Svenskt översättarlexikon

Carolina Wilhelmina Sandell föddes den 3 oktober 1832 i Fröderyds församling i Småland som dotter till kyrkoherden och prosten Jonas Sandell och fru Fredrika Sandell (född Engstrand). Hon har beskrivit sin uppväxt med en äldre bror och tre systrar som lycklig och gudfruktig. Familjen var starkt engagerad i den inomkyrkliga väckelserörelsen, fadern hade varit anhängare till väckelsepredikanten Peter Wieselgren och hans lära kom att präglas av evangelism och herrnhutism. Denna bakgrund skulle prägla Sandells senare diktning med känslosamma uttryck och blods- och brudmystik.

Sandells uppväxtår präglas av en spänning mellan å ena sidan en okuvlig längtan efter att få skriva och studera, å den andra omgivningens krav på hennes delaktighet som kvinna i hushållsarbetet. Troligen hade hon börjat skriva redan innan hon under barnaåren, efter en längre tids sjukdom, upplevde vad som kan kallas för ett andligt uppvaknande. För sin bildning och sina konstnärliga och religiösa strävanden mötte hon uppmuntran hos såväl fadern som svågern och informatorn Per Nordström. Redan i ungdomsdikten ”Den gamla asken” åstadkom Sandell flera metaforer och strofer som senare skulle återkomma i psalmen ”Tryggare kan ingen vara”. Under 1850-talet fick hon dikter publicerade i tidskrifter som Dufworösten och Barnens Tidning, samt i Oscar Ahnfelts häftesserie Andeliga sånger. Hon tvingades till censur och omskrivningar av dikter som uppfattades som utmanande i bildspråket. En av de mer bekanta dikter som fick skrivas om var ”Modersvingen”, där Guds omsorg jämförs med en hönas moderskärlek för sina kycklingar. Hon inspirerades av Fredrika Bremer och reagerade starkt mot begränsningar av kvinnors frihet, men hon förde ingen feministisk kamp. Istället skulle hon skapa sig en identitet som en av den svenska väckelsens främsta företrädare.

Sandell hade en speciell relation till sin far, som tidigt såg hennes konstnärliga begåvning. Då han drunknade sommaren 1858 innebar det en stor förlust och medförde en försämrad ekonomisk och social situation för familjen. Inom loppet av några år efter olyckan miste Sandell dessutom sina två äldre systrar och sin mor. Efter en tids boende hos vänner och syskon runt om i Småland flyttade hon 1861 till Stockholm, där Evangeliska Fosterlandsstiftelsen hade inrättat en tjänst åt henne. Sandell anmodades att författa andliga sånger, väckelseskrifter, barntidskrifter och levnadsteckningar. Stiftelsen uppmanade också Sandell att ta kontakt med ”kristliga personer i utlandet för att därifrån erhålla lämplig litteratur”, skriver biografen Oscar Lövgren. Sandell kom att vara sin arbetsgivare trogen fram till pensioneringen.

Hennes första uppdrag som redaktör inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen var att sammanställa och redigera den nya sångboken Pilgrimsharpan (1861). Sångboken blev en succé och gavs ut i mer än 65 000 exemplar. Av de totalt 200 psalmerna var 50 Sandells egna och hon kom därefter att inta en starkt framträdande roll i de fria samfundens psalm- och visböcker. Sandells redaktörskap var omfattande: under nästan fyra årtionden redigerade hon den årliga kalendern Korsblomman, hon sammanställde Barnens tidning, den kristna barnkalendern Korn åt små fåglar, söndagsskoletidningen Barnens vän och annat material som vände sig till barn. Hennes sångtexter och dikter har uppskattats till mer än tvåtusen.

Sandells dikter fick snabbt internationell spridning, främst i Norden, men genom missionärer också till flera afrikanska språk, och i de amerikanska svenskbygderna blev sångerna uppskattade inslag i gudstjänstfirandet. Genom Sionsharpan, en sångbok för Svenska Lutherska Evangeliföreningen i Finland, spreds de även till andra kyrkliga inriktningar i grannlandet. Några av Sandells mest kända psalmer har fått engelska översättningar, till exempel ”Children of the Heavenly Father” (”Tryggare kan ingen vara”). Sandells dikter och visor spreds, förutom via sångböcker och tidskrifter, med hjälp av en stark kolportör- och traktatverksamhet, via missionshus, i diakonal hjälpverksamhet och genom söndagskolor. Till de mest uppskattade av Sandells psalmer hör, förutom de redan nämnda, ”Blott en dag”, ”Bred dina vida vingar” och ”Jag är en gäst och främling”.

