Nino Runeberg, 1874–1934
Hjalmar Johannes (Nino) Runeberg föddes i Rom den 27 maj 1874. Han var son till Walter Runeberg, konstprofessor, bildhuggare och sonson till Finlands nationalskald, Johan Ludvig Runeberg; modern var född Lina Elfving. Paret fick sex barn tillsammans, men de tre förstfödda dog i späd ålder. Det fjärde, kallat Nino, blev den förste som överlevde till vuxen ålder. När han var två år lämnade familjen Rom för Paris, där Nino kom att växa upp. Han tog studentexamen i Paris 1892 och två år senare även i Finland. Därefter följde studier vid Helsingfors universitet, där Runeberg blev fil.mag. 1897, fil.lic. 1905 och disputerade 1907 med en avhandling i romansk filologi om en fransk medeltida hjältedikt. Åren 1902−1919 undervisade han i franska vid Nya Svenska Flickskolan och Nya Svenska Samskolan. Runeberg gifte sig år 1900 med Hanna Emilia (Mimmi) Wecksell. Paret fick 1902−1912 fyra barn, varav den äldsta, Heidi, sedermera Parland, skulle bli verksam som översättare. Familjen var 1910−1928 bosatt i Grankulla.
Som poet debuterade Nino Runeberg med samlingen Dikter (1899) under signaturen Alceste. Ytterligare några diktsamlingar och romaner skulle följa, men Runeberg vann föga gehör bland läsarna. Det fanns ett esoteriskt drag i hans skriftställargärning, med ett starkt intresse för religionsmystik, myter, hemlighetsfulla ordnar, orientaliska läror och teosofi – exempelvis är många av hans översättningar försedda med ett pentagram på titelbladet. Den holism som tycks genomsyra världsbilden återkom nog också i hans starka engagemang för den begynnande esperantorörelsen i Finland. Hos Svenska Teosofiska Bokförlaget gav han 1910−1911 ut fyra häften under den gemensamma rubriken Alkemi, planetmystik och symboler, vars första häfte avslutas med en översättning av Ciceros ”Scipios dröm”. Nino Runeberg tycks ha varit en utpräglad excentriker och på många sätt en särling i det moderna livet.
Som översättare hade Nino Runeberg inlett sin bana med några titlar för barn, sannolikt inspirerad till detta som nybliven barnafader. Först ut var Wilhelm Buschs klassiska, parodiska bildberättelse om Max och Moritz, en historia i sju pojkstreck (1902). Ett kort utdrag – gossarnas ödesdigra fall i degtråget och början till slutet på deras ofogsodyssé – kan visa på det lekfulla humör som måste ha uppfyllt översättaren under arbetet, här i jämförelse med originalet, Christer Åsbergs version från 1968 och Lennart Hellsings version från 1988:
Knacks!! – Da bricht der Stuhl entzwei;
Schwapp!! – Da liegen sie im Brei.
Ganz von Kuchenteig umhüllt
Stehn sie da als Jammerbild
Tjopp! – i degen bär det – hu!
Usch! Af deg begjutna stå
hjälplöst där de båda två.
– Runeberg
Slafs i degen far de nu
Ur degomhöljda gossar kan
ej minsta nödrop komma fram.
– Åsberg
Kras!! Nu går den sönder stegen
Svipp! Där ligger de i degen
Degiga av degen står de
Aj aj aj – så illa går de´.
– Hellsing
Som översättare för barn och unga gjorde annars Runeberg sina största insatser på 1920-talet. På Holger Schildts förlag utkom 1921 Runebergs ”fria försvenskning” av Lewis Carrolls (eg. Charles Lutwidge Dodgson) Alices äventyr i underlandet. Det var mycket riktigt ett fritt, direkt egensinnigt arbete. Bland annat hade den ikoniska musdikten, som brukar skrivas i form av en råttsvans, blivit utbytt till en dikt inskriven i en konturtecknad soppterrin, i vilken det rimmas friskt på katt; detta får konsekvenser längre fram, då Runeberg döper den leende Chesire Cat till Kattegattkatten. Draget av lokalisering är genomgående; så till exempel i versen:
Mors lilla stolle i skolan gick,
russin och kringlor av skolfrun han fick.
