Svenskt översättarlexikon

Maria Gustava Gyllenstierna föddes i Stockholm den 27 oktober 1672 som dotter till greve Christopher Gyllenstierna och Gustaviana Oxenstierna. Hon ingick äktenskap med greve Carl Bonde 1693. Efter dennes död 1699 bosatte sig änkan på Tyresö slott som hon hade fått ärva efter sin mormor, Maria Sophia De la Gardie, ibland kallad ”Sveriges första kvinnliga storföretagare”. Efterlämnade brev berättar om ständiga bekymmer för underhållet av slottet i Tyresö och det Bondeska palatset i Stockholm. Maria Gustava Gyllenstierna dog den 5 november 1737 och begravdes i Tyresö kyrka. I den Personalia som enligt tidens sed fogades till den tryckta likpredikan kan man läsa:

Den tid, som sedan öfrig war, anwände Sal. Fru Grefwinnan til nyttiga Böckers läsande uti åtskillige Språk, dem Hon fullkomligen giordt sig bekante, hade ock den frukten deraf, at Hon intet allenast ett sundt och moget omdöme om wetenskaper fälla kunde, utan ock deruti sådane framsteg giordt, som jämwäl hade kunnat hedra en Mansperson, och hwaraf öfwertygande prof äro det Allmänna til nytta framgifne: Bewiste altså med sitt exempel, at Mankönet intet allena är til del fallit, at med Bokwett kunna pryda sitt förstånd, och göra deraf ett förnuftigt bruk.

Maria Gustava Gyllenstierna var både språkligt och litterärt begåvad och en av de viktigaste kvinnorna i den andaktslitterära traditionen i Sverige. Det visar inte minst hennes kvarlåtenskap bestående av handskrifter med bland annat cirka 600 sonetter över Jesu liv, lidande och död. I denna genre, den versifierade passionsmeditationen, skulle hon ha kunnat mäta sig med två av samtidens storheter på området, Sophia Elisabet Brenner och Jacob Frese, om hennes litterära försök fått se dagens ljus.

Det var som översättare Gyllenstierna blev publicerad och känd. Hon blev den första i Sverige att ta sig an ett av den antika historieskrivningens främsta verk: Josefus historia om det judiska folket. Det hörde till ovanligheterna att dåtidens lärda i Sverige behärskade grekiska, vilket även gällde för Gyllenstierna, som istället utgick från den franska översättningen av Robert Arnauld d’Andilly, Histoire des Juifs (1673–1676), gjord efter dåtidens tillförlitligaste grekiska textutgåvor. Gyllenstierna lär ha träffat på den franska översättningen i det rika slottsbiblioteket hemma på Tyresö. Att verket var omfattande och att det därmed var svårt att hitta finansiering till översättningens tryckning framgår av att endast den första av de sammanlagt fem delarna hann tryckas (1713) under Gyllenstiernas livstid. Den andra delen trycktes först 1747, men enligt översättarens företal hade den då funnits i färdigt skick sedan 1713, liksom den tredje delen. Översättarens namn är inte utsatt men döljer sig i två av de versifierade dedikationerna som markerade initialer: ”Med God GunSt”.

Det långa företalet till första delen bjuder på några tankar om själva översättningsarbetet, för vilket Gyllenstierna ska ha fått stöd och uppmuntran av vänner. Företalet var ställt till ”then benägne Läsaren” och med det anslöt hon sig till de tydliga språkliga direktiv som blivit utställda i Karl XII:s kansliordning från 1713. En författare eller översättare skulle enligt denna sträva efter ett svenskt språk som var så rent och tydligt som möjligt, vilket bland annat innebar att främmande ord skulle undvikas till förmån för inhemska. Detta var även grevinnan Gyllenstiernas målsättning:

Hwad sielfwa Swänskan i thenna version eller öfwersättning angår/ så har man för all ting sökt at skrifwa så klart som möjeligit warit; wäl wetandes/ at mörckheten i talande och skrifwande är thet största feel som ther wid begås kan. Man har och beflitat sig at undfly alla främmande ord/ emädan man funnit onödigt at taga til låns af andra/ thet oß sielf intet fattas.

Gyllenstierna berör också den ständigt diskuterade frågan om det svenska språkets stavning. Vad gäller ”orthographien eller bokstafweringen”, förklarar hon, har hon valt en medelväg mellan det gamla och det nya; det vill säga mellan dem som ännu brukade de gamla skrifternas stavningssätt och dem som förespråkade en nyare typ av stavning.

