Svenskt översättarlexikon

Med sina översättningar av tysk luthersk uppbyggelselitteratur dominerade Petrus Johannis Gothus den svenska bokproduktionen under 1500-talets sista decennier och början av 1600-talet. Hans översättningar, kompilationer och bearbetningar utgjorde den första större vågen av sådan litteratur som blev tillgänglig på svenska. Hans översättargärning är därför nära förbunden med konfessionskonflikterna i det svenska riket under åren runt 1600 och bär tydliga drag av luthersk konfessionskultur.

Petrus Johannis Gothus föddes i Norrköping 1536. År 1568 skrevs han in vid universitet i Rostock, där han studerade med ett stipendium från en svensk gynnare. Av oklar anledning drogs stipendiet in 1571, så att han fick finansiera resten av studierna med lån. Han återkommer i flera av sina förord till de finansiella problem som det indragna stipendiet förorsakat honom. Möjligen var det kung Johan III som avslutat betalningarna.

Det verkar troligt att det var försörjningsbehovet som gjorde att Petrus Johannis Gothus började översätta luthersk litteratur. Hans första verk var Twa Andeliga Wijsor (1571) och året därpå utkom översättningen Gudheligha bööner och tacksäyelser, båda tryckta i Rostock. Med de tryckta översättningarna begav han sig tillbaka till Sverige för att sälja böckerna. Han har kallats Sveriges förste förläggare. Fram till 1596 reste han flera gånger mellan Rostock, där han lät trycka sina böcker, och Sverige, där de såldes. Från 1596 fram till sin död 1616 bodde han permanent i den nordtyska staden. Dessa tjugo år utgjorde hans mest produktiva tid.

Genom bandet till Rostock fick Petrus Johannis Gothus en god inblick i den tyska bokutgivningen och kunde skapa sig en uppfattning om vilken luthersk litteratur som för tillfället sålde väl och vilket nytt material som utkom. Detta avspeglas i hans urval av populära verk som Gudheligha bööner och tacksäyelser (1572), en översättning och bearbetning av en bönbok av Johann Habermann, eller Manuale de præparatione ad mortem. Een helsosam och ganska nyttigt [!] betrachtelse, huru een menniskia skal lära christeliga leffua, och saliga döö (1604), en översättning och bearbetning av Martin Mollers Manuale från 1593.

De flesta av Petrus Johannis Gothus verk innehåller längre förord och dedikationer – som brukligt vid den tiden – i vilka han tackar personer som hjälpt honom ekonomiskt. Dedikationer honorerades ofta väl, men han antyder också att han i flera fall har fått förskottsbetalningar, så att hans översättarverksamhet kan ses som delvis finansierad av personer i det svenska riket som ville gynna hans produktion av luthersk uppbyggelselitteratur och därmed stödja utbredningen av den lutherska tron. Dedikationerna tecknar därför också en bild av det nätverk av läsare som hans översättningar attraherade. I detta nätverk finner man förutom kungliga personer som prinsessan Anna och den högadlige Ture Bielke, som var hans förste gynnare, också borgare, som räntmästaren i Stockholm Eskil Jönsson eller borgmästaren i Söderköping Per Andersson.

Bland de lutherska teologer som Gothus översatte återfanns Martin Luther, Johann Habermann, Martin Mollerus, Andreas Musculus, Georgius Mylius och Johann Spangenberg. Hans urval gav ett kraftigt stöd till utbredningen av lutherdomen i det svenska riket. I valet av texter, men också i hans sätt att med hjälp av paratexter rikta in läsarens förståelse av huvudtexten och uttolka dess innehåll märks flera typiska drag av luthersk konfessionskultur. Här återfinns en stor fascination för Luthers person och hans skrifter, vilket märks på att Luther ofta omnämns och heroiseras. Det fanns ett stort behov av att skapa legitimitet åt lutherdomen genom att visa på att dess rötter sträckte sig längre tillbaka än till Luther. Bara genom en historia som gick tillbaka till kristendomens början kunde lutherdomen framstå som den sanna kyrkan. Detta legitimitetsbehov gjorde att lutheranerna omkring år 1600 gärna publicerade tidiga reformationstexter från 1520-talet tillsammans med texter av senmedeltida teologer eller av de så kallade kyrkofäderna. I Petrus Johannis Gothus verksamhet märks detta intresse bland annat genom att han översatte flera texter av den florentinske 1400-talsmunken Girolamo Savonarola, så som Then LI. psalmen Dauids (1587) och Syndarens spegel (1593). Gothus översatte då från tyska bearbetningar av de italienska originalen.

