Johannes Granlund, 1841–1914

Omslag till Johannes Granlunds skrift om hans egna översätttningar (1908)

Johannes Granlund föddes den 3 maj 1841 i Järstorps socken i Jönköpings län. Han kom från enkla förhållanden, fadern Andreas Granlund var torpare och tunnbindare. Moderns namn var Märta Johnsson. Sonen avlade studentexamen i Uppsala 1869 och började sedan vid stadens universitet. Någon examen blev det dock inte: efter ett par terminer lämnade han universitetet. Granlund arbetade några år, bland annat för Skandia agentur i Göteborg och på Tändsticksbolaget i Jönköping, innan han 1878 slog ner sina bopålar i Stockholm, där han etablerade sig som litteratör, översättare och författare. Han tycks ha behärskat tyska, engelska och franska men översatte också ryska, portugisiska, italienska, polska och holländska författare, dock sannolikt indirekt, via förmedlande texter.

Granlund kom främst att arbeta med underhållningsromaner och äventyrslitteratur, huvudsakligen för barn och ungdom. Till en början gällde det främst franska författare och den viktigaste uppdragsgivaren var Adolf Johnsons förlag. Åren 1887–1900 översatte Granlund ett dussin titlar av den mycket populäre Gustave Aimard, främst indianböcker och vildmarksäventyr. Populär var också Camille Flammarion, som dock trotsar varje enkel genrebeskrivning och måste ha varit svår både att översätta och att förstå för Granlund, som likafullt översatte tre romaner. Ett citat ur Lumen – en ljusstråles historia (1890) kan belysa den för Flammarion typiska blandningen av spekulativ astronomi, science fiction och mysticism:

Napoleon har, för att tillfredsställa sin personliga ärelystnad, frivilligt förorsakat döden för fem millioner människor och hvilka följaktligen enligt sannolikhetsberäkningar och lifslagarne ännu hade trettiosju år qvar att lefva. Det är således etthundraåttiofem millioner år, som han förstört.

Tidigt översatte Granlund också Jules Vernes Jorden rundt på 80 dagar (1890), en rad franska historiska romaner samt historiska verk av A.C. Doyle.

Antalet skönlitterära uppdrag avtog under 1890-talet, möjligen för att Granlund då verkade som facköversättare. Han ska ha varit en av Sveriges första auktoriserade translatorer, det vill säga han var bemyndigad att översätta tekniska beskrivningar. Granlund arbetade för patentbyråer och enskilda och gjorde sig därigenom känd i huvudstadens affärsvärld. Ändå tycks verksamheten ha varit ekonomiskt osäker: en tidningsnotis 1899 uppger att Granlund begärts i konkurs.

Från sekelskiftet till mitten av 1910-talet översatte Granlund omkring fyrtio titlar; liksom tidigare dominerade indianböckerna, vildmarksberättelserna och de historiska romanerna. Bland dessa texter fanns originalverk, egna bearbetningar och översättningar av andras bearbetningar. Till de mer namnkunniga författarna hörde Bret Harte, Frederick Marryat, Balduin Möllhausen, Mór Jókai och Mark Twain. Granlund översatte också Dickens Oliver Twists lefnadsöden (1908).

Vad gäller de översatta bearbetningarna skedde en anmärkningsvärd import via Österrike. Så översatte Granlund exempelvis Alexander Redlich tyskspråkiga ”bearbetning för ungdom” av Rudyard Kiplings I Indiens urskog (1907). En fläkt från Kakanien drar in när läsaren på försättsbladet får veta att bearbetningen är ”rekommenderad av Kejserl. Kungl. Kretsskolrådets Kommission i Wien för granskning av ungdomsböcker”. Detta var en tid då såväl vuxnas som barns nöjesläsning ofta kritiserades för bristande uppbygglighet och ibland sedlighet. Några år senare skulle Sverige få sin motsvarighet till den österrikiska kommissionen i form av Kommittén för främjande av god och billig nöjesläsning. Titlarna ovan ingick i serien Ungdomens bibliotek, för vilket Granlund översatte och bearbetade ett trettiotal titlar 1903–1913. Sannolikt påverkades förlaget i sitt urval av debatten om ungdomslitteraturens uppbygglighet.

