Svenskt översättarlexikon

Ebba Atterbom var dotter till ingenjören och majoren Ernst Atterbom och hans hustru Augusta, därtill sondotter till den svenska romantikens banérförare, P.D.A. Atterbom. Efternamnet förpliktade i den litterära värld hon skulle bli en del av.

Atterbom föddes den 19 januari 1868 i Gryt i Södermanland men kom att leva större delen av sitt liv i Västsverige. Hon växte upp i Göteborgs högborgerliga kretsar och sattes att läsa vid den kristna Mathilda Halls flickskola. Under 1890-talet vistades hon i Italien som sällskap åt en societetsdam och bodde något år hos en italiensk familj. Sina språkkunskaper kunde hon fördjupa under flitigt resande i Europa under åren som följde, ibland i sällskap med författaren Sophie Elkan, med vilken hon blivit nära vän i Göteborg och vars manuskript hon brukade renskriva. Efter att Elkan blivit Selma Lagerlöfs väninna och kärlek kom Atterbom att dras in i kretsen kring Lagerlöf; hon nämns ofta i Lagerlöfs brev till Elkan när det gäller praktiska bestyr i författarlivet, som kommateringsregler och dylikt. Bekantskapen med Atterbom var säkert också värdefull för de bildade damerna Elkan och Lagerlöf när de skulle ut och resa. Lagerlöf betalade en tid ekonomisk ersättning till Atterbom för att hon skulle sällskapa med hennes gamla faster Nana. Atterboms sociala och ekonomiska situation var ofta sådan att hon fick tjäna andra. Men när Atterbom och Elkan 1906 besökte Anna Hamilton Geete i Borås var det den svenska salongskulturens barnbarn som möttes och fick stå i centrum – Atterboms sondotter och Geijers dotterdotter.

Sina första översättningar gjorde Atterbom 1899–1901 från svenskan till italienskan. Bland annat översatte hon Per Hallström och några sagor av Helena Nyblom, men också Sophie Elkan, vars Novelle svedesi gavs ut i Turin 1900. Den första översättningen till svenska kom med Grazia Deleddas Elias Portolu (1903) – en översättning som gavs ut i flera nya upplagor efter att författaren tilldelats Nobelpriset i litteratur 1926 som den andra kvinnan i världen efter just Selma Lagerlöf.

Åren 1907–1931 bodde Atterbom i Kungälv tillsammans med sin far men upprätthöll sociala och litterära kontakter med Göteborg. Under decennier var hon bekant för att ge privatlektioner i italienska för stadens societetsdamer. Den färgstarka Ebba Atterbom kunde stundom få ta över damernas eleganta kläder. Hon beskrivs i minnesuppgifter från närstående som ”elegant, trevlig och glad”. Det är under dessa år som större delen av hennes översättningsproduktion skapas, och det i en förbluffande omfattning och på ett område som kan verka oväntat: Atterbom började nu översätta underhållningslitteratur i stora mängder, främst från engelska men också från norska och danska. Fram till mitten av 1920-talet lämnade hon årligen ifrån sig fyra eller fem, ibland så många som sju romanöversättningar, huvudsakligen av en modern underhållningslitteratur som skarpt bröt av mot släktnamnet och hennes tidigare umgänge med Elkan och Lagerlöf. Urvalet, mängden och det plötsliga urvalsskiftet antyder att Atterbom nu var tvungen att helt försörja sig på översättningar.

Framförallt översatte hon för Göteborgsförlaget Åhlén & Åkerlund. Av engelskspråkiga författare var det  västernhistorier, exotiska berättelser från det brittiska imperiets fjärran kolonier och detektivromaner – idag bortglömda författare som Maud Diver, Eleanor Porter och Hugh Walpole. En udda titel i sammanhanget var H.G. Wells pamflett Nya världar i stället för gamla (1910). Av den norske författaren Sven Elvestad (pseudonym för Stein Riverton) översatte hon sju verk som alla gavs ut flera gånger under mellankrigstiden. Först ut var detektivromanen Järnvagnen (1910), som året innan hade inlett den norska kriminallitteraturens guldålder. Den svenska översättningen sålde i 100 000 exemplar i fyra upplagor det första året och därefter följde flera nya utgåvor under lång tid – den senaste 1978. Detektiven Asbjörn Krag var Norges svar på Sherlock Holmes och kom att influera en svensk efterföljare som Frank Heller. Från norska översatte Atterbom också Johan Falkbergets En jarlaättling (1921) och från danska ett flertal äventyrsromaner och andra verk för barn och ungdom.