Redan 1855 hade Sandell publicerat en översatt sång i det fjärde häftet av Ahnfelts sångbok: Ernst Arndts ”Was ist die Macht, was ist die Kraft”, här under titeln ”Vad är den kraft, vad är den makt”. Sandells språkbegåvning – förutom tyska och engelska behärskade hon latin, grekiska och hebreiska – var eftertraktad vid Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som nyligen bildats med den skotska frikyrkan som förebild och ekonomisk bidragsgivare. För att få material till den omfattande utgivningen av sångböcker, tidskrifter och kalendrar översatte Sandell stora mängder text, framför allt från engelska men också från tyska. Bland de tyska diktarna återfanns främst George Frickert, bland de amerikanska sångdiktarna kan nämnas Ellen Gates och Samuel Smith, och bland de engelska Charlotte Elliot och Frances Havergal. Sandell översatte också texter ur engelska tidskrifter som British Messenger, Gospel Trumpet och Childrens Paper.  Den svenska tidningen Arbetarens vän, som gavs ut 1875–1903 av Sandell och hennes man Oscar Berg, hade den engelska frikyrkotidningen Worker’s friend som förlaga. Sångsamlingen Favourite Hymns for Community Singing (tryckt i USA) och Samuel Rutherfords brevsamling var andra litterära inspirationskällor för Sandells diktning och översättargärning. Sven-Åke Selander menar i sin avhandling om Sandell att hon var beroende av det engelska materialet för sitt eget författarskap. Men även nordiska författare inspirerade henne, till exempel den norske biskopen och naturlyriken Jørgen Moe. De första stroferna i dennes ”Ungbjörken” (sedermera tonsatt av Edvard Grieg) översatte Sandell på följande sätt:

En ungbirk stander ved fjorden
og vand speilet ganske nær.
Hvor stor og smuk den er vorden
de aar, jeg har boet her!
Nu løfter den hvide stamme
kronen fra bredden lav.
Men tro dog ei, den vil bramme;
den ved ikke selv deraf.

 

En ungbjörk där står invid fjorden
Och speglar sig tyst i dess våg,
Hur rik har dess krona ej blifvit
Se’n sist jag där borta den såg.
Och stammen, den hvita, nu sträcker
Sig högt öfver blånande haf,
Men långt från att yfvas därövfer
Den vet icke själf därutaf.

Sandell var sällan tydlig med att ange källan till sina översättningar, och hon föredrog en fri översättningsstrategi framför en mera bunden. I ett brev till prosten Wadström skriver hon: ”Som du ser har jag sällan översatt, utan hellre skrivit på fri hand, vilket alltid faller sig lättare för mig, och nu hade jag ju lov därtill?” Sandell såg det inte som sin sak att egentligen översätta utan snarare att inspireras av originalen. Ofta behåller hon dock temat och versmåttet. Vanligen anges ”fritt efter engelskan” eller liknande som källa.

Den internationella upphovsrätten för litterära verk var tämligen oreglerad i Sverige under en stor del av Sandells tid, vilket förklarar något av denna frihet. En annan orsak rörde syftet med själva översättarverksamheten. När Evangeliska Fosterlandsstiftelsen började ge ut sin första sångbok Pilgrimsharpan fanns en vilja att ”försvenska” materialet och att anpassa de översatta dikterna till svenska melodier, men också till de sammanhang där dikterna skulle användas. De engelska förlagorna var många gånger långa och ansågs vinna på att kortas ned. Ytterligare en viktig faktor för Sandells översättningsarbete var bibelordet. Uttryck och metaforer enligt den svenska bibelöversättningen fick ofta bestämma ordval och ibland också versmått. Även trosskillnader i budskapet kunde bli styrande. Motiv som helgon, straff, evig fördömelse och lidande tonades ner i väckelsedikterna, medan till exempel passionstemat framhävdes.

Sandells mest kända dikt – ”En liten stund med Jesus” – fick melodi av Ahnfeldt men hade i själva verket sitt ursprung i en utländsk text:  Anne Louise Ashley-Greenstreets ”Talking with Jesus”(1871). I Sandells fria tolkning från 1879 låter den första versen som följer:

A little talk with Jesus –
How it smooths the rugged road,
How it seems to help me onward,
When I faint beneath my load:
When my heart is crushed with sorrow,
And my eyes with tears are dim,
There is naught can yield me comfort
Like a little talk with Him.

 

En liten stund med Jesus,
o vad den jämnar allt
och ger åt hela livet
en ny och ljus gestalt!
När jag är trött av vägen
och allt som möter mig,
en liten stund med Jesus,
och allt förändrar sig.

 

Trots Sandells tidvis dåliga hälsa och depressiva känsloliv innebar livet i Stockholm både privata och sociala framgångar. Hon rörde sig i de inre kyrkliga kulturkretsarna och umgicks med bland andra Jenny Lind och prinsessan Eugénie i det Sandell kallar för ”gemenskapsnåden”. Vid trettiofem års ålder gifte hon sig 1867 med grosshandlaren Carl Oscar Berg, senare generalkonsul. Makarna var mycket engagerade i varandras arbete; de startade ett sjömanshem, en tidskrift, redigerade under närmare tre decennier tidningen Barnens vän och delade på arbetsuppgifter inom Svenska Nykterhetssällskapet. Paret tog även hand om tre av Sandells syskonbarn. Men makarnas liv kantades också av sorg och oro: ett år efter giftermålet fick Sandell en dödfödd dotter, på 1890-talet dömdes maken till ett kortare fängelsestraff för bokföringsbrott, och paret häcklades offentligt i skandaltidningen Fäderneslandet och i skämttidskrifter som Söndags-Nisse.

Efter ett mycket aktivt liv med stor litterär produktion och ett långvarigt kyrkligt och socialt engagemang avled Sandell den 27 juli 1903 och begravdes på Solna kyrkogård.