Svenskt översättarlexikon

Einar Heckscher föddes i Uppsala den 6 maj 1938. Fadern var Gunnar Heckscher; statsvetare, ambassadör och ordförande i Högerpartiet. Modern var Anna Britta Heckscher (född Vickhoff), engagerad i Högerns kvinnoförbund. Då farfar Eli Heckscher var jude och världsberömd nationalekonom levde han, enligt Einars egen uppgift, under dödshot av Adolf Hitler och ville vid andra världskrigets utbrott att hela den utökade familjen skulle ”bo såsom i en fästning” på Östermalm i Stockholm.

Heckscher växte upp i ett akademiskt präglat hem, vilket märks på syskonens karriärer. Den äldre systern Eva skulle bli ambassadör och första kvinnliga säkerhetschef på Utrikesdepartementet. Av de yngre bröderna skulle Sten bli socialdemokratisk näringsminister, rikspolischef och framstående jurist medan Ivar utmärkte sig som antroposofisk lärare. Den senare har sammanfattat uppväxtmiljön som en där ”känslor inte räknades” och där väldiga uppträden var vanliga: ”Bråk är inte ordet. Ibland small det så att huset inte höll.” Einar sökte trygghet hos sin mormor, en före detta kaféservitris från Kalmar som aldrig ansågs fin nog för familjen Heckscher och som tidigt invigde honom i drickandet. Einar visade stor talang i skolan, men sedan det bestämts att han skulle hoppa över en klass fick han öknamnet ”underbarnet” och började skolka. På Norra Latins gymnasium fick han låga betyg i ordning och uppförande och efter detta valde familjens överhuvud Eli att aldrig mer tala med honom. 

Upproret mot fadern eskalerade i femtonårsåldern med ett inbrott på ett företag, varpå Einar frikändes med hjälp av faderns inflytande. ”Vad jag gjorde var att rymma från kraven att jag skulle bli geni och ståtlig man i staten”, skulle han senare förklara. Vid arton års ålder var han inte bara brukare av cannabis och amfetamin, utan smugglade själv in droger från Nederländerna och Spanien och sålde inom Stockholms jazzkretsar, där han hade större delen av sitt umgänge. Vid nitton började han med morfin, något senare med heroin. Då fadern befarade att brodern Sten skulle ta intryck av hans livsstil förvisades Einar ur hemmet. Han bosatte sig en tid i Paris, där han lärde känna poeten Paul Andersson från Metamorfosgruppen – en litterär krets känd för sin drogromantik – och hittade i honom en ny fadersgestalt. Under tiden fick han fortsatt ekonomiskt stöd av fadern, som hade ordnat en tjänst åt honom vid Svenska institutet i Paris. Han blev uppsagd efter att ha hittats medvetslös på trappan till Cité Universitaire efter en överdos. Sedan han flyttat hem bodde han en tid i ett kollektiv tillsammans med andra missbrukare, bland andra jazzmusikern Lars Gullin. 

Einar Heckschers förtrogenhet med narkotika och den undre världen skulle få avgörande betydelse för hans yrkesbana. Efter att ha tagit ett återfall i heroin och lagt in sig på sjukhus uppsöktes han av det lilla förlaget Centerwall & Thuresson, där man var medveten om Heckschers språktalang och livsstil och kom med ett erbjudande om att översätta William S. Burroughs debutroman och missbruksskildring Tjacket (1967). Han fann arbetet så stimulerande att det blev början på hans väg ut ur det egna missbruket.

Under början av 1970-talet var Heckscher aktiv som sångare inom proggrörelsen, gav ut en skiva med gruppen Sogmusobil (Telefon, 1971) och en annan med Levande Livet (Strömmens pärla, 1973). Därefter översatte han böcker av bland andra Chaim Potok och Normal Mailer åt förlaget Askild och Kärnekull.  Det var dock tack vare Tjacket och ”den råbarkade prosan” som Erland Törngren på förlaget AWE/Geber anlitade honom för den första av vad som skulle bli många översättningar av Charles Bukowski, romanen Kvinnor (1981). Heckscher hade ”känsla för språk, stil och rytm”, konstaterade Törngren, 

… plus en frodig fantasi och uppfinningsrik humor som fick översättningarna att svänga. Vi är årsbarn och växte upp med jazzen, från Parker till Coltrane. Sättet att spela med både behärskning och intuition inspirerade honom liksom den improviserade livsstilen. 

Samma år debuterade Heckscher i eget namn med diktsamlingen Minnen från tivoli, vilken följdes upp av Danser bakom scenen (1986). Han skulle senare märka att entusiasmen inför översättandet gjorde att han lade ner allt mindre möda på sitt eget skrivande, vilket han inte sörjde eftersom han ansåg att de författare han arbetade med var bättre än han själv och ”även om man har ambitioner att vara författare så behöver man inte skriva jämt om man inte har något att säga”. 

