Svenskt översättarlexikon

Göran O(lof) Eriksson föddes i Falun den 7 mars 1929. Fadern var Walfrid Eriksson, bruksdisponent och VD vid Avesta Jernverk, modern fil.kand. Ebba, född Renck. Han hade två äldre syskon, en bror och en syster. Efter skolgång i Falun gick han i gymnasiet vid Högre allmänna läroverket i Uppsala, där han tog studentexamen 1947. Bland skolkamraterna märktes blivande kulturprofiler som Thomas von Vegesack, Sigrid Kahle, Elisabeth Hermodsson, Owe Thörnqvist och – i en lägre årskurs – hans framtida hustru, Lill-Inger Ingmann. Alla var aktiva i den litterära gymnasistföreningen Artis Amici och i dess tidskrift Pegasen publicerade Eriksson dikter, reseskisser och noveller.

På Uppsala universitet var Eriksson aktiv i kårlivet samtidigt som han hann läsa litteraturhistoria, romanska språk och sociologi, avlägga fil.kand. 1952 och påbörja licentiatstudier i litteraturhistoria för Victor Svanberg. Han började tidigt skriva kritik i Ergo, Upsala Nya Tidning och med tiden framför allt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

År 1953 gifte sig studiekamraterna Göran O. Eriksson och Lill-Inger Ingman. Paret Eriksson reste flitigt i Europa och var under åren 1952–1956 växelvis bosatt i Uppsala och utomlands. Åren 1956–1961 bodde man i Göteborg där Eriksson blivit, som det hette, ”förste litteraturanmälare” i GHT och skrev om svensk och fransk litteratur men också teater- och filmkritik. Till Stockholm kom han hösten 1961 för att först bli medarbetare på Sveriges Radio (Tidspegeln) och därefter i september 1962 anställas som chef för Stockholms-Tidningens kultursida. Från mitten av 1960-talet sammanlevde han inte längre med hustrun utan med skådespelerskan Jane Friedmann. Paret Eriksson skilde sig dock formellt först 1980 och han gifte sig med Jane Friedmann 1982.

Stockholms-Tidningens mycket lästa kultursida utvecklades under Erikssons inspirerande ledning till ett inflytelserikt forum för kritik och debatt med en rad yngre medarbetare som Björn Håkanson, Leif Nylén och Leif Zern men även med Jan Myrdal som krönikör. Där formulerades 1960-talets frigörelse ur den svenska versionen av kalla kriget och den så kallade avideologiseringens epok. Samtida utländsk litteratur, film, teater och konst presenterades på ett vitalt och självklart sätt vid sidan om det svenska; kultur och politik blandades. Göran O. Erikssons skrivsätt drevs av lust – en snabb och paradoxal stil med franska förebilder (Roger Calliois, Roland Barthes), som han odlade inte minst i den återkommande ”Dagboken”. Den påverkade många men kunde inte imiteras av någon. Hans vän, kollega och reskamrat Anders Ehnmark karakteriserade den på följande sätt:

Göran O Eriksson utarbetade en oerhört lockande, och förbryllande, stil: den var glasklar, och gåtfull, längst inne mycket gåtfull, på gränsen till dimma, men enastående skarp, och den tycktes kapabel att säga något överraskande om vad som helst.

Efter Stockholms-Tidningens nedläggning blev Eriksson 1966–1968 kritiker i Dagens Nyheter men övergick efter sin debut som regissör hösten 1967 med Ibsens När vi döda vaknar på Stockholms stadsteater alltmer till praktisk verksamhet inom teatern och till dramatiköversättning. Åren 1970–1973 var han Dramatiska Institutets första rektor, 1975–1977 konstnärlig ledare för länsteatern i Dalarna och 1979–1990 fast anställd regissör vid Stockholms stadsteater. Där initierade han och ledde det så kallade elisabetanska projektet 1983–1986 med bland annat en rad Shakespeareuppsättningar som byggde på hans egna nyöversättningar. För projektet skapade scenografen Gunnar Steneby en hel liten Globeteater på Stadsteaterns Klarascen, där man skulle pröva skådespelarnas rörelser i det speciella elisabetanska rummet. Skrivandet återupptog Eriksson då och då i sin suveränt fritt associerande ”Krönika” i Allt om Böcker 1981–1992.

Göran O. Eriksson är både kvalitativt och kvantitativt en av det svenska 1900-talets främsta översättare för scenen. Versionerna av Samuel Becketts dramatik, med början med Vi väntar på Godot (senare I väntan på Godot) för Upsala stadsteater 1954 i samarbete med Lill-Inger Eriksson, inledde ett livsverk av översättningar nära scenens liv. Till en början tycks paret ha följt de rådande normerna för spelbarhet. Magnus Hedlund, som nyöversatte I väntan på Godot 2006, skriver i sin efterskrift:

De tidigare Beckettöversättningarna [Erikssons], liksom översättningarna av andra dramatiker tillhörande ”det absurdas teater”, präglas också ofta av en övernitisk strävan hos översättaren att ”förklara” pjäsen i översättningen, vilket i allmänhet leder till onödiga otympligheter.