Läxorna små är så tråkiga så,
– ack att jag slapp att alltjämt höra på.
År 1936 kom en ny prosaöversättning gjord av sonen Arne Runeberg, i vilken faderns verser behölls.
År 1922 utkom Runebergs version av Defoes Sjöfararen Robinson Crusoe’s levnad och underbara äventyr, en kompakt, över femhundra sidor lång text utan kapitelindelningar. Margareta Winqvist, som undersökt verkets mottagande i Sverige, beskriver översättningen som den förmodligen ”mest texttrogna som utkommit på svenska språket, t.o.m. något överambitiös i en del fall”. Runeberg var mycket mån om att bevara originalets syntaktiska struktur, så till den grad att han överdrev en del inslag som torde ha varit besvärliga för en svensk läsare, exempelvis slog han samman stycken som redan i originalet är mycket långa och använder ännu fler semikolon än Defoe. Närheten till originalet slår ibland också över i anglicismer, påpekar Winqvist, som ändå finner helheten berömlig.
En annan nämnvärd titel för barn var Heinrich Hoffmanns Kung Nötknäppare och den lille sjuke Pelle (1924). Runeberg översatte också barnvisor av tonsättaren Engelbert Humperdinck samt ett flertal finska sångtexter som uppmärksammades i Sverige under andra världskriget.
En tidig översättning, som motsvarade Runebergs esoteriska intressen, var Bhagavad-Gita. Herrens sång (1910), vilken ännu hundra år senare ges ut i nya utgåvor. Det är oklart i vilken mån Runeberg behärskade sanskrit – möjligen gjorde han det till viss del, med tanke på hans stora språkintresse och vissa upplysningar i översättningens efterord. Enligt en text om översättaren av Ralf Parland ska Runeberg ha talat ”flytande sanskrit”, men det bör nog vara sagt med reservation. I översättningens efterord uppges under alla omständigheter att Runeberg utgått från teosoferna Annie Besant och Baghwan Das sanskritedition av verket ”med engelsk interlinearöversättning” samt att han också anlitat andra engelska och tyska översättningar. Det var knappast en slump att texten hade förmedlats till översättaren av två teosofer. Texten tycks för Runeberg inte bara ha varit av litterärt eller kulturhistoriskt intresse; det var också en andlig text, vilket underströks av att han avslutade sina kommentarer med en rekommendation att anlita hans många anmärkningar och noter ”om texten skall användas vid meditation eller studium”.
Ytterligare ett uttryck för Runebergs sökande person var hans översättning av den grekiske stoikern Epiktetos Handbok i livets konst (1919), även den i nya upplagor långt in på 1900-talet.
En stor del av Nino Runebergs översättningar tillkom under 1920-talets första år. Många av verken var skrivna av manliga brittiska författare från föregående sekel, och ofta stod en komplicerad kärlekshistoria i handlingens centrum. Sannolikt var det han själv snarare än förlagen som stod för urvalet. Den esoteriska tematiken återkom i exempelvis Edward Bulwer-Lyttons Zanoni (1920) – en kärlekshistoria där en riddare ur rosenkreuzarorden är inblandad. Andra nämnvärda författare på verklistan var John Galsworthy och Thomas Hardy. Under den blygsamma rubriken Strövtåg utgav han 1923 en löst sammanfogad samling översatta dikter. Trots att Runeberg gått i skola i Frankrike tog han sig bara an en enda översättning från franska, men även här var det amorös dramatik som stod i centrum i diplomaten Maurice Paléologues Kejsar Alexander II:s tragiska kärlekssaga (1923). Till skillnad från de flesta andra av Runebergs mindre kända översättningar utkom denna också i Sverige.
Hjalmar Nino Runeberg avled den 15 februari 1934.