Svenskt översättarlexikon

Harry Armini (eg. Harry Andersson) föddes 9 januari 1885 i Örgryte som son till skolvaktmästaren Herman Andersson och hans hustru Anna Maria Johansson. Han avlade mogenhetsexamen vid Göteborgs högre latinläroverk 1906 och inskrevs samma år som student vid Göteborgs högskola. Med sitt namn latiniserat som Armini (bildat på faderns förnamn) valde han som huvudämnen klassiska språk, främst latin. Han blev elev till den entusiasmerande professorn Vilhelm Lundström och deltog i dennes berömda kurs i Rom ett par vårmånader 1909. På Lundströms seminarier fördes diskussionerna länge på latin och Arminis doktorsdisputation i september 1916 var antagligen den sista i vårt land som hölls på romarspråket.

Större delen av sitt liv var Harry Armini verksam som läroverkslektor, först i Vänersborg vid Högre allmänna läroverket 1916–1931 och därefter i Göteborg vid Högre allmänna läroverket för flickor 1932–1950. År 1919 blev han docent vid Göteborgs högskola och var senare flera gånger tillförordnad professor i Vilhelm Lundströms ställe. Han hade hoppats få efterträda denne när professuren blev ledig 1938, men när han såg att utsikterna var dåliga drog han diskret tillbaka sin ansökan. Efter andra världskriget undvek han det akademiska livet och publicerade bara någon enstaka uppsats. I stället ägnade han sina krafter åt det pedagogiska arbetet – han blev känd som en vänlig och förlåtande lärare – och åt det som skulle bli hans stora insats i svensk översättningshistoria: den första fullständiga tolkningen av Ovidius Metamorfoser efter Gudmund Jöran Adlerbeths (utgiven postumt 1820).

Som många klassiska filologer av sin generation kombinerade Armini sina specialstudier med översättningar för en bredare läsekrets; eftersom de inte var beställningsarbeten kunde man ibland arbeta med dem under lång tid. I Ord och Bild 1927 publicerade Armini en fin översättning av den lilla idyllen ”Värdshusflickan”, som tidigare tillskrivits Vergilius; han avslöjade senare att han börjat arbeta på översättningen redan som gymnasist. Sina översättningar av latinska gravinskrifter samlade han i Romersk inskriftspoesi i svensk tolkning (1932).

Harry Armini var känd för sin förmåga att i akademiska sammanhang uttrycka sig väl på latin både i tal och skrift. Han skrev även latinsk vers, och hans översättningar av ”Senex Noak” och ”Fratres vultis commitari” (”Gubben Noak” och ”Halta Lottas krog”) lär ha sjungits flitig i den göteborgska studentmiljön. Till invigningen av flickläroverkets nya byggnad 1935 skrev han en stort upplagd kantat på svenska för solosångare och kör.

Översättningen av Ovidius Metamorfoser – eller som latinlektorn föredrog att skriva: Metamorphoser – sysselsatte Armini under många år. Vid hans bortgång 1957 var det stora arbetet nästan färdigt. Men det dröjde mer än tio år innan det publicerades, då i kollegan och vännen Tönnes Klebergs redigering. Kleberg skriver i inledningen till utgåvan, som han färdigställde på uppdrag av Svenska Akademien, att Arminis manuskript innehöll en rad förslag till ändringar och alternativa formuleringar:

Jag har sökt träffa ett rimligt val mellan olika möjligheter och dessutom gjort retoucheringar av ställen, som översättaren uppenbarligen eller troligen inte hunnit bearbeta. Mina ändringar har särskilt avsett att ge en naturligare ordföljd och att bortarbeta alltför tyngande ålderdomliga vändningar.

Harry Arminis ganska högstämda stilideal var formade under studentåren och präglades av Erland Lagerlöfs arkaiserande Homerosöversättningar (1908 och 1912) och Johan Bergmans Vergiliustolkning i Lagerlöfs efterföljd (1924). Tönnes Klebergs bearbetning syftade framför allt till en förenkling av syntaxen och en reducering av sådana inversioner som inte var rytmiskt nödvändiga, samtidigt som Arminis färgstarka bildspråk bevarades. Det är svårt att säga om de ibland tydliga variationerna på den syntaktiska nivån – ibland lättflytande, ibland mer invecklad – beror på bearbetningen eller kommer från Arminis ursprungliga version. Daniel Möller karakteriserar i nyutgåvan 2013 verket på följande sätt:

Även om Arminis översättning präglas av ett språk som redan på sin tid tedde sig en aning gammaldags, är den en av det förra seklets största svenska översättarbragder, klar och kraftfull till sin karaktär.

En jämförelse med å ena sidan föregångarna Adlerbeth och Erik Bökman (som utgav ett urval av Metamorfoserna 1925) och å andra sidan efterföljaren Ingvar Björkeson (2015) ger en uppfattning om Arminis sätt att behandla Ovidius både konkreta och allusionsrika och hela tiden livligt framåtdrivande vers:

Ante mare et terras et quod tegit omnia caelum
unus erat toto naturae vultus in orbe,
quem dixere chaos: rudis indigestaque moles
nec quicquam nisi pondus iners congestaque eodem
non bene iunctarum discordia semina rerum.

Adlerbeth (1820):

Innan himmelens hvalf än fanns och jorden och hafvet;
Viste i hela naturen sig allt blott under en anblick,
Chaos benämnd, en rå, osammanhängande massa,
Endast en verklös tyngd, en oordentelig blandning
Af blindt hopade frön till ting af stridiga lynnen.

Bökman (1925):

Ej fanns hav, ej jord; ej himmel välvde sig ovan,
enahanda och lik överallt sig tedde naturen;
Chaos har man den nämnt, en massa, förvirrad och formlös,
endast en livlös tyngd med däri hopade ämnen,
stridiga frön till ting, blott lösligt fogade samman.

Armini:

Innan det fanns något land eller hav, någon himmel där ovan,
tedde sig hela vår värld överallt ensartad, en massa,
formlös, förvirrad och rå. Man har kallat den massan för Kaos.
Blott av en livlös tyngd bestod den, av stridiga ämnens
svårförenliga frön, som blandats ihop med varandra.

Björkeson:

Innan det ännu fanns hav och land och en täckande himmel
var universums natur överallt densamma: en massa,
formlös, förvirrad och rå; man har kallat den oredan Kaos.
Allt var bara en trög och livlös tyngd där det hopats
stridiga frön till ting som illa passade samman.

Harry Armini lade grunden för en ny svensk Ovidiusläsning. I ljuset av Ingvar Björkesons senare översättning låter Arminis tolkning inte alltid så nyskapande. Men läser man istället Björkeson i ljuset av Armini ser man hur Björkeson har inspirerats av föregångarens exempel och även lånat vissa lyckade lösningar från denne. För sin tid var Arminis översättning ett stort framsteg mot en energisk Ovidiusstil med pregnanta bilder och utan onödiga hjälpord för att fylla ut det metriska schemat. Ofta är Armini förebildligt klar. Varken föregångaren Adlerbeth eller efterföljaren Björkeson sätter punkt för berättelsen om Orfeus och Eurydike och sångarens slutliga återkomst till dödsriket så gripande enkelt som Armini:

Adlerbeth:

   Och sin Eurydice Orfeus tryggt kan skåda bakom sig.

Björkeson:

   nu vågar tryggt han vända sig om och se på sin maka.

Armini:

   Nu vågar Orphevs vända sig om och se på sin maka.   

Harry Armini avled den 24 oktober 1957.