På uppdrag av Törngren skulle han under 1980- och 1990-talen översätta fler böcker av Burroughs, samtliga delar i den så kallade Bandini-kvartetten av John Fante (Bukowskis främsta förebild) samt titlar av Djuna Barnes, John Kennedy Toole och Louis Ferdinand Céline. Trots stor bredd i utgivningen har han blivit starkast förknippad med sina slang- och talspråkspräglade översättningar. Ett sent exempel är hans orädda tolkning från 1996 av Irvine Welshs Trainspotting, skriven på skotsk dialekt:  

Whin yir oan junk, aw ye worry aboot is scorin. Oaf  the gear, ye worry aboot loads ay things. Nae money, cannae git pished. Goat money, drinkin too much. Cannae git a burd, nae chance ay a ride. Git a burd, too much hassle, cannae breathe withoot her gittin oan yir case. Either that, or ye blow it, and feel aw guilty. Ye worry aboot bills, food, bailiffs, these Jambo Nazi scum beatin us, aw the things that ye couldnae gie a fuck aboot whin yuv goat a real junk habit. Yuv just goat one thing tae worry aboot. The simplicity ay it aw. 

 

När man går på smack bekymrar man sej bara om å få tag i tjack. När man inte tänder på bekymrar man sej för en massa saker. Inga stålar, kan inte dricka bärs. Har man stålar dricker man för mycke. Kan’te få tag i nå brudar, inte en chans ti nå knulla. Man träffar en brud, för mycke bråk å tjafs, kan inte andas utan att hon börjar tjata. Antingen de, eller så pajare, åsså känner man sej skyldi. Man bekymrar sej för räkningar, mat, kronofogdar, jävla Jambonassar som klår upp en, all möjli skit som man’te bryr sej ett piss om när man e ordentlit torsk på horse. Man har bara en enda grej å bekymra sej om. De e så jävla enkelt. 

Heckschers djärva sätt att gripa sig an talspråket mottogs med beundran men ofta även hård kritik, inte minst när han arbetade med författare ur en yngre generation, som Welsh eller Bret Easton Ellis, varav den senare skildrade ung amerikansk överklass. ”Heckschers kritiker menade att han lät alla möjliga amerikaner tala femtiotalsslang från Södermalm”, skrev Erik Andersson i sin nekrolog 2020, ”[men] Heckschers språk var betydligt rikare än så”. I Maud Nycanders dokumentär Huvet i hissen (2002) förklarar Heckscher sin egen syn på sin roll som översättare: 

Det finns ju tendenser att språket håller på att utarmas, och när jag ser en chans att göra nånting åt det, på mitt lilla vis, är det i alla fall nån form av motståndsrörelse … Jag försöker använda språket som gamla tiders författare gjorde, att det skulle vara vackert, att det skulle vara exakt. Samtidigt har jag ingenting emot att prata råslang, men jag tror att det är farligt när språket angliseras eller förflackas, därför att det påverkar också hur vi tänker och känner. 

Som en ytterligare insats för sagda ”motståndsrörelse” gav Heckscher 1997 ut Amerikanskt slanglexikon, med över sexton tusen uppslagsord. Samma år debuterade han som översättare av dramatik med Dramatens uppsättning av The Black Rider, skriven av Burroughs i samarbete med Tom Waits. Denna skulle följas av ytterligare ett trettiotal översatta pjäser, inklusive verk av Arthur Miller och Tennessee Williams. 

Genom samarbetet med Dramaten och regissören Stefan Larsson träffade Heckscher kostymdesignern Barbro Scott, med vilken han gifte sig 2006. Han hade vid det laget två vuxna barn från tidigare relationer: sonen Björn (född 1973) och dottern Sara (född 1986). Sara Norman Heckscher översatte en novellsamling av Bukowski (Märkta kort: 31 noveller, 2008) till vilken fadern bidrog med ett förord. När hans egen översättning från 1984 av Bukowskis Badkarsmusik återutgavs efter hans död, beskrev Rebecka Kärde i sin recension för Dagens Nyheter (8 maj 2022) hur upplevelsen av djärvt slangspråk kan förändras över fyra decennier: 

[Dialogen] är i allmänhet grov, författad på vad man får anta var träffsäker slang: historisk tonträff är ju i efterhand svår att bedöma. Något liknande gäller Heckschers svenska. Som alltid i sina översättningar tillgriper han en sociolekt som förmodligen, när tidsavståndet mellan dess blomningstid och läsaren var kortare, upplevdes som hemskt pinsam, men som i dag verkar rätt så förtjusande. 

Einar Heckscher fortsatte sin yrkesverksamhet upp i hög ålder. År 2003 tilldelades han Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris. Bland de senare boktitlarna märks nyöversättningar av Joseph Conrads Mörkrets hjärta (2006), Jack Kerouacs På väg (2008), John Steinbecks Det stora kalaset och En underbar torsdag (2017 resp. 2018). Han avled den 18 februari 2020.