Svenskt översättarlexikon

Carl Anders Kullberg vistades under större delen av sitt liv isolerad på skilda håll i sin västgötska hembygd. Han föddes den 26 oktober 1815 och gick bort den 22 oktober 1897. Kullberg växte upp i ett prästhem nära Skövde och skickades efter en vällyckad skolgång i Skara till Uppsala. Här fördjupade han sig under tio år i filosofi och estetik och de klassiska språken men avslutade sin vistelse vid universitetet utan att ta någon examen. Han bosatte sig därefter hos sin mor, nu änkeprostinna, och framlevde efter hennes död sina dagar i ensamhet och knappa ekonomiska omständigheter. Någon betald tjänst åtog han sig aldrig. I sitt svar på Svenska Akademiens kallelsebrev 1865 beskriver Kullberg sin situation: ”Jag har levat så många Herrans år i en vindskammare i en avlägsen landsortsvrå, utan tillgång till litterära skatter och litterära umgängen och förbindelser, arm, nedslagen och hypokondrisk, endast då och då tillgripande lyran i brist på bättre för att fylla tomrummet i min själ eller döva hjärtats dolda sorger.” Han avsade sig i samma brev invalet, men gav med sig efter allvarsam övertalning och tog sitt inträde på våren 1866. Det årliga understöd som han därefter erhöll från Akademien har av allt att döma räddat honom från total misär. Någon minnesvärd insats i Akademiens arbete gjorde han aldrig, och han avled, enligt uppgift sinnesrubbad, i Skövde 1897.

Kullberg inledde sin litterära bana som poet och erhöll 1847 Svenska Akademiens mindre pris för dikten ”Qvinnans skapelse” och året därpå för ”Sonetter till Julia”. År 1850 utgav han en samling Dikter. Hans poesi är formellt oklanderlig men fylld av reminiscenser från höga mönster med Tegnér i spetsen. Det var i stället hans meriter som översättare som gjorde honom till akademiledamot och det är uteslutande översättningarna som idag ger honom en plats i vårt litterära panteon.

Redan under skoltiden och universitetsåren hade Kullberg ägnat sig åt översättningar, framförallt av tyska skalder, och efter återkomsten till hembygden grep han sig an med den tyske poeten och politikern Joseph Christian von Zedlitz Todtenkränze, en diktcykel om 134 canzoner (översättningen delvis tryckt i Litterärt Album 1878 och Post- och Inrikes Tidningar 1880). Den italienska versformen väckte hans intresse för Italiens litteratur, och på våren 1857 bad han sin bror att skaffa honom en italiensk språklära, ett lexikon och någon bok på italienska. Till hösten samma år belönades han av Svenska Akademien med Stora priset i skaldekonst för ”Armidas ö”, en episod ur Tassos Befriade Jerusalem, tolkad på originalets versmått, ottave rime. Ivrigt uppmuntrad av Akademien fortsatte Kullberg med sin översättning, och 1860 utkom hela verket i svensk språkdräkt. Utgåvan saknar förord och kommentarer och därmed varje antydan om översättarens egen syn på sitt arbete och om vilka principer som väglett honom. Flera svenska skalder hade före honom försökt sig på Tasso. Adlerbeth berättade om ”Rinaldo och Armida. Saga efter Tasso” på fyrfotade jamber; den  åldrade Johan Gabriel Oxenstierna valde en åttaradig alexandrinstrof för sin tolkning av de tio första sångerna av Gerusalemme liberata, medan den något yngre Anders Fredrik Skjöldebrand helt slopade rimmen i sin fullständiga översättning 1825. Av romantikerna var Atterbom först ut med ”Armidas ö. Ur Tassos Gerusalemme liberata” 1810. Atterbom hade bemödat sig med originalets ottave rime men blev illa tilltygad av Leopold (”Silfvertonen, eller Tasso i phosphorisk öfversättning”). Mera lyckad var Carl Wilhelm Böttigers hantering av samma versmått i en ofullbordad översättning. Hans välljudande tolkning kan nog ha sporrat Kullberg.

