Lisbeth och Louis Renner
(Omdirigerad från Lisbeth Renner)
De äkta makarna Louis Renner och Lisbeth Renner samöversatte under ett kvartssekel närmare hundra böcker, mestadels engelskspråkig underhållningslitteratur. Efter makens död fortsatte Lisbeth Renner att översätta i ungefär lika lång tid och lade då till ungefär lika många titlar till sin redan dryga verkförteckning.
Ernst Albert Teodor Louis Renner var stockholmare och sjöofficer. Han föddes den 9 november 1884 och gick bort den 22 februari 1956. Som kommendörkapten fick han placering vid marinens intendentur i Stockholm. Möjligen träffade han den betydligt yngre Lisbeth Liljequist (född den 29 mars 1900) genom hennes bror, som också låg i flottan. Louis Renner ska ha varit en ”mäkta stilig karl, väl förfaren i konsten att leva landet både som kavaljer och sällskapsbroder” enligt en intervju med Axel Liffner i Aftonbladet 3/5 1954. Paret gifte sig 1920 och fick tre döttrar i snabb följd. Lisbeth Renner blev hemmafru. Hon gick bort den 21 november 1983.
Kommendörkapten Renner var god vän med den kände antimilitaristen, vänsterradikalen och översättaren Ture Nerman. År 1925 erbjöd denne Renner att överta arbetet med en bok han hade svårt att hinna med: kanadensaren Robert W. Services thriller The Roughneck, som 1924 filmatiserats med viss framgång. Under titeln Jack Moon – boxaren utkom romanen 1926 på Tidens förlag. Tydligen tyckte Renner om sysslan, som väl också gav ett välkommet bidrag till hushållskassan. Under de efterföljande åren följde fler översättningar, främst engelskspråkig spänningslitteratur eller historiska romaner, men också Robert Graves rättframma skildring av brittiska misslyckanden i första världskrigets skyttegravskrig i Farväl till alltihop (1930), möjligen översatt i samarbete med Nerman. Redan till 50-årsdagen 1934 uppmärksammas Renner i tidningarna som ”en av våra allra bästa överflyttare av framförallt engelsk skönlitteratur”.
Renner höll en förvånansvärt hög produktionstakt. Trots att han fortsatte sitt arbete på intendenturen utkom ibland fem eller sex nya romanöversättningar per år. Förklaringen stavades sannolikt från början Lisbeth Renner. Första gången hon nämns som översättare är i W. Stanley Sykes mordgåta Det gåtfulla giftet (1932), även den utgiven av Tiden. I en intervju medger Louis Renner att hans fru tidigt ”engagerats i arbetet”. Det var dock först efterhand som Lisbeth Renners namn sattes ut vid makens sida i de böcker som paret översatt gemensamt. Även fortsättningsvis skulle denna obalans bestå – när tidningarna under de följande åren uppmärksammar Louis Renner med anledning av hans översättningar är det slående hur sällan hustrun nämns.
Fram till 1950-talets mitt skulle ändå Lisbeth och Louis Renner utgöra ett etablerat översättarpar i den svenska förlagsvärlden. Deras arbetsmetod såg följande ut: varje morgon satte de sig vid ett långbord med var sin skrivmaskin. De hade en ”slaktad” bok ur vilken de översatte var sitt kapitel. Sedan granskade de varandras arbete och omarbetade texterna på nytt. Då maken kom hem från intendenturen på kvällen fortsatte de, ”dag efter dag, år efter år”, enligt nämnda intervju med Liffner. Det är inte orimligt att anta att Lisbeth Renner ofta satte sig med arbetet under de timmar som hon kunde få över som hemmafru eller från favorithobbyn golf. När paret så småningom översatt hela romantexten gick de igenom den tillsammans. Louis Renner har låtit antyda att hustrun hade ”ett betydande inflytande” över denna slutbearbetning.
Paret Renner blev berömda inte minst för sina översättningar av sjöromaner, där makens expertis kom till användning. Framförallt såg de till att C.S. Foresters serie om Hornblower började översättas i Sverige efter 1940. Sammanlagt skulle paret översätta fjorton titlar av Forester, tillsammans eller enskilt. Louis Renner bekänner i nämnda intervju att de gärna korrigerade författarnas missar, i synnerhet i sjöromanerna, och tar som exempel ett ställe där Forester angivit fel vindriktning i skildringen av ett sjöslag.
