Svenskt översättarlexikon

Paret Ivo Iliste och Birgitta Göranson översatte tillsammans en mängd betydande verk ur den moderna estniska litteraturen och lade därigenom grunden för en varaktig svensk import av litteratur från det östra grannlandet.

Ivo Ago Iliste föddes den 14 december 1935 i Tartu, Estlands andra stad. Barndomen tillbringades även i de sydestniska orterna Elva och Kambja, där fadern Martin Iliste arbetade som provinsialläkare. Modern Erna hade studerat konstvetenskap i Tartu. Hösten 1944 flydde familjen Estland tillsammans med tiotusentals andra landsmän. Via Polen kom de till Tyskland där de tillbringade fem år i flyktingläger. Den grundskoleutbildning som Ivo Iliste tvingats avbryta på grund av flykten avslutade han i den estniska skolan i Lübeck 1948. Från 1950 var familjens permanenta uppehållsort Sverige. Studentexamen tog Iliste i Västervik 1953. Två år senare lämnade han föräldrahemmet – enligt barndomsvännen Enn Nõu som en arg ung man – och begav sig till Uppsala för universitetsstudier.

I den estniska diasporans intellektuella centrum fördjupade sig Iliste såväl i mellankrigstidens estniska litteratur som i den exilestniska litteraturen. Han gjorde sig bemärkt med radikala artiklar i exilestniska tidningar och tidskrifter som Teataja och Vaba Eesti; han fördömde den estniska exillitteraturen och anklagade författarna för att älta och romantisera det förflutna istället för att skapa något nytt. I linje med denna polemik grundade han 1957 tillsammans med Ivar Grünthal, Ilmar Laaban och Alur Reinans kulturtidskriften Mana som syftade till att släcka den yngre estniska diasporans kulturella och i synnerhet litterära törst.

Efter en fil.kand. i historia och statskunskap i Uppsala 1961 följde en fil.mag. vid Lärarhögskolan i Stockholm 1964. En tid studerade Iliste också i Strasbourg som stipendiat. Under universitetstiden hade hans politiska intressen väckts och han var med och arrangerade det politiska motståndet vid de kommunistiska ungdomsfestivalerna i Wien 1959 och Helsingfors 1962. Under 1960-talet satt han i styrelsen för flera svenska, exilestniska och internationella studentorganisationer och var redaktionsmedlem och redaktör för flera tidskrifter. Arbetet som kursledare på SIDA i mitten av 1960-talet förde honom till länder som Indien, Afghanistan, Sydafrika och Venezuela. Han lär ha varit den siste europé att träffa Robert Mugabe före hans tioåriga fångenskap i Rhodesia.

År 1970 grundades Baltiska institutet som syftade till att öka kunskapen om och främja det kulturella samarbetet med de ockuperade baltiska staterna. För Iliste blev detta en naturlig fortsättning på den yrkesmässiga bana han inlett på SIDA. Här kunde han förena sitt intresse för internationella frågor med engagemanget för sitt förlorade hemland. Under hans ledning 1986–1996 anordnade Baltiska institutet litteratur- och filmaftnar, teaterföreställningar, konserter och konstutställningar. Vänner har karakteriserat Iliste som vetgirig, begåvad och driven av en oerhörd arbetsiver.

Trots sin kritiska hållning till den estniska exillitteraturen hade Iliste 1959 debuterat som översättare med exilförfattaren Arved Viirlaids genombrottsverk Gravar utan kors. Romanen skildrar andra världskrigets slutperiod och de första åren av den andra sovjetiska ockupationen. Översättningen kan sägas vara frukten av Ilistes vid tiden brinnande engagemang för exilestniska kulturyttringar i allmänhet, snarare än ett uttryck för en böjelse för översättandet. År 1964 utkom nästa översättning, romanen Huset i snön av Ilmar Talve, även det en exilförfattare som till en början varit verksam i Sverige. Dessa verk fick inte någon nämnvärd uppmärksamhet. Det svenska litterära etablissemanget var vid tiden inte särskilt intresserat av mindre litteraturer, detta trots att större delen av den estniska litterära elit som flytt till väst hamnat just i Sverige och skrev många av sina viktigaste verk där. De tidigaste översättningarna till svenska var dock inte alltid av högsta kvalitet och gjordes vanligen via finskan. Det saknades länge en stabil plattform för estnisk litteratur i svensk översättning fram till det att Iliste lade en sådan tillsammans med sin hustru, Birgitta Göranson.

Birgitta Göranson föddes i Lund 1947. Båda föräldrarna var första generationens akademiker och pedagoger. Efter naturvetenskaplig reallinje i Kristianstad följde universitetsstudier i Lund och en fil.kand. 1969 i litteraturvetenskap och sociologi. De närmaste åren kom att präglas av frilansande kulturarbete och internationella rättvisefrågor. Under resor på kontinenten kom Göranson i kontakt med Emmausrörelsens insatser för lokal organisering och arbetade sedan med alfabetisering och folklig organisering i Colombia 1970–1972. På detta arbete följde ett par böcker om latinamerikanska utvecklingsfrågor. Göranson var anställd som lärare i u-landskunskap och senare även utbildningsledare på Biståndsutbildningsnämnden (Sandöskolan) utanför Kramfors 1972–1988. Det var under förberedelserna med de första kursplanerna på Sandöskolan som hon började samarbete med Iliste.