Den beundran som på de flesta håll mötte Kullbergs Tassoöversättning har naturligt nog svalnat efter halvtannat sekel. Den ansträngda syntax som ottavens rimflätning ofta tvingat fram är förmodligen mera svåruthärdlig idag än för dåtidens läsare. Men den lyhörde kan ännu uppskatta den värdiga men sällan torra diktionen, den formella skickligheten och glimtarna av poetisk élan.

 Som morgonstjernan går, med dagg i spåren,
 Och drypande af perlor, upp ur sjön:
 Som fordom, ur det hvita skummet boren,
 Sig höjde Amors moder gudaskön:
 Så syntes denna, så de gyllne håren
 Ses drypa af kristall. Nu vände mön
 Sin blick åt dem, och, med förställning väpnad,
 Hon far förskräckt tillsamman, som af häpnad.

 Att håret skyndsamt lösa hon ej glömmer,
 Som i en knut på hjässan fästadt var;
 I rika vågor ut sitt svall det tömmer,
 En gyllne mantel öfver marmorn bar.
 O hvilken syn af skönhet nu sig gömmer!
 Men hvad som gömmer den, ock skönhet har,
 Af vattnet, håret skyld, hon blygsamt vände
 Sig mot dem; löjet på dess mun sig tände.

Det lyckade resultatet av flera års trägen möda uppmuntrade till fortsättning, och Svenska Akademiens ständige sekreterare, Bernhard von Beskow, föreslog ett något äldre italienskt renässansepos, Ariostos Orlando furioso, som en lämplig uppgift för Kullberg. Den spirituelle Ariosto var väl knappast Kullbergs själsfrände och översättningen har sällan lyckats fånga den lekfulla ironin i originalet. Men återigen måste man beundra Kullbergs färdighet som rimsmed genom de bortåt femtusen ottavestroferna. Mottagandet var dock inte alltigenom positivt. Man kritiserade både textval och form. De första två delarna av Den rasande Roland utkom 1865. I en recension som Carl Rupert Nyblom publicerade i sin Svensk Literatur-tidskrift lovordade han Kullbergs ”makalösa versifikatoriska talang” men ifrågasatte samtidigt hela företaget. Formen, ottave rime, blir tröttande i svenskan, menade Nyblom, som ansåg att vårt språk saknar vad han beskrev som italienskans lättflytande och ogenerade karaktär. Men Nybloms väsentligaste invändning gällde det litterära verket som sådant. Med sina granna och glödande färger var Den rasande Roland i grunden en främmande inträngling i vår fosterländskt sinnade litteratur, och att överflytta dessa sydländska fantasterier till vårt språk innebär ingen vinning för vår vitterhet, menade Nyblom. Omdömet drabbade säkert den kritikkänslige Kullberg hårt men hindrade honom inte att oförtrutet fullfölja det påbörjade arbetet, som avslutades med en tredje del 1868 och en fjärde 1870.

Kullberg ägnade sig i fortsättningen åt Petrarca. Han började med sonetterna, men blev förekommen av Jacob Teodor Hagberg, som 1874 publicerade en tolkning av samma texter. Kullbergs version trycktes först tjugo år senare i urval i Svenska Akademiens Handlingar. År 1880 utgav han i stället en fullständig översättning av Petrarcas Canzoner, ballater och sestiner. I sitt inträdestal över Kullberg i Svenska Akademien framhöll Karl Alfred Melin dessa tolkningar som ”det mest fullmogna alstret af Kullbergs öfversättningskonst”, men idag är de helt glömda. Däremot har delar av hans översättningar av både Tasso och Ariosto tryckts om i nyare tid, skickligt bearbetade av Göran O. Eriksson. Deras betydelse understryks väl också av att de gav Kullberg det Letterstedtska priset två gånger om på kort tid.