En viktig upplysning ges om den svenska översättningens förhållande till de grekiska textutgåvorna. En icke namngiven person – ”en wiß Man” – har varit behjälplig med att kontrollera den franska texten mot den grekiska grundtexten. Hans kommentarer har i denna första del placerats ”i brädden”, det vill säga i marginalen. I de resterande delarna av Gyllenstiernas översättningar är kommentarerna utförligare och ligger i fotnot med hänvisning till dels ”then lärda Havercamps wackra och i Holland år 1726 tryckta edition av Josephi Werk”, dels ”then Cölniska edition af Josephi Werk, tryckt år 1691”. Också dessa verk kan ha ingått i slottsbiblioteket på Tyresö.

Vad som föranledde grevinnan Gyllenstierna att utföra detta kraftprov som översättare är oklart, men dedikationstexterna till kungligheterna anhåller om kunglig bevågenhet. Man ska dock inte underskatta översättarens litterära ambitioner eller viljan att framträda i offentligheten som en skrivande kvinna. Dessa aspekter betonar Sophia Elisabet Brenner i en gratulationsdikt till Gyllenstierna, daterad den 5 september 1713. Översättaren hyllas här för sitt språk, för att hon med ”en owärderlig penna, / Har skänckt oß samma wärck, så tydligt, prydligt, rent”. Dessutom har hon gjort de läsare en tjänst som inte är förfarna i andra språk än svenska, påpekar Brenner:

Man läs i många språk Josephi lärda Skriffter,
Men den, som intet språk, än blott sin Swenska kan,
Har härtils stått sig slätt, och warit brydd, om han
Haft lust at weta grund, om Juda Folcks bedriffter.

I några bevarade brev berättar Gyllenstierna om sina försök att finansiera projektet. Den 14 april 1713 hade hon skickat den första delen av översättningen till konungen. ”Boken består fuller aff femb sådana dhelar; men thet har mig ogörligt warit, mer än thenna första dhel med egen bekostnat til trycket befodra”, skrev hon och föreslog att alla kyrkor i Sverige och Finland skulle åläggas att köpa ett exemplar. Hon bad därtill ”att få niutta tijo års frijheet [upphovsrättsligt skydd], på huar tome effter upläggningen”.

Påskriften, daterad den 10 juni 1713, förmedlar beslutet: ”Körkiorne kunna intet påläggias at inlösa något exemplar af detta wärket; men den förunte tijo åhrs friheten på hwar tome, efter upläggningen, wil Kongl: Maijt: här igenom i nåder hafwa confirmerat”. Översättaren behövde således inte riskera att någon tryckte om översättningen utan hennes medgivande.

I ett senare, odaterat brev till konungen tackar Gyllenstierna för privilegium ”att fåå låff på trycket uthgåå låtta huad iag på Swänska språket aff Flavij Josephi Judiska historia affsatt haffwer” och ber på nytt att kyrkorna måtte köpa ett exemplar av varje del. Försäljningen hade gått trögt och ekonomiska medel till vidare utgivning saknades. Här hänvisar skribenten till kanslikollegiets beslut 1713 att, som hon skriver, ”befrämja alla dee som willia på swänska språket låtta något wärk uthgå”.

Gyllenstierna hade översatt åtminstone ett verk redan före Josefus. I en handskrift på Kungliga biblioteket (Rålamb Fol. 101) finns en omfångsrik översättning från 1701 – eller ”version” som beteckningen lyder – av Aufgefangene Brieffe, welche zwischen etzlichen curieusen Personen über den ietzigen Zustand der Staats und gelehrten Welt gewechselt worden, utgivna med viss regelbundenhet av den originelle teologen Andreas Stübel i Leipzig. I handskriftens centrerade titelfält är inte bara översättarens namn utan även impressum angivet: ”Tryckte uthi Wahrenberg [det vill säga Leipzig] hoos Joh. Georg Freimünden A.o 1701”. Vid denna tid var Maria Gustava Gyllenstierna nybliven änka. Vad som föranledde översättningen är oklart.

Maria Gustava Gyllenstierna översatte även ett verk av den norska psalmförfattaren Dorothe Engelbretsdatter. Inte heller här är översättarens namn utsatt, men Tåre-Offer, som trycktes 1727, är som titeln anger På Swenska Rim Af en förnäm Fru öfwersatt. ”Och som jag af denna lilla Tractats läsande funnit stor upbyggelse/ så har jag mit egit hierta til förnöjelse den samma på Swensk vers öfwersatt”, heter det i företalet samtidigt som översättaren ber läsaren om ursäkt för det som i texten skulle kunna bära ”emot swenska Skalde-konstens art och natur”.