Svenskt översättarlexikon

Karl August Hagberg var tidningsman och översättare. Han föddes den 3 oktober 1865 i Uppsala. Han var brorson till den klassiske Shakespeareöversättaren med samma namn, Carl August Hagberg, som han dock aldrig träffade, eftersom denne dog redan 1863. Emellertid råder det i olika källor en viss förvirring beträffande stavningen av namnet Karl, som i båda fallen ömsom stavats med C och ömsom med K.

Hagbergs far, Theodor Hagberg, var professor i nyeuropeisk lingvistik och modern litteratur vid Uppsala universitet, hans mor var grevinnan Louise von Schwerin. Theodor Hagberg ägnade sig åt de romanska språken och gjorde själv en aktningsvärd översättarinsats från franska, italienska och spanska. Hans översättning av Lope de Vegas Den ståndaktige prinsen färdigställdes senare av sonen Karl August.  Även Karl August Hagbergs båda systrar gjorde sig bemärkta: Augusta som journalist och översättare från romanska språk och Louise som etnolog och amanuens vid Nordiska muséet, en gärning som kröntes med ett hedersdoktorat i Uppsala 1942.

Hagberg föddes i Uppsala 1865 och avlade mogenhetsexamen där 1884. Han bedrev sedan studier vid Uppsala universitet 1884–1887. Intryck från studietiden beskrev han i artikeln ”Ett knippe Fyris-minnen”.

Åren 1888–1890 reste han i flera europeiska länder och vistades främst i England och Frankrike, vilket märks i hans senare val av verk att översätta. År 1889 började han sin journalistiska bana som utrikeskorrespondent i två år för firman Rémy Martin et C’e och 1891 började han på Motala Tidning. Därefter hade han en kortare tjänst på Stockholms-Tidningen innan han anställdes som medarbetare på Aftonbladet, där han så småningom blev redaktionssekreterare och redaktör för halvveckoupplagan fram till 1928. Dessutom var han redaktör för Pressen 1898–1901 och åren 1907–1921 för Brokiga Blad, som var Aftonbladets söndagsupplaga och anses ha varit Sveriges första kolorerade veckotidning. Sedan 1892 var han medlem av Publicistklubben, där han satt i styrelsen under många år och även verkade som sekreterare. Både som distingerad medlem av denna klubb och som framstående kännare av många språk skickades han i olika sammanhang som delegat till internationella presskongresser, och som ordförande för klubben under Stockholmsolympiaden 1912 var han flitigt anlitad. Som publicist ägnade Hagberg sig även åt egen diktning.

K.A. Hagberg gifte sig relativt sent i livet, först 1923, med Julia Zoraida de Castro y Martínez, men de skilde sig redan 1926, efter att hustrun flyttat till Norge ett år tidigare. Åren 1928–1932 var han gift med Vera Törnell, med vilken han fick dottern Louise. Hagberg hade ett brett umgänge och i hans villa i Rasbo samlades ofta vänkretsen.

En viktig del av Hagbergs gärning utfördes sedan han år 1908 blivit ledamot av Svenska Akademiens Nobelinstitut, där han inledningsvis företrädde italiensk vitterhet, från 1910 spansk och katalansk och från 1933 portugisisk. Han kom därför att ha en stor korrespondens med vitterheten i dessa länder och utsattes även för långa brev från och om nomineringen av Nobelpriskandidater såsom Salvador Rueda och senare den portugisiska författaren Maria Madalena de Martel Patrício. Inte minst intrikat är korrespondensen kring den katalanska lyrikern och dramatikern Àngel Guimerà, som Hagberg skrev omdömen om åt Akademien i flera omgångar och som han också träffade under en resa till Barcelona 1913. Turerna kring detta ”möjliga Nobelpris” har skildrats insiktsfullt av Dan Nosell, och korrespondensen kring detta finns bevarad i Nobelbiblioteket. Efter priset till José Echegaray 1904 föreföll det svårt med ett nytt pris till Spanien. Den spanska kulturen var vid denna tid tämligen okänd i Sverige och efter Theodor Hagberg var det egentligen genom Mauritz Bohemans, Göran Björkmans och K.A. Hagbergs översättningar som den kom till den svenskarnas kännedom.

I sin nit att inte bara översätta utan även introducera i Sverige okända eller förbisedda författare från den spanska guldåldern (1492–1681) översatte Hagberg Lope de Vegas pjäs Järnvattnet i Madrid (1907). I sin utförliga och insiktsfulla introduktion till Lopes liv och verk och denna litterära epok skrev Hagberg själv att detta är första gången något verk av Lope översätts till svenska. Han kommenterar också pjäsvalet med att det kanske inte är Lopes största verk, men ”ett av de kvickaste och mest ägnade att slå an på en modern publik”. Översättningen är trogen originalet, även om Hagberg ”tonat ner något uttryck, som på svenska skulle klingat mer än nödigt brutalt”. Översättningen har följt originalets bundna form och rim och liksom i den tidigare publicerade boken Främmande dikter (1900) visar Hagberg sin talang att tolka och överföra poesi till svenska.

