Svenskt översättarlexikon

Björn ”Nalle” Halldén var en mycket välkänd, med tiden legendarisk gestalt i svenskt nöjesliv under decennierna omkring förra sekelskiftet, verksam som kapellmästare, konferencier och operettöversättare. Trots att Halldéns far försökte tvinga honom att välja ett mer respektabelt yrke styrde han genom livet mot allt lättsammare underhållningsformer, inom vilka han dock arbetade mycket strävsamt.

Han föddes i Vimmerby som son till Gustaf Adolf Halldén, väletablerad handelsman tillika rådman i staden, och dennes hustru Hermanda, född Berg. Intresset för musik väcktes när han som barn tog pianolektioner och sedan spelade althorn i en mässingssextett. Som läroverkselev i Linköping fick Halldén spela orgel till morgonsamlingarna. Redan innan han tog studenten 1881 kunde han rädda ett resande teatersällskap som snabbt behövde en pianist till Jacques Offenbachs operett Frihetsbröderna. När han sedan skickades till Uppsala universitet för att läsa medicin lät han sig distraheras av musiken i både sällskapslivet och studentföreningen Philocoros, vars mål var att bevara svensk folkmusik och folkdans. Halldén reste till norra Sverige för att uppteckna musik, bland annat ett stycke som senare blev populärt under titeln ”Hipp och hopp! Hambo från Norrland”.

Halldén lyckades 1886 övertyga sin far att få övergå till Musikaliska Akademien och läsa till kyrkoorganist, men redan på sommaren tog han engagemang som kapellmästare vid skådespelarparet Hwasser-Engelbrechts sällskap, som han reste med till 1888. Samma år hoppade han på en turné med ett operettsällskap, lett av sångerskan Anna Norrie, som besökte både Köpenhamn och Kristiania (Oslo). Därmed var karriärvalet oåterkalleligt.

Som kapellmästare var Halldén anställd vid flera Stockholmsteatrar: Vasateatern 1888, Södra teatern 1889–1895, vid teaterkungen Albert Ranfts olika teatrar 1892–1897 och så på Kungl. Dramatiska Teatern 1900–1907 och 1909–1912. Därutöver hade han turnéer, gästspel och andra engagemang, som orkesterledare på fina restauranger som Hotel Rydberg och Metropol och som konferencier på kabaréer som Svarta Katten och Fenix kring 1915. Han fungerade som mentor för många nya krafter i underhållningsbranschen, från Emil Norlander till Ernst Rolf och Karl Gerhard, för vilkas revyer han var kapellmästare på 1920-talet. Med sin skarpa profil, blanka flintskalle och sinne för humor och reklam gjorde han sig med tiden mycket populär. Kommentarerna i pressen gick ofta i stil med följande: ”Gudarna vete, om det finns något orkesterdike i Skandinavien, vilket icke Nalles måne bestrålat med sitt klara ljus” (Svenska Dagbladet 25/11 1926).

På Södra teatern tog han steget mot att bli kompositör, med ny musik till det franska ”féeri-lustspelet” Fru Hin (1891) och liknande verk. Även på Dramaten behövdes mellanaktsmusik och ett och annat sånginlägg till pjäserna. Halldéns eget intresse låg åt det folkliga hållet. Hans insamling och arrangemang av folkmusik kulminerade i boken Öfver ett halftjog vackra Smålandsvisor och 1 vals (1902), ett samarbete med vännen Albert Engström. Åt Anna Norrie tonsatte han dikter av Fredrik August Dahlgren och Gustaf Fröding, bland annat ”Ä du mä på dä?” och ”Jäntblig”, utgivna på noter 1898. Halldén skrev också sångtext till exempelvis ”Styrmansvalsen”, som blev en schlager 1913 (musik av Helmuth Marcusson), och översatte sånger för kabaré och revy, bland annat ”Lilla Toni och hans apa” åt Naima Wifstrand (musik av Alfredo Mazzucchi, inspelad 1920).

Samarbetet med Ranft förde in Halldén på översättning, först med Franz Lehárs storsuccéer Den glada änkan (premiär på Oscars 1907) och Greven av Luxemburg (1910). Han översatte operetter som Sista valsen (av Oscar Straus, 1921) och Phi-Phi (av Henri Christiné, 1922) och därtill ─ från tyska, danska och någon gång franska ─ enkla komedier och folklustspel med titlar som Lilla tuttenuttan, Spritsmugglaren och Paulines bröllopsafton. Den engelska komedin Mollusken (av Hubert Henry Davies, 1923) blev en paradroll för skådespelerskan Tollie Zellman, men Halldéns försök att skriva ett eget folklustspel, Fina Q (1926), fick ingen framgång.

I sina sångöversättningar kombinerade Björn Halldén en musikers känsla för svenska språkets naturliga melodi med ett lättsamt sinnelag och omsorg om begripligheten. I underhållningsmusik gäller det, menade han, att refrängen ”skall vara enkel, gärna idiotisk, men så att den ögonblickligen biter sig fast i hjärnan och är svår att få bort. Musiken skall likaså vara lättfattlig.” Revyförfattaren Kar de Mumma (Erik Zetterström) minns att Halldén gav honom följande skrivråd: ”Stora matskedar ska det vara. Man ska vara tydlig.” Även om han nog hade respekt för originalverken drog han sig inte för att förenkla, förtydliga och även förroliga när det föll sig lämpligt. Jämför till exempel den tyska originaldialogen mellan prinsens oroliga föräldrar i Csárdásfurstinnan (svensk premiär 1916), med Halldéns text (citeras ur ett handskrivet manus i Ranfts arkiv, Statens musikverks samlingar):

Fürst: Ein Geheimnis?

