Svenskt översättarlexikon

Anna Elisabeth Augusta Lundh föddes den 13 juli 1886 i prästgården i Hjärsås utanför Kristianstad, där hennes far Axel Louis Nicolaus var kontraktsprost. Lisa, som hon kom att kallas, var nummer sex i syskonskaran. Modern Anna Charlotta var född Holm. Fadern avled vid blott 50 års ålder när Lisa var fyra år gammal, varpå modern flyttade in till Kristianstad med hela barnaskaran. Modern var musikalisk och uppmuntrade barnen både till studier och till konstnärligt skapande. Fyra av de sju barnen kom att arbeta som lärare; lillasyster Elin, som föddes samma år som fadern gick bort, blev exempelvis konstnär och teckningslärarinna.

Efter examen från Högre lärarinneseminariet i Stockholm 1907 anställdes Lisa Lundh som ämneslärarinna vid Lunds fullständiga läroverk för flickor (senare Lindebergska skolan). Efter några års tjänst vid läroverket utkom hon med skriften Michaelangelo Buonarroti (1910) på studentföreningen Verdandis förlag. Hon fördjupade sig samtidigt i den svenska litteraturhistorien, och gav 1918 ut levnadsteckningen Viktor Rydberg i Bonniers serie Svenskar. Nu inledde hon också den verksamhet som, vid sidan av arbetet som lärarinna, skulle stå i centrum för hennes yrkesverksamhet: förmedlingen av den italienska medeltidens och renässansens kulturella och religiösa liv.

År 1924 fick Lisa Lundh stipendium från Norstedts för att resa till Italien och delta i en konsthistorisk kurs för professor Johan Bergman. Troligen var det inte hennes första Italienresa. Under det kommande decenniet vistades hon i landet så ofta och så länge hon kunde, och inte minst lärde hon mycket väl känna de platser som är särskilt viktiga för franciskanerna. Hon reste gärna tillsammans med sin syster Elin, och rimligen träffade de den danske författaren Johannes Jørgensen, som var bosatt i Assisi under större delen av sitt liv. Lundh torde ha varit insatt i Jørgensens populära roman Frans av Assisi (1907), hans övriga böcker i närliggande ämnen och hans översättningar till danska av den stora Franciskuslitteraturen.

År 1924 utkom Lundhs översättning av Fioretti, den medeltida legendsamling om den helige Franciskus som utgör källan till många berättelser om det berömda helgonet. Det var den första svenska översättningen av detta klassiska verk, och den kom att lämna viktiga bidrag till den svenska Franciskusbilden under 1900-talet. Samma år utkom också Ebba Atterboms översättning av Fioretti på Wahlström & Widstrand – sannolikt hade översättarna och förlagen arbetat parallellt utan att känna till varandras projekt. Intresset för Franciskus var stort på flera håll i Europa under 1900-talets första decennier; exempelvis hade G.K. Chesterton 1923 utkommit med sin Franciskusbiografi (till svenska av Hugo Hultenberg 1926). I Norden sporrades intresset inte minst av nämnde Jørgensen.

Anders Österling anmälde Lundhs och Atterboms Fiorettiöversättningar i Svenska Dagbladet 16/10 1924 och fann Lundhs översättarstil något klumpig men noggrann:

Båda översättningarna äro utförda med tydlig kärlek. Ebba Atterbom visar i det hela en något ledigare form än Lisa Lundhs, som till gengäld är mer noggrann och därjämte har inledning och noter. Smärre misstag kunna väl hittas; i 17:de kapitlet talas i den förras text om ett kloster, som var så litet att bröderna ”voro tvungna att sova två i samma bädd”, medan den senare översätter att ”bröderna voro nödda att sova i lövhyddor”. Originalet nämner emellertid blott att bröderna av nödtvång sovo in capoletti, vilket här måste betyda sovtält av skynken eller täcke.

År 1925, inför 700-årsjubiléet av Franciskus dödsdag 1226, utkom Lundhs översättning av Franciskus Skrifter på J.A. Lindblads bokförlag. Lundhs översättning av dessa samtliga bevarade regler, böner och brev av Franciskus egen hand skulle komma att tryckas om en rad gånger under åren, och fram till 1979, då franciskanpater Henrik Roelvink utkom med en nyöversättning, var det Lundh som citerades när någon erinrade sig ett Franciskusord.