     Den utomordentlige dramatiköversättaren Göran O. Eriksson hade dessutom en svaghet för en sorts klatschighet i repliken, som han några gånger låter gå ut över originalet.

Om man jämför Erikssons I väntan på Godot (tryckt 1957) – som Hedlund felaktigt tillskriver enbart Göran O. – med nyöversättningen från 2006 finner man att den äldre versionen använder utfyllnadsord som kanske gör texten mer lättflytande men som strider mot Becketts stil. Det är små detaljer, men tillsammans påverkar de helheten. Där författaren är repetitiv, varierar paret Eriksson ofta; Hedlund följer närmare originalet. Två exempel:

VLADIMIR (till Estragon). Jag tror han hör på nu.
ESTRAGON (har åter börjat gå runt Lucky). Va?
VLADIMIR Du kan fråga honom nu. Nu hör han nog på.
ESTRAGON Vad ska jag fråga honom?
VALDIMIR Varför han inte sätter ner sitt bagage.
ESTRAGON  Det är just det jag undrar.
VLADIMIR  Fråga honom då.

 – Eriksson & Eriksson 1957

 

VLADIMIR (till Estragon). Jag tror han hör på.
ESTRAGON (har åter börjat gå runt Lucky). Va?
VLADIMIR Du kan fråga honom nu. Han lyssnar.
ESTRAGON Fråga honom vadå?
VALDIMIR Varför han inte sätter ner sina väskor.
ESTRAGON  Jag undrar det.
VLADIMIR  Fråga honom då!

 – Hedlund 2006

 

POZZO Och tack.
VLADIMIR  Tack själv.
POZZO  Det var ingenting. 
ESTRAGON  Det var det visst.
POZZO  Nej, det var det inte.
VLADIMIR. Det var det visst.
ESTRAGON. Nej det var det inte.

 – Eriksson & Eriksson 1957

 

POZZO  Och tack ska ni ha.
VLADIMIR. Tack själva.
POZZO  Ingen orsak. 
ESTRAGON  Jo, jo.
POZZO  Nej, nej.
VLADIMIR  Jo, jo.
ESTRAGON. Nej, nej.

 – Hedlund 2006

Ju längre Göran O. Eriksson arbetade som dramaöversättare desto mer kritisk blev han till kompromisser med det lättspelade. Han kom att hävda att översättarens uppgift inte är att leverera text som ”ligger bra i munnen” utan att skriva så att skådespelaren tvingas forma om sin mun, på samma sätt som översättaren tvingas forma om sitt språk under originalets tryck (”Ledighet eller förnyelse”, 1988, i Tala om teater). Översättningar görs för scenen, för stunden, precis som skådespelarkonsten, men skall inte anpassa sig till stunden utan bottna i den stora dramatikens – Shakespeares, Molières, Becketts – djupa förbindelse med det talade språket, språket som har kropp, gest, rörelse i sig (programartikeln ”Från kropp till kropp”, 1991, i Tala om teater).

Erikssons egna mogna översättningar är distinkta och rytmiska, skyr all överdriven retorik och sentimentalitet och väjer inte för stilbrott. Typisk är hans återanvändning av en Hagbergrad i egen översättning. Han kritiserar (i ”Från kropp till kropp”) Hagbergs rader i Romeo och Julia:

Du vet att nattens mask mitt anlet skyler,
Af rodnad eljest blef min kind väl målad
För allt, som du af mig har hört i natt.

för att vara vackra men sakna Shakespeares drivande syntax:

Thou knowest the mask of night is on my face, 
Else would a maiden blush bepaint my cheek
For that which thou hast heard me speak to-night
(Romeo and Juliet, II:2).

I sin egen version, kallad Romeo och Juliet, tar Eriksson med Hagbergs första rad men gör sedan en tvär vändning:

Du vet att nattens mask mitt anlet skyler,
annars skulle nog mina kinder rodna
för att du hörde allt det där jag sa.

Eriksson hävdade en gång att en översättning för scenen kanske håller sig levande högst tio år (”En vecka för en enda rad av Shakespeare” i Tala om teater). Men ännu efter trettio år och mer tillhör hans egna översättningar de mest vitala och oftast spelade versionerna av den klassiska dramatiken på svenska scener. Bokutgåvorna av Shakespearetolkningarna försågs alla med inspirerande förord och utförliga kommentarer av översättaren. Förutom de cirka tjugofem publicerade pjäsöversättningarna efterlämnade han drygt sextio i manuskript, av vilka de flesta finns bevarade på Scenkonstmuseet i Stockholm.

Göran O. Eriksson tilldelades Elsa Thulin-priset 1989 och mottog 1993 ett extra pris från Svenska Akademien för sin "betydelsefulla teatergärning”. Han gick bort den 4 april 1993 i Stockholm. Till minne av Göran O. Eriksson utdelades årligen 2001–2011 ett stipendium till översättare som gjort viktiga insatser för att sprida svensk dramatik utomlands.