Svenskt översättarlexikon

Gustaf Emil Zilliacus, född den 1 september i Tammerfors 1878, var son till ingenjörkaptenen Mauritz Zilliacus och Matilda Grönfors och växte upp i Viborg där han tog studenten 1896. Han studerade sedan i Helsingfors, disputerade i litteraturhistoria 1905 med avhandlingen Den nyare franska poesin och antiken och fortsatte med liknande komparativa undersökningar i Giovanni Pascoli et l’antiquité (1909). Vid Helsingfors universitet var han docent 1909–1943 och professor i antikens litteratur 1943–1945. Han studerade i Paris 1903–1904, i Florens 1905–1906 och gjorde under de följande åren många och långa resor i Italien och Grekland.

Fadern hade köpt Hapenensaari, en herrgård i Viborgs skärgård med ett vårdträd som enligt traditionen planterats av Katarina den stora och med betydande markarealer fördelade på en rad öar och med stora trädgårdsodlingar. Här tillbringade Zilliacus somrarna med familjen; gården blev den fasta punkten i hans tillvaro och han återvände dit så ofta han kunde. Sönerna Henrik och Benedict har båda skildrat tillvaron på gården där man levde borgerligt sommarliv med fasta ritualer kring badande, bastu, segling, jakt och måltider och med många gästande släktingar och bekanta. Benedict beskriver sin far som en ”intellektuellt verksam lantjunkare” med korrekta relationer till arrendatorer och tjänstefolk och med fasta skrivtimmar då han på inga villkor fick störas. Hapenensaari i vintermiljö är också den kärleksfullt tecknade scenen i en av Zilliacus finaste essäer, ”Vid brasan med Horatius” (i Lans och lyra, 1933). Huvudbyggnaden förstördes under vinterkriget av retirerande finsk trupp, egendomen skövlades slutgiltigt av sovjetiska trupper sommaren 1944 och införlivades sedan med angriparstaten. I Nya Argus 1940 (9–10) publicerade Zilliacus en dikt där han säger att han själv ”ville ha fört med egen hand / en brinnande fackla till bålet”. ”Så omvandlar han retoriskt sin personliga olycka till ett spartanskt offer”, skriver Thomas Sjösvärd i en kommentar.

Zilliacus var en aktiv medlem i den internationellt orienterade kretsen kring tidskriften Euterpe 1901–1905 och startade tillsammans med Gustaf Mattsson och Gunnar Castrén tidskriften Argus 1907; den ombildades sedan till Nya Argus där han var redaktör åren 1911–1933. Hans franska och italienska inriktning avspeglas i tolkningsvolymen Sonetter och sånger (1921), men det är den antika orienteringen som är helt dominerande i hans författarskap. Som poet debuterade han 1915 med Offereld, följd av ett knappt tiotal diktsamlingar fram till Silverhöst 1943; hans bästa dikter är samlade i urvalsvolymen Brunnarna (1958). Antika motiv och medelhavsmiljöer är vanliga, men de mest personliga dikterna rör den förste sonens död vid åtta års ålder år 1914, hustruns förtidiga död i cancer 1935 och förlusten av Hapenensaari, allt gestaltat med stoisk förtröstan i formstränga dikter.

Zilliacus enda romanförsök, Eldprov (1927), utgiven under pseudonymen Johan Alvik, utspelas i karelsk miljö och skildrar politiska och moraliska konflikter på ett gods under inbördeskriget. Porträttskisserna i Italienare utkom 1930, Karelare och annat folk 1934. Han skrev också några personliga böcker om sina resor och vandringar i landskapen vid Medelhavet: Pilgrimsfärder i Hellas (1923), Romerska vandringar (1924) och Tempe och Thermopyle (1937). I den förstnämnda skildras en remarkabel bestigning av berget Parnassos, i den sistnämnda en klättring till musernas heliga källa Hippokrene – det är huvudsakligen miljöer med klassisk anknytning som besöks, och av samtidens liv och människor får man inte mycket mer än antydda bilder.

Det är som översättare av grekisk dramatik och poesi som Zilliacus har gjort sin avgjort mest betydande insats. Han översatte alla de sju bevarade tragedierna av Aischylos (1929–1934), sex av Sofokles sju dramer (1942–1948), Euripides Trojanskorna (1952), Menandros Skiljedomen (1943) och Herondas Mimer (1953), därtill Lukianos prosaverk Den narraktige boksamlaren (1948). Hans lyriktolkningar återfinns i Grekisk lyrik (1911, utvidgad upplaga 1928 och 1945), Grekiska epigram (1922), Choros (1939) och i essäsamlingarna Lans och lyra (1933) och Eros och Eris (1948).

