Johan Gabriel Oxenstierna, 1750–1818
Johan Gabriel Oxenstierna föddes den 19 juli 1750 i Västra Vingåker, Södermanland, föräldrarna var generalmajoren greve Georg (Jöran) Oxenstierna och grevinnan Sara Gyllenborg. Han studerade vid Uppsala universitet, där han avlade kansliexamen 1767. Oxenstierna gjorde en ytligt sett lysande karriär vid det gustavianska hovet men ägnade sig under hela sitt vuxna liv helst åt sitt författarskap med diktsviten ”Dagens stunder” och den stora landsbygdsidyllen ”Skördarne” som huvudnummer. Det var först sedan han hade givit ut en samlad upplaga av sina Arbeten i tre volymer 1805–1808 som han på allvar började ägna sig åt översättning.
Tidigare, kring 1790, hade han översatt Favarts komedi Soliman den II eller De Tre Sultaninnorna och tolkat ett par Horatiusoden i originalets meter. Det första större projekt som han nu grep sig an var märkligt nog en översättning av Carl Gustaf af Leopolds femaktstragedi Virginia från svenska till franska alexandriner (otryckt). Detta ganska meningslösa tidsfördriv upptog honom under ett par år, och han hade redan kommit upp i sextioårsåldern när han fick tid över för sitt viktigaste arbete som översättare, den första svenska tolkningen av Miltons Paradise Lost.
Här följde han samma metod som vid översättningen av Leopolds drama, nämligen en såvitt möjligt trogen översättning rad för rad. I detta avseende skiljer han sig från sin närmaste franska föregångare, Jaques Delille, som några år tidigare hade givit ut en fri, närmast parafraserande översättning men med anmärkningar som Oxenstierna tacksamt använde sig av. Även Oxenstierna har dock tagit sig friheter mot originalet; ”jag har föreställt mig”, skriver han i sitt förord, ”att den verkliga troheten bestod i tankarnas bevarande mer än i talesättens”. Att Milton under hans händer har mist mycket av sin kraft och färg och fått en klassicistiskt blodfattig gestalt är senare bedömare ense om. En skarp kritik av Oxenstiernas översättning framförs av Victor Emanuel Öman i förordet till hans egen översättning av Det förlorade paradiset och Det återvunna paradiset (1862).
Oxenstierna behöll i sin tolkning Miltons blankvers med hänvisning till nyare översättningar av Homeros och Vergilius, där originalens versmått på ett lyckligt sätt hade efterliknats. Men till skillnad från grundtexten låter han varje rad få kvinnligt slut. Jämför originalets öppningsrader med översättningens:
Of Mans First Disobedience, and the Fruit
Of that Forbidden Tree, whose mortal taste
Brought Death into the World, and all our woe…
Om Menskans första olydnad, och frukten
Af det förbudna Träd, som, syndigt smakad,
Vållt döden, allt vårt qval och Edens mistning…
Engelskans manliga slut ”trötta i vårt språk genom en alltid kort och tvär ändelse”, skriver Oxenstierna, ”och begges blandning utan rim är för oss obehaglig”.
Sina sista år ägnade Oxenstierna åt ett annat stort epos, Tassos Gerusalemme liberata. Men han var nu gammal och trött, och Tasso kunde inte entusiasmera honom på samma sätt som Milton. Han försökte den här gången inte imitera originalets vers, ottave rime, utan tog sin tillflykt till en ganska konstlös åttaradig alexandrinstrof. Översättningen blev aldrig fullbordad och trycktes som fragment efter hans död den 29 juli 1818.