Johan Jolin, 1818–1884

Foto: Musik- och teaterbiblioteket

Johan Christoffer Jolin föddes på Ladugårdslandet i Stockholm den 28 december 1818 i vad August Blanche beskrev som ”ett lågt och mycket ruskigt trähus”. Modern hette Anna-Magdalena Wickman och dog redan 1825. Fadern Bengt Christoffersson var född i Värmland 1778 och hade tagit sig namnet Jolin när han flyttat till Stockholm. Fyra år efter hustruns död gifte han om sig. Vid samma tid fick han en befattning som vaktmästare i Klara fattighus dit också familjen flyttade.

Tiden i Klara latinskola och i gymnasiet gav Johan Jolin tillfälle att delta i amatörteaterföreställningar och besök vid Konstakademiens ritskola, där han grundlade en erkänd skicklighet i att teckna. För att avlägga studentexamen, vilket man bara kunde göra vid universitet, skrev han våren 1840 in sig som ”examinandus” vid Stockholms nation i Uppsala. Då hans far avled på hösten samma år var han i fortsättningen nödgad att själv bekosta sina studier. Jolin fick plats som informator för en son till den inflytelserike hovrättspresidenten S.A. Leijonhufvud. Först efter tre år lyckades Jolin avlägga studentexamen. Flitigt deltagande i studentlivet var utan tvekan en av orsakerna till den långa studietiden.

En framtid inom handel och förvaltning tedde sig allt mindre lockande för Jolin. I både Uppsala och Stockholm hade han fått uppskattning för sina framträdanden vid nationsspex och vårspex. På Stockholmsoperans repertoar stod sedan 1840 Donizettis opera Kärleksdrycken, och därifrån lånade han figuren Doktor Dulcamara, en charlatan, och gjorde i den rollen pyramidal succé i ett karnevalståg vid studenternas majtåg 1845. Rödklädd, sittande i en vagn dragen av vita hästar och med två livréklädda lakejer, sjöng han och delade ut recept på botemedel som kunde hjälpa till allt – utom till kameralexamen, som då var hans ouppnådda studiemål. Händelsen uppmärksammades i pressen över hela landet och kom att bli avgörande för Jolins framtid. Hans litterära och sällskapliga talanger uppskattades av bland andra Erik Gustaf Geijer, P.D.A. Atterbom och Lars Johan Hierta, vilket snart beredde vägen till Wendela Hebbes salong.

Den 14 november 1845 debuterade Jolin vid Kungliga teatern med sitt eget stycke En komedi. Huvudrollen hade han skrivit åt sig själv. Den gav honom rika möjligheter till drastiska förklädnader och växlande karaktärsframställningar. Pjäsen var också en apologi för skådespelarkonsten och satte den sociala missaktningen för skådespel och aktörer under lupp. Premiären blev en stormande succé för komediaktören – och för dramatikern. Debuten ansågs vara en av de mest lysande någonsin, och han jämfördes med den omåttligt populäre, nyss avlidne komikern Lars Hjortsberg.

Mindre än ett halvår efter debuten fick Jolin axla Hjortsbergs succéroll i Cumberlands femaktsdrama Juden. Jämförelser var oundvikliga, men han tycks ha klarat uppgiften med hedern i behåll. Några veckor senare spelade Jolin drängen Per vid urpremiären av Värmlänningarna, en roll som han kom att upprätthålla hela sin tid vid teatern. Den 2 juni 1868 spelade han i sin hundraförsta föreställning av Värmlänningarna och den 6 juni samma år hade han sin avskedsrecett.

Jolin hann under sin karriär framträda i ett fyrtiotal roller med stort erkännande. Som skådespelare var han finkänslig, alltid med en fond av hjärtlighet, har det sagts. Störst lycka gjorde han i de andraplansroller han skrivit in åt sig själv i sina egna pjäser, gärna komiska, ofta gladlynta personer med stort och hunsat hjärta och ett inte obetydligt sentiment.