Vid en jämförelse ser man att det finns klara likheter mellan Lundhs och Roelvinks strategier som Franciskusöversättare: båda har eftersträvat en ålderdomlig stilnivå och båda har försett sina översättningar med kommentarer och förklaringar och noga satt sig in i texternas ursprung och samtidens vetenskapliga diskussion om dem. Lundhs översättning låter förstås betydligt ålderdomligare i dag, men är samtidigt mer rytmisk och poetisk än Roelvinks, som i många stycken lämpar sig mindre väl för högläsning. I den andra strofen av den berömda ”Cantico delle Creature” – ”Sången om broder sol” eller ”Skapelsens lovsång” – sticker några av Lundhs ordval ut som överdrivet gammalmodiga. Samtidigt kan man förmoda att Roelvink, vars modersmål är nederländska, har tagit intryck av Lundhs formuleringar.

Lovad vare du, Herre, och lovade vare dina skapade verk,
besynnerligast nådige herr broder Solen.
Si, varje ny dag upptänder du honom åt oss,
och han är skön och strålande med väldig glans,
av dig, Allrahögste, en sinnebild.

- Lundh

 

Lovad vare du, min Herre, med hela din skapelse,
och särskilt herr broder Sol,
som är dagen och genom vilken du ger oss ljus.
Och han är vacker och strålar med stor glans;
av dig, du den allra högste, är han en sinnebild.

- Roelvink (rev. övers. 2011)

Längre fram finns en teologiskt och filosofiskt intressant skillnad i tolkningen av prepositionen per, som återkommer i en rad parallella fraser om skapelsen. Lundh skriver:

Lovad vare du, Herre, för syster måne och stjärnorna

Roelvink:

Lovad vare du, min Herre, av syster måne och stjärnorna

Nyare Franciskusforskning betonar att det är oklart om Franciskus här avser att lova och tacka Gud för sin skapelse eller genom den, eftersom prepositionen per har båda betydelserna. Lundh berör inte problemet i sin kommentar, medan Roelvink skriver att dubbelheten helst borde behållas i en översättning – Franciskus vördade Gud i skapelsen och skapelsen i Gud ─ men att tolkningen av per som genom ändå är viktigare att framhäva: sången är en uppmaning till skapelsen att lovsjunga Gud. Teologen Roelvink väljer därför det svenska av och framstår som mer mån om en teologiskt korrekt tolkning, medan Lundh – som ju främst var språk- och litteraturvetare – vill förmedla diktens skönhet och förundrade stämningsläge, så som hon uppfattar det utifrån sin tids romantiska Franciskusbild.

Under jubileumsåret 1926 utkom Lisa Lundh också med en kommenterad översättning av ytterligare en viktig, medeltida Franciskuskälla, denna gång Sanct Franciscus av Assisi enligt de tre följeslagarnas legend. Boken utkom i Bonniers skriftserie Religionens människor och dokument, vars redaktör var Emilia Fogelklou, som själv hade publicerat en Franciskusskildring 1907. De tre följeslagarnas legend anses av forskare vara en mycket betydande källa till kunskap om Franciskus liv, men i den svenska Franciskusreceptionen hamnade den i skymundan av den folkligare Fioretti. Samma år medverkade Lundh i Ord och Bild med en översättning av och introduktion till franciskanen Johannes av Parmas (cirka 1209–1289) betraktelse över fattigdomen, som hon kallade ”Fattigdomens höga visa”.

År 1931 medverkade Lundh i Tidevarvet med en artikel om Franciskus och hans bröder rubricerad ”De första pacifisterna”. Året därpå utkom boken Guds speleman, där Franciskus liv är gestaltat i romanform. I likhet med boken om Rydberg var den skriven för ungdomar. Detsamma gäller I konstens värld. Konsthistoria för ungdom (1934) och Paradismålaren i San Marco (1943), en bok om Fra Angelico.

Lisa Lundhs författarskap var nära sammanvävt med hennes pedagogiska värv. Hon skrev berättande och livfullt men också lärdomsspäckat. Lundh översatte inte för brödfödan utan drevs av sitt engagemang för att förmedla den italienska medeltidens och renässansens religiösa och konstnärliga arv. Liksom flera av sina syskon förblev Lundh ogift, och hade kanske just därför möjlighet att förkovra sig i den föreställningsvärld som fascinerade henne så. Hon var dock ovillig att själv framträda i offentligheten och uppnådde knappast någon ställning som författare och översättare. När Franciskusfebern svalnade efter jubileumsåret fick hon inga nya översättningsuppdrag, och en samling italienska noveller hon översatte mot slutet av sitt liv blev aldrig utgiven. Lundhs sista översättning, av Alessandro Manzonis roman I promessi sposi (1827), utkom efter översättarens död som De trolovade (1951). Lundh hade arbetat med den på lediga stunder under flera års tid, vilket uppmärksammades av Martha Larsson i Svenska Dagbladet 27/2 1967 i samband med att verket dramatiserats för teve. Detta omnämnande var ett undantag: överlag var pressens omdömen om Lundhs arbete fåtaliga och kortfattade, om än positiva.

Hon avled 63 år gammal den 2 maj 1950.