Per Adolf Granberg, 1770–1841
Foto: SBL
Per (Pehr) Adolf Granberg föddes i Göteborgs domkyrkoförsamling den 17 april 1770 som son till handlaren Petter Granberg och dennes hustru Elisabet, född Tranman. Familjen var barnrik men inte särskilt välbeställd efter att fadern gjort konkurs och blivit kontrollör hos Ostindiska kompaniet. Från födseln saknade Granberg vänster underarm – den kompenserades senare med en proteshand av trä. Föräldrarna hade inte råd att låta sonen läsa vidare efter de första skolåren, men eftersom Granberg var begåvad kunde han på egen hand inhämta tillräckliga kunskaper för att verka som informator i Göteborg och i Jönköpingstrakten.
Det var emellertid som diktare Granberg såg sitt kall. Från slutet av 1790-talet publicerade han sig som ”känslofull rimmare” (Nils Sylvan) och skrev också ett par idylliska noveller. Eftervärlden har beskrivit honom som ”en stridbar dussinförfattare” (Henrik Höjer) med åtskilliga fiender, inte minst i det fosforistiska lägret.
Granbergs första översättningar tillkom då han ännu bodde kvar i Göteborg. År 1802 trycktes Helen Maria Williams omfattande roman Julia, som i efterhand har uppmärksammats för att den uttryckte stöd för den franska revolutionen. I Sverige mottogs den dock snarare som en känslosam kärleksberättelse. Samma år utkom den filosofiska satiren Betracktelser öfver åtskilliga nyttiga och vigtiga ämnen, som påstods vara skriven av Laurence Sterne men som i själva verket var gjord efter den anonyma skriften Yorick’s Meditations (1760).
Åren 1803–1807 var Granberg anställd vid Kammarkollegium, en post som han under långa tider var borta från. Istället ägnade han sig åt vitter verksamhet, mest nämnvärt ett engelskt handlexikon och ett flerbandsverk om Kalmarunionens historia. Efter att Granberg lämnat Kammarkollegium tycks han ha försörjt sig på sitt skrivande, som blev allt mer inriktat mot publicistisk verksamhet och facklitteratur. Han lämnade bidrag till uppslagsverk, litterära kalendrar och tidskrifter, från 1810 verkade han som boktryckare, och under det följande årtiondet var han en flitig medarbetare för P.A. Wallmarks Allmänna Journalen. Längre fram deltog Granberg i arbetet med de handlingar som publicerades av Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. I hans ymniga fackboksproduktion märks ett tydligt intresse för den svenska historien – han framstår närmast som en tidig populärhistoriker på det området. I verkförteckningen finns också titlar om kameralvetenskapens historia och Svenska djurens historia (1817), en utgåva som introducerade trästickstekniken i Sverige. Mest betydelsefullt blev dock Utkast till en svensk statistik (2 band 1816, 1820), en titel som har betecknats som ett pionjärarbete på sitt område. Författarens statistiska kunskaper kom till användning också i redaktionen för tidskriften Anmärkaren.
Även om Granberg ”blev sönderkritiserad av fosforisterna” (Nils Sylvan) fortsatte han att skriva egna poetiska verk, teaterpjäser och operalibretton, och det med viss framgång – bland annat belönades operan Jorund (1812) av Svenska Akademien.
Granberg har av Bygdén tillskrivits den långa fyrbandsöversättning av Johann Gottfried Herders Idéer till mennisko-historiens filosofi (1814–1816). Det var Granbergs förlag som gav ut titeln, och han skulle i sin senare översättning av Hamlet visa att han kunde konkurrera med sina fosforistiska belackare när det kom till att introducera den romantiska litteraturen, men möjligen var han bara utgivare här. Något större avtryck bland läsarna tycks verket inte ha gjort. En längre anmälan av verket i Stockholms-Posten (18/7 1815) innehöll ett resonemang om skillnaderna mellan tyskan och svenskan, och skribenten menade då att det förra språket ”icke allenast tål en starkare schematism, utan ock är mera utbildadt för philosophiska framställningar”. Det konstateras att företaget att översätta ”en sådan Skrift är dristigt och berömligt”, men att översättningen likafullt inte lever upp till de krav som en svensk läsare kan ställa, eftersom översättaren här och var har uteslutit hela partier och stundtals ”gifvit Herder en mening, som han icke skulle vidkännas”. Ett liknande fritt förfarande med originaltexterna skulle Granberg använda sig av även i andra översättningar, vilket möjligen stärker antagandet att det var han som översatte Herder.