Sedan samarbetet etablerats i yrkeslivet kom det snart att utvidgas till ett gemensamt kulturarbete under fritiden. År 1975 publicerade de varsin bok: Ivo diktsamlingen Lergods, Birgitta den dagboksbaserade Ett kvarter i Bogotá. Åren 1977–1980 arbetade de med lokalt miljöarbete och bondekooperation i Sydindien för en lokal Emmaus-organisation. Parallellt genomfördes det första gemensamma översättningsuppdraget: samlingen Estniska noveller, utgiven i Tallinn 1981, innehållande bland annat verk av klassiska författare som Eduard Vilde och Friedebert Tuglas. Två gemensamma barn föddes efter hemkomsten till Ådalen. Familjen bosatte sig senare på landet en bit utanför Lund, även om Iliste yrkesmässigt huvudsakligen var verksam i Stockholm.

Den politiska situationen i Baltikum skapade från 1980-talets början nya möjligheter för översättningar från estniska till svenska. Paret Iliste-Göranson gav 1981–2002 ut 18 titlar, varav tre trycktes om, och översatte för tjugotalet tidskriftsnummer. Särskilt aktiva blev de under de år då Iliste verkade vid Baltiska institutet: bara 1986 utkom fyra nya översättningar och sedan följde ett eller ett par nya verk per år. Paret ägnade sig främst åt litteratur av samtida författare som kommit fram under sovjettiden, vilket förenklades av att gränserna nu gradvis öppnades och de estniska författarna i exil kunde etablera kontakter med sina kollegor och landsmän på andra sidan Östersjön. Samtidigt författade Göranson en rad verk om utvecklingsfrågor.

Parets viktigaste översättargärning bestod tvivelsutan i att tillgängliggöra Jaan Kross prosa för svenska läsare. Kross skulle från tidigt 1980-tal röna stor internationell berömmelse för sina historiska romaner. År 1983 översatte de hans andra roman Kejsarens galning, idag utgiven på åtminstone 16 språk och ansedd som hans främsta verk. Med tiden skulle paret översätta ytterligare sex verk av författaren. Kross är känd för att vara svåröversatt såväl språkligt som genom återkommande historiska och personliga allusioner. Uppgiften krävde grundliga kunskaper i Estlands historia och en nyansrikedom i det svenska uttrycket. Översättarparet har själva beskrivit sitt tillvägagångssätt. Först brukade Iliste sätta sig in i verket språkligt och historiskt och leverera en grovöversättning kantad av frågetecken och kommentarer. Därefter gick Göranson igenom och renskrev manuskriptet och finslipade nyanserna, varpå översättarna gemensamt jämförde översättningen mening för mening med originalet. Nedan följer ett exempel på parets förmåga att hantera Kross utmanande prosa. Stycket hämtas ur Motstånd. Romanen om Jüri Vilms (1993):

Och så som jag nu ligger här, med armen under huvudet, har kavajuppslaget krupit upp i jämnhöjd med näsan. Och doften, Birgits doft av Soir de Paris finns fortfarande där, mitt bland fukt och damm och förruttnelse, den går fortfarande att känna igen, att ana sig till. Så starkt, så minnesrikt, att det känns som om någon stuckit en liten pennkniv rakt in i mina inälvor, ett besvikelsens, förräderiets, bitterhetens hugg: att en fredlig, fri, mänsklig värld fortfarande finns någonstans för några, att unga pianister reser runt och ger konserter i länder som ännu lever i fred, att unga diplomater är på praktiktjänstgöring någonstans på ambassader i ostörda städer, samtidigt som vi… Så att jag med ens inser att detta är ju ett solklart bevis på att Gud inte finns! För världen skulle inte kunna vara så orättvis, så ojämlik om det existerade en rättvis gud. Och om det finns en så orättvis gud, då behöver människorna honom verkligen inte.

Trots att stycket är nästan ordagrant översatt ger det ett ledigt intryck – en förening av närhet till originalet och naturlighet i det svenska uttrycket som var typisk för paret Göranson-Iliste. Respekten för originalets särprägel var stor, samtidigt som måltexten inte fick bli tung, obegriplig eller främmande. Det bör tilläggas att paret i de flesta fall kunde konsultera författarna personligen. Som jämförelsepunkt till utdraget ovan kan anges Ilistes översättningsdebut, i vilken stora stycken utelämnats och texten närmast kan beskrivas som en förenklad sammanfattning av Viirlaids original.

En annan författare paret ägnade sig åt var Jaan Kaplinski, av vilka de 1982–1990 översatte två diktsamlingar, en brevväxling (med Johannes Salminen) och en konstbok. Översättningarna av Kaplinski – en av Estlands mest bemärkta samtidsförfattare och själv översättare av bland annat Tomas Tranströmer till estniska – utgör en kvarlåtenskap av stor betydelse.

Utöver nämnda författare översatte Iliste och Göranson två diktsamlingar av Viivi Luik och en rad pjäser av bland andra Merle Karusoo och Paul-Erik Rummo. Dikter av Ilmar Laaban, Andres Ehin, Enn Vetemaa och andra har publicerats i tidskrifter som Baltisk revy eller framförts vid poesiuppläsningar. Deras sista översättning blev diktsamlingen Nådatid (2001) av Doris Kareva.

Ivo Iliste avled den 1 december 2002 i Dalby i närheten av Lund. Birgitta Göranson har fortsatt att arbeta med folkbildning, globala frågor och kulturfrågor.