I sin publicistiska gärning skrev Hagberg också artiklar på katalanska om den katalanska litteraturen och kulturen från äldsta dagar fram till Àngel Guimerà och den nationella renässansen i början av 1900-talet, och då ur ett svenskt och europeiskt perspektiv. De fyra artiklarna publicerades under samlingsnamnet ”Catalunya a l’estranger”.

Hagberg var en oförtröttlig introduktör av de romanska litteraturerna och publicerade Modärna trubadurer. Ur den nykatalanska diktning i våra dagar (1917), där han efter en väldokumenterad och positiv introduktion till den katalanska litteraturen vid sekelskiftet också i översättning till svenska presenterar 25 pjäser, noveller och dikter främst av Àngel Guimerà, Apeles Mestres, Miquel Costa i Llobera och Santiago Rusiñol.

Hagbergs översättningar omfattade såväl prosa som dikt. Inte minst dramatiken tilldrog sig hans intresse. Hans översättning av José Echegarays Den store Galeotto (1902) skattades högt och renderade honom det Letterstedtska översättningspriset 1903, året innan Echegaray delade Nobelpriset med den provensalske diktaren Frédéric Mistral. Samma pris skulle han få ytterligare en gång, 1925, då för sin översättning av Tirso de Molinas Förföraren från Sevilla (1924).

År 1939 sattes Marionetter, en opera-buffa i 3 akter efter Jacinto Benaventes skådespel De skapade intressena, upp i Stockholm med gästuppträdande av Edvin Adolfsson. Översättning och bearbetning till operalibretto hade gjorts av Karl August Hagberg, medan Hilding Rosenberg komponerat musiken. I programmet står det att: ”Det var kanske mest med anledning av Nobelpriset man i Sverige fick upp ögonen för ’Marionetter’ eller ’De skapade intressena” som talpjäsen heter, säger Per Lindberg. Det togs först fram 1922 och översattes – även i tryck – alldeles briljant av Karl August Hagberg.” Och lite längre fram: ”Vi hade allt en hel del hjälp av Karl August Hagberg, översättaren, erkänner Rosenberg. Han hjälpte oss att komma i förbindelse med Benavente, vilket inte alls var lätt i det oroliga Spanien. Speciellt tacksamma äro vi sedan för den bearbetning av ’De skapande intressena’, Hagberg utfört. Handlingen har förkortats och koncentrerats, prosan i pjäsen gjorts om till vers.” Detta ger en samtida bild av Hagberg som uppskattad och välrenommerad översättare. Hans intresse för de romanska litteraturerna tog sig också uttryck i artiklar publicerade internationellt.

Hagberg översatte inte bara prosa utan även rimmad teater som Racines Fedra (1906), där han förhållandevis väl lyckats behålla författarens alexandriner trots det påpekande som Hjalmar Alving gör i inledningen, att medan den franska alexandrinen, som visserligen baserar sig på stavelseräkning ändå i övrigt är prosodiskt fri, är den svenska traditionen att hålla fast vid jamber, vilket ger mindre utrymme till flyt och lätthet i språket.

Hagberg anses också ha betytt mycket för att den chilenska författarinnan Gabriela Mistral, som den första representanten för Latinamerika, fick Nobelpriset 1945, året efter att Hagberg avled. Hon hade dessförinnan besökt honom och hans familj i deras villa på Lidingö och skrev då i familjens gästbok en dedikation till Hagbergs dotter ”A Britt-Louise Hagberg, quiriéndola tiernamente, por su padre y por ella misma” (Till B-L. H., som jag tycker så mycket om, både på grund av hennes far och för den hon är). Denna gästbok är i sig en kuriositet, eftersom den är en så kallad stambok som Hagbergs farfar, överhovpredikanten och akademiledamoten Carl Petter (Peter) Hagberg gav till sonen Carl August. Den innehåller tänkespråk från många av de samtida intellektuella i Stockholm och Uppsala. Så småningom hamnade den 1917 i Karl Augusts ägo och han använde den som gästbok. Bland intressanta visdomsord och teckningar av Carl Larsson skrev Esaias Tegnér d.y., professor i nordiska språk, om Hagbergs insats som översättare: ”Ett tack till Karl August Hagberg II för vad han, i Karl August Hagberg I:s spår, gjort för vederläggningen av den gamla erfarenhetssatsen Traduttore traditore” – vill säga ”översättare [är] förrädare” (citatet återges av Karin Monié, 2005).

På den 21 januari 1944 avled Karl August Hagberg i villan på Lidingö.