Den översättning som Granberg främst har förknippats med var den version av Hamlet som 1819 sattes upp av Kungliga Theatern på Arsenalsteatern, då i en bearbetning av teaterchefen G.F. Åkerhielm. Det var den första uppsättningen av stycket i Stockholm, något som länge hade emotsetts, inte minst av Granbergs fosforistiska fiender. Granberg hade gjort en prosaöversättning istället för att följa originalets blankvers med inslag av rimmad vers, och möjligen förstod han att greppet skulle väcka kritik. Ett par veckor före premiären publicerade nämligen Allmänna Journalen, där Granberg var en viktig medarbetare, två stycken ”Bref från en Vän i Landsorten till en Vän i Stockholm”. Upphovsmannen till dessa brev förblir oidentifierad, men det är tydligt att texterna söker föregripa en kritik mot en Hamlet-översättning av just det slag som Granberg och Åkerhielm snart skulle presentera.
De båda breven diskuterar översättningssvårigheter i Hamlet, och författaren förklarar att han, om han skulle översätta Hamlet, skulle ”skrifva blankversen i prosa” men låta de rimmade inslagen förbli rimmade, vilket till stor del överensstämmer med Granbergs lösningar. (De rimmade slutverserna försvinner till stor del hos Granberg/Åkerhielm på grund av de omfattande strykningarna.) Breven ifrågasätter värdet av att bevara versformen och slår fast att Hamlet har översatts på olika sätt i andra länder och att det har förekommit ”goda öfversättningar i prosa, utan några verser, både på Fransyska och Tyska språken”.
Överensstämmelsen med Granbergs inställning till Shakespeare blir tydlig även på så vis att brevens författare anser att det engelska originalet är alldeles för långt och dessutom för våldsamt och skabröst. Ett ”alldeles naket arbetes framträdande på vår Scen” skulle orsaka ”en våldsam kastning ifrån det sublima till det grofva”, vilket skulle stöta bort ”ovana sinnen och ovana hjertan” som av ”en finare bildning” fostrats till en högre smak.
Mindre än två veckor efter brevens publicerande sattes pjäsen upp i Stockholm och blev en stor succé. Nils Molin konstaterar att detta skedde ”trots bearbetningens kuriösa form – eller kanske just tack vare densamma!” Granberg/Åkerhielms brutala ingrepp gjordes trots allt för att blidka publiken, och kanske hade de på så vis träffat rätt. Översättningen spelades på Arsenalsteatern och på Operan totalt 47 gånger fram till 1845, då den ersattes av C.A. Hagbergs översättning.
Somliga kritiker var mycket uppskattande – bland annat ska Gustaf af Leopold ha menat att ”den käringhistorien tog sig verkligen bättre ut än jag förmodat”. Den samtida Shakespearöversättaren F.A. Dahlgren var lyrisk efter premiären (citat ur Molin):
Aldrig har jag sett vår publik så spetsa öronen, en tystnad mellan handklappningarne som i grafven. Nu ha vi som Hamlet försonat Dramatikens fader.