Pjäser och småstycken skrev Jolin redan under sina första år vid teatern. Han översatte och bearbetade både för Djurgårdsteatern och Kungliga teatern, men riktig fart på produktiviteten tycks det ha blivit först efter 1849, då han anställdes som litteratör på den senare teatern. I rask takt tillkom såväl mindre komedier som större pjäser. Efter en resa till Paris 1851 – tillika hans bröllopsresa – ägnade sig Jolin allt oftare åt översättningar och bearbetningar. Hustrun Mathilda Jolin var barnbarn till Lars Hjortsberg och kom själv att översätta några pjäser för Kungliga teatern.

Jolin gjorde ibland sina översättningar med god verktrohet, men oftare bearbetade han texterna och i vissa fall lokaliserade han dem, allt efter tidens sed. Sånger och kupletter behandlade han ganska självsvåldigt. De flesta översättningar är gjorda efter franska original, men även tyska förekom. Löjen och tårar (orig. Berlin, wie es weint und lacht) av O.F. Berg och David Kalisch gick upp 1862 på Södra teatern och kom att framföras där nära tvåhundra gånger under de följande decennierna. Trots undertiteln Dimbilder ur Stockholmslivet kom den att spelas flitigt också av landsortssällskap. Jolins version skiljer sig inte särskilt mycket från originalet vad handling och rollfigurer beträffar, men han stryker och broderar ut. Miljön är förstås Stockholm och inte Berlin:

Agnes: Sag' mir nur zuerst, wie es mit der Mutter geht? Ich sehe jeden Augenblick von meinem Küchenfenster hinüber, und heut' Nacht – ich habe kein Auge zugemacht – lieber Vater – ich weiß, der Doktor war gestern Abend noch bei der Mutter – es steht gewiss nicht gut mit ihr?

 

Agnes: Först vill jag veta hur det är med mamma?  – Du vet pappa, att från mitt köksfönster har jag utsikt till er lilla koja i Södra Bergen. Jag kunde inte sova i natt, och då såg jag att det brann ljus hela natten därhemma. Inte ha ni råd att bränna ljus, det måste stå illa till med mamma.

 Av övriga översättningar kan nämnas Hyresgäst och husägare av Méllesville och Xavier, En sömngångare av Fournier samt Hertigen av Lauzun av Paul de Musset. Mer eller mindre fritt bearbetade är Kärlek och egoism, Prövostenen, Kärlekens genvägar och Volontären. Lokaliserade är Bröstkaramellerna, De två jonglörerna, Min hustru vill ha en syssla och Tre förälskade poliskonstaplar, samtliga från franska original. Från tyskan är ett mer betydande verk värt att nämna, Deborah av S.H. Mosenthal (utan lokalisering).

Jolins hela verksamhet var präglad av socialt patos och liberal humanism. Han ställde ut samhälleliga orättvisor till beskådande och han förde medelklassens och arbetarnas talan. ”Gå upp till Jolin!” skriver Strindberg till Siri von Essen när hon planerar sin scendebut, med tillägget: ”Det är en menniska, en god och ädel!”

Jolins dragning mot romantiserande och sentimentalitet kom emellertid småningom att ligga honom i fatet. Mot slutet av 1860-talet förlorade hans dramatik i popularitet. Han hade svårt att finna sig tillrätta bland nya litterära strömningar, och som skådespelare började han känna sig alltmer förbigången. Avskedsföreställningen 1868 gavs dock med ovationer och lagerkransar för utsålt hus. Då hade han varit anställd vid Kungliga teatern i tjugotvå år som skådespelare och dessutom varit teaterns litteratör i sju år och föreståndare för elevskolan sedan 1857.

Sin återstående livstid ägnade Jolin främst åt att skriva romaner och berättelser, ofta under signaturen ”Jo. Jo.”. Han var en av stiftarna av Konstnärsgillet, skattmästare i Publicistklubben, ordensskald i sällskapet Par Bricole och sekreterare i Patriotiska sällskapet. Ändå tycks han haft tid för familj och vänner. Vid avskedet från Kungliga teatern hade han nyligen fyllt femtio år men kroppsliga krämpor, familjetragedier och en tilltagande svartsyn förmörkade hans sista år och undergrävde hans hälsa. Han avled 66 år gammal den 13 november 1884.

Långt in på 1900-talet spelades Johan Jolins pjäser på folkliga scener och i landsorten. Det ansågs att författaren med sin verksamhet i hög grad medverkat till att teaterfolks anseende höjts både i huvudstaden och i landsorten.