Ellen Wester, 1873–1930

Wester, Ellen Sofia, senare känd under pseudonymen E. Weer, föddes den 20 mars 1873 i Rejmyre, Östergötland. Fadern Carl Erik Mauritz Wester var läkare, modern Ebba Wester var löjtnantsdotter av adlig börd, född Pfeiff. Hennes formella utbildning tycks ha begränsats till några år i flickpension i Uppsala (1884−86) och Hjulsta, Enköping. En dagbok från 1880-talet, mellan 12 och 17 års ålder, tyder på brinnande intresse för tidens sociala och litterära frågor, bland annat kvinnoemancipationen, och samtidigt uppror mot förtryckande konventioner. Fadern verkar ha motsatt sig att hon skulle ta studenten. Hon måste ha studerat på egen hand och skaffat sig grundliga kunskaper i ett flertal språk, särskilt de slaviska.

Ellen Wester kom att bli en av de stora svenska översättarna från sent 1800- och tidigt 1900-tal, men samtidigt en av de mer anonyma. Hon framträdde under pseudonymen E. Weer och har ofta förväxlats med sin kusin, författaren Ellen Hedvig Magdalena Wester (1860−1936). Ellen Wester debuterade i bokform som översättare redan vid 18 års ålder, 1891, fortsatte året därefter med en italiensk och en fransk roman samt ryska noveller i pressen och medverkade 1893 med två volymer när förläggaren Lars Hökerberg lanserade en serie översättningsromaner, ”Ny romansamling”. Det var en översättning från polskan, hennes första (Kraszewskis Adelskronan), och en från italienskan. Under 1890-talet var hon intensivt sysselsatt med att spåra upp författarbegåvningar och översätta deras verk. Hon koncentrerade sig främst på polsk litteratur. Sin förtrogenhet med polska språket och kulturen tycks hon delvis ha skaffat genom kontakten med exilpolacken Henryk Bukowski, grundare av antikfirman, och dennes syster i Frankrike. Åren 1898−1899 besökte hon flera polska städer, och hon gjorde en pionjärinsats som kvinnlig reporter med artikelserier om Polen i Dagens Nyheter och i Lunds Dagblad.

Under 1900-talets tre första decennier fortsatte hon oavbrutet sitt arbete som översättare. Hon var fram till sin död bosatt på Vaxholm, dit hennes familj flyttat i slutet av 1880-talet. Somrarna tillbringade hon oftast i barndomens Rejmyre. Hon tillhörde den intellektuella kretsen kring Klara Johanson. För sin översättargärning tilldelades hon Letterstedtska priset av Vetenskapsakademien 1915 och den unga polska republiken förärade henne en orden, ”Polonia restituta”.

Som översättare var Wester enastående produktiv. Hennes översättningar i bokform omfattar drygt åttio titlar. Till dessa kommer ett stort antal översatta noveller i dagspress och tidskrifter. Hon är idag främst ihågkommen för sina översättningar från polskan. Hon utmärkte sig här, liksom kollegan Alfred Jensen, genom att redan på 1890-talet arbeta direkt från de polska originalen, utan mellanhand. När Henryk Sienkiewicz fick Nobelpriset 1905 hade hon översatt de båda huvudkandidaterna, Sienkiewicz själv och den kvinnliga romanförfattaren Eliza Orzeszkowa. När priset 1924 gick till polacken Władysław Reymont var det återigen hon som försvenskat Reymont och dennes rival Stefan Żeromski. Hon utgav 1926 en prosaöversättning av Adam Mickiewicz romantiska versepos Pan Tadeusz. Hon arbetade också med andra slaviska språk, ryska (Merezjkovskij, Gorkij) samt tjeckiska, och hon gav sig i kast med den antika litteraturen: Platon, Marcus Aurelius, Petronius. Hennes översättningar har återutgivits, i moderniserad form, ända in i vår egen tid. Generationer av svenska läsare har stiftat bekantskap med Gorkijs Min barndom genom hennes tolkning, i sin helhet eller i utdrag. Petronius Trimalkios middag nyutgavs i reviderad form så sent som 2001 och åter 2006 (första upplagan 1916).

Kvantiteten i Westers produktion verkar ingalunda ha gått ut över kvaliteten. Hennes konkurrent som översättare av slavisk litteratur, Alfred Jensen, beskrev 1912 i en artikel för polsk publik hennes översättningar som ”ovanligt samvetsgranna och exakta”. Fredrik Böök prisade hennes stil i en understreckare i Svenska Dagbladet efter hennes död:

Det är icke den dammiga och obestämda papperssvenska, som man tyvärr får hålla till godo med i så många översättningar; här är både saft och färg, och man kan läsa sida efter sida i den tanken att det man har framför sig är en originalförfattare av rang.

Ellen Wester gick bort den 3 april 1930 i Vaxholm.