När Granberg gjorde om Shakespeares blankvers till prosa tycks han ha följt tyska föregångare, i första hand F.L. Schröder och i än högre grad J.J. Eschenburg (båda 1777). Efter deras mönster är flera personer helt strukna, liksom flera scener. Ingreppen är dock större i den svenska texten. Molin beskriver det som att bearbetningen har gett pjäsen ”mera karaktären av ett familjedrama, där en ädel hjälte segrar över ondska och maskerad list”. Möjligen tog Granberg också intryck av G.A. Silverstolpes avhandling Om de vansinniges roller i Shakespeares skådespel (1807) – åtminstone följer han denne på så vis att han förtydligar Hamlets drivkrafter och gör honom mer lättförståelig och förebildlig. Ett exempel på hans ingrepp ger scenen där Hamlet föreläser för skådespelarna om teaterns moraliska betydelse istället för att bara ge dem råd inför föreställningen.
I ett osignerat förord till den tryckta texten kommenteras alla ”afvikelser från originalet, förändringar och uteslutningar af Scener och uttryck” som en anpassning till den svenska samtidens ”upplysning och olika åsigter öfver Dramatiken” jämfört med Shakespeares 1600-tal. Översättaren är helt öppen med att översättningen är sedesamt anpassad i såväl språkbruk som innehåll och att detta är en helt naturlig och nödvändig sak. Genom förkortningarna har man också velat hantera ”originalets ovanliga längd”. Hamlet är förvisso Shakespeares längsta pjäs, men behovet av komprimering ter sig som ett svagt argument med tanke på att prosalösningarna sällan är särskilt utrymmeseffektiva. Jämför exempelvis Marcellus replik hos Granberg/Åkerhielm med Hagbergs verslösning från 1847:
I sanning Anden försvann vid tuppens ljud. Mig har man sagt att den natten då Christenhetens frälsning firas, sjunger gryningens Näcktergal hela natten; då våga andarna ej längre sväfva utom deras boningar, Naturens utdunstning, är då endast hälsans vällukter; det onda förmår er sprida sitt gift bland de dödliga, och sjelfva Trollqvinnans tjusande konst, återfaller maktlös till sitt mörka ursrung; så nådefull och helig är denna tid.
– Granberg/Åkerhielm
Han svann i luften hän vid hanegället.
Det sägs, att hvarje gång den årstid nalkas,
På hvilken frälsaren till verlden föddes,
Den morgonfogeln sjunger hela natten.
Då vågar ingen ande sig åstad,
Natt bringar helsa, ingen stjerna skadar,
Ej trollskott biter, ingen hexa tjusar:
Så nådefull och helig är den tiden.– Hagberg
Fiendskapen mellan Granberg och det fosforistiska lägret hade sedan tidigare en viss koppling till just Shakespeare. År 1814 hade Svensk Litteraturtidning anklagat Jorunds författare för Shakespeareplagiat, på vilket denne hade fäktat tillbaka genom att beskylla de våldsamma inslagen i fosforisten P.H. Lings drama Eylif den götiske (1814) för att vara en efterapning av de sämsta och vulgäraste sidorna hos Shakespeare. Det var alltså upplagt för strid när Granbergs översättning av Hamlet sattes upp i huvudstaden. Men även om översättningen kritiserades av bland annat Lorenzo Hammarsköld uteblev den stora striden. Det faktum att Hamlet till slut ändå hade tagits upp på huvudstadens främsta scen var väl ännu ett tecken i tiden på att den franskinspirerade smaken var på väg ut, och i denna större strid stod ändå ”träarmen” Granberg på samma sida som sina främsta belackare.
På 1820-talet översatte Granberg ett par operalibretton som skulle användas vid flera uppsättningar under de kommande årtiondena, liksom enstaka dikter av Goethe, Schiller och danska skalder. Den vittra verksamheten och tryckeriverksamheten avtog efter att han 1826 utnämnts till sekreterare i Lantbruksakademin. En sen frukt var den bortåt 1 500 sidor långa översättningen i fem band av den tyske historikern A.F. Gfrörers Gustaf Adolf den store och hans samtid (1836–1837).
Granberg gifte sig 1811 med Johanna Wilhelmina Hedmansson. Paret fick fem döttrar, varav två – Jeanette och Louise – skulle verka som författare och översättare.
Per Adolf Granberg avled den 5 februari 1841.