Fürstin: Leopold Maria, ich ahne Fürchterliches.

Fürst: Am Ende gar...?

Fürstin: Jawohl!

Fürst: Er kriegt... ein Kind! Einen Seitensproß.

Fürstin: Es braucht’s ja niemand zu erfahren. Wir wollen es aufs Land schicken, zu einer Amme.

Fürst: Was Amme. Bei der Flasche laß’ ich es aufzieh’n. Das soll seine Strafe sein.

Fürstin: (vorwurfsvoll) Bedenk’, es ist ein Lippert-Weylersheim!

Fürst: (gebrochen) Gemischt mit Sylva Varescu.

 

Fursten: En hemlighet – sa du att han sa det, sa du?

Furstinnan: Ja – (skriker plötsligt till) Leopold Maria, – jag anar något förfärligt –

Fursten: Hvad då, hvad då? – (plötsligen) Juliana! – Jag anar också något! Tror du att vi anar detsamma, Juliana?

Furstinnan: Jag är rädd för det, Leopold Maria.

Fursten: Han har naturligtvis fått – ett barn – en sidolinjeunge! (Ryter) Aaah!

Furstinnan: Reta inte opp dig, Leopold Maria! Det är ju ingen som behöfver veta det, vet jag! Vi skickar barnet till landet. Till en amma!

Fursten: (arg) Till en amma! Han skall så fan heller! Han ska födas opp med flaska, ska han! Det ska bli hans straff det.

Furstinnan: (förebrående) Ja men, Leopold Maria, – betänk – det är i alla fall en Lippert-Weylersheim –

Fursten: Halfva ungen, ja! Men den andra hälften är tingeltangel.

Nalle Halldén var glad i sällskapsliv bland annat som medlem i Stadsbudskåren och med roliga herrar som Norlander, Engström, Oskar Andersson och Hasse Z, som påstod att Halldén gav en del av inspirationen till Anderssons tecknade seriefigur Mannen som gör vad som faller honom in. Han gjorde enstaka inhopp som aktör: ett par roller i svenska stumfilmer och några framträdanden på revyscenen. Hans excentriska livsföring, petighet med mat och klädsel liksom dirigentjobben dag som kväll frestade på privatlivet. Han hade bakom sig två spruckna äktenskap ─ med Emma Jacobsen 1898–1905, Märta Halldén 1905–1915 ─ när han 1923 gifte sig med Anita Wollter-Halldén, med vilken han kände en själarnas sympati även professionellt. En fast kapellmästartjänst 1922–1926 vid Folkteatern i Göteborg verkade tillfälligt lugnande.

På Arvid Englinds stora teaterförlag, grundat 1920, bistod ”Nalle” Halldén både som operettöversättare och sakkunnigt smakråd. Tillsammans med sin hustru fick han dikta om passionerad kärlek i rader som ”Ingen älskar dig som jag” (ur Paganini) och ”I natt jag drömde blott om dig” (ur Violen från Montmartre). Ofta var det lättsamt, som i Ralph Benatzkys Adjö Mimi (1926), ibland med en amerikansk touche, som i Vincent Youmans No No Nanette (1931), eller melodramatiskt, som i Emmerich Kalmans Djävulsryttaren (1934). Englind berättade att Halldén inte var någon konservativ operettälskare utan välkomnade allt nytt ─ alla bra rytmer, idéer och lustigheter. Ett exempel är Blomman från Hawaii med sin tysk-engelska språkblandning och jazziga hyllning till rasblandning, frejdigt överförd till svenska av makarna Halldén. Det är den afroamerikanske schlagerstjärnan Jimmy Boy som sjunger:

Welche Lust, welches Glück,

sie ist dünn, er ist dick, drum fängt er gleich an:

My golden Baby, my beautiful Baby!

My Darling, my Sweetheart, my Song is for you!

Du bist mein Sunshine, du bist meine Lady,

my beautiful Baby, mein Herz ist for you!

Bist meines Herzens Pearl, wonderfull Pearl.

Du bist mein süßes „sunny Girl!“

(ur Die Blume von Hawaii 1931, musik: Paul Abraham, text: Alfred Grünwald och Fritz Löhner-Beda)

 

Han är svart, hon är vit,

hon blir hans läckerbit – älska högt varann!

My golden Baby, my beautiful baby!

My darling! My sweetheart! my song is for you!

You are my sunshine, you vara min lady,

my beautiful baby my heart is for you!

You vara äkta pearl wonderful pearl

You are my sweetest sunny girl!

(Björn och Anita Halldén, svensk premiär 1932)

Nalle Halldén presenterade sig ironiskt som en person som ”lyckats undgå både examina, pension och Vasaorden”. År 1934 fick han dock Nordstjärneorden. En låg pension kan nog delvis förklara varför han fortsatte att arbeta upp i hög ålder. Han avled den 15 oktober 1935.