Genom fortsatta, om än sporadiska, översättningar från italienska upprätthöll Atterbom vid sidan av detta en mer prestigefull litterär verksamhet. Hon översatte bland annat Giovanni Tronchis Musikens grammatik (1908), Gerolamo Rovettas Lulu (1913) och det omfattande klassiska verket Fyra böcker om arkitekturen av Andrea Palladio (1928). Särskilt viktig var samlingen Fioretti – små blomster. Legender ur S. Franciskusʼ liv (1924). I slutet av 1800-talet hade det funnits ett starkt intresse för den helige Franciskus i Sverige – Ebbas bror John, som var tidningsman, hade exempelvis översatt en uppmärksammad biografi om honom av Paul Sabatier. Fioretti var också en av Selma Lagerlöfs fem favoritböcker; hon hade redan skaffat den i italienskt original. I ett av sina sista översättningsarbeten skulle Atterbom bearbeta översättningen för en ny utgåva 1955.

Den titel som Ebba Atterbom främst skulle bli ihågkommen för var emellertid översättningen av James Joyces Ett porträtt av författaren som ung (1921) – den första någonsin av ett helt verk av Joyce. Förläggaren Nils Geber var här uppseendeväckande tidigt ute, med tanke på att författaren ännu inte fått sitt stora internationella genombrott, vilket inleddes först med publiceringen av Ulysses året därpå. (Atterbom blev senare erbjuden att översätta även detta verk, men det vågade hon sig inte på.) Översättaren ställdes inför en avsevärt mer krävande uppgift än vad som var fallet med hennes vanliga uppdrag. Hon kontaktade författaren i Paris och ställde detaljfrågor i långa listor, hon konsulterade vetenskapsmän i olika discipliner och frågade sina bröder om ”fula ord”. Tommy Olofsson, som behandlat översättningen, skriver om Atterboms insats att hon förvisso inte uppfattat eller brytt sig om den inre monologen och förkortat en del svårare partier, men att texten ändå är klart läsbar: ”välgjord, om också inte felfri eller skämd av en del tidstypiska eufemismer som draperar den naturalistiska direktheten i originalet”. Trots bristerna har översättningen tryckts om ända in i vår tid. På så vis ger den exempel på en paradoxal men inte ovanlig företeelse: att en i vissa avseenden otillfredsställande översättning ändå kan ge tillfredsställande läsupplevelser och på sitt sätt fylla en viktig lucka i översättningslitteraturen.

Anmärkningsvärt är också att Joyce tog intryck av kontakterna med sin första översättare. I sin sista roman – Finnegans wake (1939) – anspelar han på Atterbom i en rimmad ordlek:

At Island Bridge she met her tide
Attabom, Attabom, Attabombomboom!
The Fin had a flux and his Ebba a ride
Attabom, Attabom, Attabombomboom!

Från tidigt 1930-tal var Ebba Atterbom på nytt bosatt i Göteborg. Hon översatte nu allt mindre, någon titel per år och ungefär samma slags populära verk som tidigare. Det italienska intresset återkom: under 1940-talet gav Atterbom ut ett par läroböcker i språket. När Åke Runnquist 1959 besökte den drygt 90-åriga Ebba Atterbom på Gibraltargatan i Göteborg hade hon nyligen förärats den italienska orden Stella della Solidarità Italiana för sina insatser för italiensk litteratur i Sverige. Beskrivningen av interiören i det atterbomska hemmet är värd att återge:

Hennes lilla salong är full av böcker, tavlor och gamla möbler, men fräsch som ett nyvädrat flickrum. Ebba Atterbom själv är en spröd liten dam med livligt temperament, en klarhet i tanken och en ivrig aptit på världen, som mången som är 70 år yngre kunde avundas henne.

Ebba Atterbom avled den 23 augusti 1961.