Fredrik August Dahlgren, 1816–1895

Målning av Uno Troili

Fredrik August Dahlgren, född den 20 september 1816, växte upp på anrika Ransäters bruk i Värmland. Fadern Bartold Dahlgren var gruvförvaltare och bruksägare; modern var född Anna Karolina Svensson. Han växte upp som åttonde barn i en syskonskara om femton. Till brukskulturen hörde anordnandet av privata föreställningar, något som tidigt blev ett stort intresse för den blivande teatermannen. Dahlgren var elev vid Karlstads högre lärdomsskola och Karlstads gymnasium, från 1834 student vid Uppsala universitet. Han läste grekiska och historia samt litteratur för P.D.A. Atterbom. Studierna ledde först till en fil.mag. med ett arbete innehållande översättningar av den tyske nylatinske diktaren Jacob Balde, senare till en avhandling Om de grekiska romanerna (1840).

F.A. Dahlgren blev kvar några år i Uppsala som informator och för fortsatt vetenskaplig verksamhet, men när ingen akademisk plats öppnade sig sökte han sig till ämbetsverken i Stockholm. Åren 1841−1848 var han anställd vid kommerskollegiet men fortsatte att odla sina vittra och vetenskapliga intressen, i första hand genom en tjänst som e.o. amanuens vid Riksarkivet, från 1853 som förste amanuens. Från 1854 till 1871 hade han amanuenstjänst också vid Svenska Akademien. År 1856 knöts han till Kungliga teatern som litteratör. Han var en mycket aktiv bibliograf, lexikograf, författare och dramatiköversättare och en drivande kraft i det vid tiden omfattande utgivandet av skrifter från äldre skandinavisk historia. Han sammanställde ett betydelsefullt Glossarium öfver föråldrade ord, postumt utgivet (1914−1916), och hans Anteckningar om Stockholms theatrar (1861) är fortfarande en viktig källskrift i studiet av svensk teaterhistoria.

Att försörja sig som vitterhetsmakare och historiker var dock besvärligt, och Dahlgren fick 1861 motvilligt gå över till ecklesiastikdepartementet, där han gjorde karriär och slutligen blev kansliråd och byråchef. Han hade 1847 gift sig med Ulrika Magdalena von Heland, som var systerdotter till Erik Gustaf Geijer. År 1871 blev Dahlgren ledamot av Svenska Akademien, där han främst kom att ansvara för arbetet med dess Ordlista.

Som skönlitterär författare har F.A. Dahlgren blivit ihågkommen för sång- och folklustspelet Wermlänningarne (1845), ett av svensk dramatiks mest livskraftiga verk med omkring åttahundra föreställningar på Kungliga teatern, ett tiotal filmatiseringar och en särskild teatergrupp i Arvika, Sällskapet Wermlänningarna, som sedan 1929 årligen har framfört stycket. Också hans Viser på varmlanske tongmåle, i en första samling 1875, vann erkännande och fick stor spridning. Till de mest populära visorna hör ”Ack Värmeland du sköna”, vilken ingick redan i Wermlänningarne, och ”Å jänta å ja”. Dag Nordmark, som kommenterat en utgåva av Dahlgrens dagboksanteckningar, konstaterar dock att litteraturhistorien med visst fog placerat honom ”i det bakre ledet, bland efterklangsdiktare och vitterlekande amatörer”.

Som översättare arbetade F.A. Dahlgren nästan enbart med texter som skulle uppföras på scen. Källspråken var franska, tyska och engelska, sammantaget ett trettiotal verk samt ett stort antal scenbearbetningar med utgångspunkt i andras översättningar.

En av Dahlgrens första översättningar var Shakespeares Romeo och Julia, den första som gjordes till svenska direkt från originalet och inte från olika tyska bearbetningar. Stycket hade uruppförande på Kungliga teatern den 7 april 1845. Uppsättningen fick ingen större framgång, men Dahlgrens översättning kom att få betydande livslängd då C.A. Hagberg senare tog texten som förlaga för sin med tiden klassiska översättning från 1850. Dahlgren blev smickrad över att ”en så skicklig öfversättare som Hagberg funnit min bearbetning förtjent att få gälla som hans”, men han var också förtörnad över att Hagberg aldrig ”fullkomligt ärligt erkänt lånet” (ur Dahlgrens dagbok 22/10 1850). Inte heller litteraturhistorien har väl ännu givit Dahlgren det erkännande han förtjänar. Vid en jämförelse är det nämligen tydligt att Hagberg i stora partier mest bara har skrivit av från Dahlgren; se exempelvis nedanstående utdrag ur slutets dubbla självmordsscen:

 

Du nidske! dricka allt och icke lemna
En enda vänlig droppa qvar åt mig! –
Så låt mig kyssa dina läppar; än
Törhända häftar något gift vid dem, 
Som med  sin balsam kan mig gifva döden.
– Dahlgren

 