I parets översättningar fanns ofta ett inslag av äventyr, spänning eller upptäcktsfärd. Deras verklista upptar titlar av Agatha Christie och Joseph Conrad, Jack London och W. Somerset Maugham, Rudyard Kipling och Ernest Hemingway. Inte sällan har böckerna filmats i Hollywood. Hit hör romaner av den österrikisk-amerikanska författaren Vicki Baum, samt det kanske mest lästa verket i parets produktion: C.S. Foresters Kongoskröna Afrikas drottning (1947), med ett tiotal utgåvor på svenska.
Paret Renners arbetsmetod tycks inte ha varit problemfri. Åtminstone är det sannolikt att det delade ansvaret och den höga produktionstakten låg bakom den stilistiska nivellering som ibland gör sig gällande i deras översättningar. Här märks en återkommande normalisering av avvikande uttryck, inte minst slang, och ibland har utdragna beskrivningar förkortats eller komplicerade syntaktiska konstruktioner förenklats. Påtagligt är också att översättningarnas narrativa nivå ofta påverkats, så att författarnas individuella drag har blivit otydligare och ersatts av en viss torftighet eller okänslighet i berättandet och de stämningslägen som berättandet genererar. När paret ställdes inför verk där sådant hade en avgörande betydelse – som i Henry James Ett kvinnoporträtt (1947) – blev resultatet inte alltid lyckat. Ett annat exempel på denna okänslighet återfinns i Louis Renners översättning av Joseph Conrads Mörkrets hjärta, där Kurtz berömda sista ord: The horror! The horror!, har fått den ganska platta formuleringen: ”Skräck! Skräck!” Möjligen var maken Renner något mindre nogräknad än hustrun. Exempelvis Maughams Teater (1938), som bär enbart hans namn, är full av förtydliganden, förenklingar och nivellerade stämningslägen. He’s crazy to be introduced to you blir här ”Och bara att bli presenterad för dig skulle göra honom överlycklig”, och The cocktails were waiting and Michael poured them out blir ”Michael gjorde i ordning cocktails”.
Parets snabbhet och pålitlighet gjorde emellertid att de blev flitigt anlitade för verk där de stilistiska nyanserna inte ansågs ha så stor betydelse eller där den nivellerande strategin rentav ledde till viss stilistisk förbättring. I nämnda intervju hävdar Liffner att ”många populära romaner [säkerligen skulle ha] blivit mycket mindre populära om inte detta drivna team stått för försvenskningen”. Ofta nog åstadkom paret – och senare Lisbeth Renner – en flyhänt och funktionell svensk prosa, som i nedanstående utdrag ur deras version av Afrikas drottning:
De förlorade all uppfattning om tiden i detta träsk. Dagar kom och gick, var och en med sitt anfall av frossa och feber. Det var dag när det var tillräckligt ljust för att se och natt när skymningen hade tilltagit så mycket att de inte kunde arbeta längre. Hur många dygn som förflöt på detta sätt skulle de aldrig få veta. De åt lite då och då, men allt vad de åt stank så att de knappast kunde föra det till munnen. Det var ett liv värre än något djurs, ty inget djur skulle någonsin få till uppgift att hala Afrikas drottning genom denna mangroveskog [...].
Efter att maken avlidit 1954 fortsatte Lisbeth Renner att översätta i ytterligare ett kvartssekel, och med en makalös produktivitet, präglad av ungefär samma drag som tidigare. Antalet författarskap vidgades efterhand men urvalet dominerades ännu tydligare av populärlitteratur – kanske hade Lisbeth Renner lärt sig av parets gemensamma erfarenheter. Lisbeth Renner översatte nu en stor mängd spänningsromaner eller äventyrsberättelser, thrillers och deckare, historiska romaner av bland annat Leon Uris, samt ännu fler sjöfartshistorier. Hon lade sålunda handen vid flera hundra översättningar, men urvalets låga prestige, de särskilda utmaningar som en ibland dussinproducerad masslitteratur ställer en översättare inför samt de kvalitetsproblem som ibland märktes i översättningarna, gjorde att hon aldrig togs upp i de litterära finrummen eller belönades med några priser. Däremot är det nog få svenska översättare – eller för den skull författare – som publicerats så flitigt under så lång tid som hon.