I Grekisk lyrik presenterar Zilliacus utförligt Archilochos, Tyrtaios, Theognis, Anakreon och gravepigram men allra utförligast Alkaios och Sapfo, och i Choros är det körlyriken som står i centrum med introduktioner till och tolkningar av Alkman, Ibykos och Simonides men framför allt Pindaros, som ägnas ett ingående porträtt på hela 125 sidor med åtskilliga översättningar. Dikterna återges på originalens versmått, formuleringarna är pregnanta och levande för sin tid, och även om de kan få ett drag av högtidlighet över sig står de sig väl, som den här strofen från slutpartiet i Pindaros åttonde pythiska sång:

Den som en grönskande framgång vann,
stiger, salig, på hoppets vingar,
stolt i känslan av mannadåd,
tanken höjd över gods och guld.
Dock, de dödliges lycka
växer en stund, men snart
störtar den, fälld av ett avogt öde.

Introduktionerna av särskilt Sapfo och Pindaros är storartade pionjärarbeten och för generationer har dessa böcker om grekisk poesi haft stor betydelse.

År 1929 utgav Zilliacus sin första översättning av ett grekiskt drama, Aischylos Agamemnon, och samma år användes texten vid en föreställning på Dramaten i Stockholm vilket renderade honom Svenska Akademiens stora guldmedalj. Sedan följde i snabb takt alla de övriga sex av samme tragöd och 1951 kompletterade han sviten med boken Aischylos där dramerna gås igenom ett efter ett. Man känner väl igen det grundläggande tonfallet i dessa dramatolkningar, men det har också skett en påfallande förändring: det har blivit klart mer högstämt och upphöjt än i lyriken. För en nutida läsare är de avgjort svårare att läsa och smälta. Zilliacus använder former som redan på hans tid var gammaldags och som är omöjliga att använda på en nutida teaterscen:

O tjänarinnor, I som sköten huset,
då I mig följt på detta offertåg,
så råden mig. Med vilka goda ord
skall denna offerdryck jag gjuta ut? (Gravoffret)

Aischylostolkningarna rymmer poesi med stor kraft, men det allmänna tonläget röjer en nyklassisk antiksyn som är svårtillgänglig för nutida läsare. Samma karakteristik gäller i princip för de sex Sofoklestolkningarna även om stilen här inte är fullt lika högstämd och heroisk. Främst är kanske Oidipus i Kolonos (1945) som rymmer glänsande passager:

Aldrig födas är yppersta lott.
Därnäst, om man en gång är född,
ofördröjligen återvända
till det land därifrån man kommit.
Ty när ungdomens tid är all
– fåfäng dårskap och flyktig lek –
vilka bekymmer saknas då,
vilket lidande, vilket kval?
Avund råder, tvedräkt, strid och dråpslag.
Och till slut är ålderdomen inne,
avskydd, kraftlös, vänlös och osällskaplig,
sammanfattningen av allt som plågar.

Men även här sida vid sida med svårsmälta formuleringar:

Skynden genast till hjälp,
skynden I bygdens män!
Staden, vår egen stad,
kränkes med makt och våld.
Skynden alla till hjälp!

I viss mån blev nog det idiomet stilbildande för gestaltningen av antika teman. Läser man exempelvis Rabbe Enckells lyriska drama Iokasta, publicerat 1939, tio år efter Zilliacus första dramatolkning, är det nästan parodiskt slående att det är precis samma språk (som Enckell sedan avsevärt modifierade i sina senare dramer).

Henrik Zilliacus, själv grekprofessor, papyrolog och bysantinist, skriver om sin far att ”rotfastheten i tillvaron, grundtonen i Emil Zilliacus diktning, är från första början oupplösligt förenad med den karelska fädernegården”. Karelen blir för honom ett gränsland ”i heroisk bemärkelse. [...] Föreställningen om gränslandet som en befruktande mötesplats för väsensskilda kulturer var honom rätt främmande.” Han visade aldrig något intresse för den bysantinska kulturen, och ”för honom var arvet från antiken alltigenom västerländskt”. Hans förord till översättningen av Aischylos Perserna är daterat ”Hapenensaari gård i det Karelen, på vars mark och i vars vapen raksvärdet och krumsvärdet i sekler korsats, augusti 1934”.

Med den historiesynen blir bilden av antiken heroisk, idealiserande, och det är den grundsynen som sedan präglar Zilliacus dramatolkningar och hans språk. Att en nutida läsare kan känna ett avstånd och ett främlingskap inför grundtonen förringar inte värdet av hans storartade insats som introduktör och tolkare av en stor mängd klassiska grekiska texter.

Emil Zilliacus avled i Helsingfors de 7 december 1961.