Bland Petrus Johannis Gothus mest betydande översättningar finns den 1581 publicerade första svenska översättningen av Augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana), lutheranernas viktigaste bekännelseskrift. Översättningen tillkom som ett led i den inhemska konfessionella striden. Kung Johan III hade öppna förbindelser med det katolska Europa och förde en politik som syftade till att återinföra delar av den katolska liturgin. I andra lutheranska statsbildningar hade Confessio Augustana antagits som normerande statsrättsligt dokument, men så ännu inte i Sverige. En översättning av texten blev i det läget en tydlig politisk handling som syftade till att stärka lutherdomen i det svenska riket. Publiceringen föranleddes av det förestående giftermålet mellan kungens syster prinsessan Elisabeth Vasa och den lutheranske fursten Kristofer av Mecklenburg. Av förordet framgår att det är brudparet som initierat översättningen. Syftet med översättningen var att visa att Elisabeth var en rättrogen lutheran, som inte – till skillnad från sin bror kung Johan III – vacklade i tron. Kristofer behövde ett sådant intyg för att kunna behålla sitt anseende som luthersk furste. 

Översättningen syftade också till att ge svenska präster möjlighet att läsa Confessio Augusta på svenska och att därmed sprida kunskapen om den lutherska läran bland prästerskapet. Texten är en något grov ord-för-ord översättning av det tyska originalet. Då Augsburgska bekännelsen vid Uppsala möte 1593 antogs som grundläggande dokument för den svenska kyrkan utgick man från en ny översättning.

Som många andra översättare i tiden kunde Gothus annars förfara tämligen fritt med originalen: hela stycken kunde utelämnas, drastiska omtolkningar genomföras och textstycken från skilda original kunde fogas samman till nya helheter. En översättning som Wägen til salighetena (1592) består av totalt 14 olika texter som smält till en bok och innehåller översättningar ur bönböcker av skilda lutherska teologer som Johann Brentz och Urbani Rhegi (1489–1541). Viktig för den tidiga lutherska kulturen var också en kort sammanfattning av Justus Jonas berättelse om Luther dödsbädd som återfinns sist i detta kompilatverk.

Hans stil har emellanåt en ålderdomlig, medvetet arkaiserande tendens. Nils Ahnlund beskriver den så:

Han vill återställa språket till dess förra renhet, som förvanskats genom "allmogans ovisshet” och ”de danskas tungomål och böcker”. De svenska reformatorernas skrifter, av vilka han utgav flera, synas ha varit hans mönster.

Petrus Johannis Gothus bedrev en kommersiell verksamhet och hans produktion följer ganska väl de politiska vändningarna i det svenska riket. Under början av 1600-talet blåste antireformerta vindar, de svenska lutheranerna försökte distansera sig från vad de uppfattade som hotet från den reformerta konfessionen, och hertig Karl (från 1604 Karl IX) misstänkliggjordes för att inte vara renlärig lutheran utan reformert. Petrus Johannis översättningsverksamhet under början av 1600-talet speglar dessa spänningar. Ett exempel är Mootsätning, thens lutherska och calviniska eller zwinglianiska läronnes i några förnemliga strijdiga artiklar (1605), en text som behandlar hur lutheraner och reformerta förhåller sig till kristna lärosatser. Boken argumenterar för att de reformerta tolkningarna var ”ogudaktiga”, som Gothus skrev på titelsidan. Texten är en översättning av ett verk av Samuel Huber, tidigare professor i Wittenberg, men sedan 1594 förvisad från Kursachsen. Samma år reste han till Rostock, där han möjligen träffade Gothus.

Petrus Johannis Gothus avled i Rostock 1616.