokförläggare i början av 1960-talet återkom Sven Storck som översättare. I Fröhléns Röda serie utkom hans svenska versioner av Konstantin Fedins Tunn luft och Konstantin Paustovskijs Det svarta svalget (båda 1961; den förra översatt i samarbete med C.M. Björklund). För Fröhléns serie översatte också Sören Rydström, som även han hade bakgrund inom den svenska kommunismen och från Nyheter från Sovjetunionen. Av Paustovskij översatte Storck också En nordisk berättelse (1965) för det sovjetiska förlaget Progress, som vid den här tiden hade en ganska omfattande utgivning på svenska med syfte att främja bilden av Sovjet i vårt land. Storck introducerade samtidigt den snart mycket väl utgivne Tjingiz Ajtmatov då han tillsammans med Rolf Berner översatte Från berg och stepper (1965). Till hans senare översättningar hör främst en rad icke skönlitterära verk såsom Leonid Brezjnevs Minnen (1982).
Sven Storck medverkade på senare år som lärare vid översättarundervisningen i ryska på Stockholms universitet. Kollegan lektor Israel Mittelman nämnde honom som föredöme för den som ville tolka.
Med sin halvsekellånga hemvist i kommunistpartiet kunde Storck ha varit en kontroversiell person, men tvärtom var han både omtyckt och respekterad i alla läger. Respekterad för sin suveräna kapacitet som tolk och översättare och för sina enorma kunskaper om Sovjetunionen, omtyckt för sin anspråkslöshet, vänlighet och omtänksamhet. Han var genomsvensk, men mycket engelsk i sin framtoning; och dessutom på sitt sätt en sovjetisk liberal intellektuell som uttryckte sin motvilja inför övervintrande stalinister och med förtjusning berättade spydiga historier om den politiska ledningen i Sovjet.
Storck gick bort den 16 juli 1988.