Du nidske! Dricka allt och icke lemna
En enda vänlig droppa qvar åt mig!
Så låt mig kyssa dina läppar; än
Törhända häftar något gift vid dem,
Som med sin balsam kan mig döden gifva.
– Hagberg

 En egenhet som framträder i Hagbergs lätt omarbetade version av Dahlgren är att han ofta ger texten en så kallad poetisk ordföljd. Dahlgren har en rakare, naturligare ordföljd och skulle nog upplevas som klart modernare idag. Hagberg var dock mindre betänksam att översätta grovkornigheter, enligt Nils Molin. Ann Fridén har påpekat att den självcensur som Dahlgren i högre grad utövade skedde i enlighet ”inte bara med den svenska moralen utan också med europeiska bearbetningsprinciper” och i syfte att ”ge möjlighet för hela familjen att uppleva nöje utan anstöt”. Med tiden skulle Dahlgren uppskatta sitt arbete med Romeo och Julia, men när han just avslutat översättningen ansattes han av tvivel:

Med vemod genomläste jag mitt verk. Huru mycket borde ej ha varit annorlunda. Svårt har jag mångenstädes försyndat mig mot den store barden från Avon. Men jag orkar ej mer. Jag är så trött, så trött! (Ur dagboken, 24/1 1845)

Karl Warburg har påpekat de många dramaturgiska likheterna mellan Romeo och Julia och Värmlänningarne, som tillkom parallellt med översättningen. Uppenbarligen kom tragödöversättaren att inspirera folklustspelsförfattaren.

År 1845 översatte Dahlgren också De muntra fruarna i Windsor, med endast en uppsättning, även det svensk urpremiär. Hans version av Shakespeares Förvexlingarne (orig. The Comedy of Errors) från samma år var ”fritt behandladt” och ”med ledning af” Holteis tyska bearbetning men gick med stor framgång i nästan ett år i sträck på Dramaten. Han gjorde också scenbearbetningar av Macbeth (1858) och En midsommarnattsdröm (1860) utifrån Geijers och Hagbergs översättningar.

Dahlgren översatte från 1840-talets mitt årligen ett eller ett par dramatiska verk och gjorde därtill bearbetningar av dramatiska texter och operalibretton. Verksamheten intensifierades mot 1850-talets slut med en serie översättningar från danska och norska, med verk som Johan Ludvig Heibergs populära Elfjungfrun (1856), Ludvig Holbergs Jacob von Thyboe och Henrik Ibsens Gästabudet på Solhoug (båda 1857). Den senare tycks ha varit den första översättningen någonsin av verket ifråga. Dahlgrens version av Nikolaj Gogols Revisorn var den första i Sverige – stycket kallades här Regeringens ombud (1858), var gjort efter en tysk förlaga och blev framfört som en enkel förväxlingskomedi om märkliga figurer på den ryska landsbygden. Bland tyska författare översatte Dahlgren Kotzebue, Laube, Lessing och andra. Den unge mannen från Trosa (1848) var en svensk lokalisering av ett franskt original (Le docteur en herbe; okänd författare).

Ett verk som länge ska ha legat Dahlgren nära om hjärtat var Calderóns klassiker La vida es sueño, vilket han översatte 1858 som Lifvet en dröm, och det med framgång – verket stannade kvar på repertoaren ända till 1867. Dahlgren utgick även här från en tysk bearbetning. Som exempel på det positiva mottagandet citerar Nordmark C.V.A. Strandberg (Stockholms Dagblad 22/11 1858), som samtidigt ger en beskrivning av översättandets betydelse för den importerande mållitteraturen:

Öfversättningens poetiska kolorit och flytande gång är det oss ett särskilt nöje att kunna intyga. Till och med de sammanpressade åttastafwiga trokeerna äro med elegans och ledighet återgifna. […] [A]tt en betydande talent här warit werksam, märker man genast, och det med så mycket större tillfredsställelse, som en från utlandet hemtad repertoire i wiss grad kan göras till wår nationella egendom, eller åtminstone werka till god befruktning i jordmånen för wårt eget blifwande drama, der bearbetningen för wåra förhållanden af ämnet och öfwerflyttandet på wårt språk af uttryck lemnas åt personer, som äro mogna såwäl det ena som det andra.

Också Dahlgrens efterträdare i Svenska Akademien, Hans Hildebrand, framhöll i sitt minnestal översättningen av Calderón:

Vi hafva skäl att beundra den goda smaken i val af ställen, som skulle sammandragas, det fina i bearbetning, som trots förkortningarna ej ändrar tanken, ej lemnar minsta lucka, ej ens borttager det ringaste af originalets poetiska doft, och det klangfulla språket, värdigt originalets storartade välljud.

År 1862 lämnade Dahlgren teatern och översättandet på grund av ökade krav ”inom det officiella lifvet”. För sina översättningar av Shakespeare, Calderón och Heiberg fick han 1866 Vetenskapsakademiens Letterstedtska pris för ”utmärkt översättning av förtjänstfull skrift”. Dahlgren avled den 16 februari 1895.