Ett överraskande inslag i verkförteckningen utgör några slaviska författare, vilka Granlunds sannolikt översatte från tyska eller möjligen franska; hit hör några smärre berättelser av Henryk Sienkiewicz, Ivan Turgenev och Fjodor Dostojevskij. Av den sistnämnde åstadkom Granlund en ganska stolpig samling med titeln Den mystiska värdinnan och andra berättelser (1913), vilken av gåtfulla skäl trycktes om så sent som 2014.

Efter trettio år i Stockholm utgav Granlund en tunn broschyr: J. Granlunds litterära öfversättningar intill 1908 jämte några av pressens utlåtanden om desamma, innehållande en förteckning av hans översättningar och korta citat ur recensioner. De berömmande adjektiven som florerar känns igen från idag: ledig, trogen, förtjänstfull, mästerligt utförd. Om en Aimard-översättning heter det att den utmärker sig ”framför mängder av vårdslöst hopkomna böcker för ungdom” – indirekt får man alltså veta att det ofta slarvas med översättningar för unga läsare. En recensent av Mark Twains Tom Sawyers äfventyr inom och utom skolan (1906) säger sig ha jämfört Granlunds översättning med de två (!) andra översättningar av samma verk som utkom det året och hävdar att detta är ”utan gensägelse den ledigaste”. För pseudonymen Claudes Hemliga polisen under tredje kejsardömet (tre vol. 1884–1885) får Granlund beröm för att ha försett översättningen med noter ”rörande historiska, topografiska, biografiska och litterära förhållanden på hvilka i texten anspelas – upplysningar hvilket det uppenbarligen varit ganska mödosamt att anskaffa”. Omdömet om E.N. Westcotts roman David Harum (1903) framhäver att översättaren lyckats väl med att återge den dråpliga yankeeslangen på svenska. Går man till Granlunds översättning finner man dock att han ibland använder talspråk på ställen där originalet har normalstil, vilket kan leda till följande resultat:

Joo, ett par dar ätter se´n diakonen köpt hästen eller ”häftplåstret”, hade ja´ ett ärende en tre fyra mil på andra sidan hanses ställe, å när ja´ kom tebaks så där ve´ fyratiden eller half fem på afton, så tog de´ te att regna, som om himlen varit öppen.

Granlund tycks ha tillämpat samma grepp flera gånger, bland annat då han skulle fånga Tom Sawyers jargong. Det blev dock inte alltid särskilt lyckat. I den förvisso mediokre äventyrsförfattaren H.B. Marriot Watsons Smugglarbandet (1910) finner man exempelvis repliker som: 

Fördöme mig, Roger, om du inte skulle ha havt en kula magen inom nästa fem sekunder! Vad bringa dig hit? - - - Men jag är jäkligt glad att se dig.

Sent i livet framträdde Johannes Granlund som författare till en stillsam naturalistisk prosaberättelse om Två köpmanshus. Verklighetsskildring från en svensk landsortsstad (1909), detta under pseudonymen Farbror Jonas. Dessförinnan hade han också ”versifierat” text till ett trettiotal bilderböcker för barn. Det var den tidens samtrycksförfarande: ett förlag köpte in ett antal bilder och bad sedan någon tota ihop en lämplig text till dessa. En förlagsprodukt snarare än en konstprodukt. Så skrev han exempelvis verser till några billiga illustrationer med motiv ur Onkel Toms stuga (1907), men här var det alltså inte fråga om någon översättning utan om originalförfattande på vers ”inspirerat” av ett utländskt prosaverk.

Granlund tillhörde publicisternas och litteratörernas kotteri i Stockholm. När Rosenbads schweizeri (ett kafé med utskänkningstillstånd) 1899 flyttade till Stora Vattugatan i Klarakvarteren så följde Granlund med de andra möblerna dit. Det påstås att det var på hans inrådan som det nya stället döptes till Tennstopet (numera intill Vasaparken). Han avled den 23 juli 1914. I den nekrolog som stod att läsa i Göteborgs Aftonblad 27/7 1914 frammanas bilden av ett original som sett bättre dagar:

Hvem har ej sett den lille, dammige, trinde gubben med det stora lockiga hufvudet och de korta benen, med byxorna hissade på half stång rulta omkring på nedre Norrmalm!