Svenskt översättarlexikon

Bertel Gripenberg föddes i Sankt Petersburg den 19 september 1878 som son till senatorn och friherren Johannes Gripenberg och dennes hustru Sigrid Maria, född Aminoff. Han gick i skola i S:t Michel och sedan i Helsingfors. Studentexamen avlades vid Nya svenska läroverket 1898. Studierna vid kadettskolan i Fredrikshamn avbröts, liksom de efterföljande juridikstudierna. Gripenberg kom istället att verka som diktare och översättare, huvudsakligen bosatt i Tavastland. Han gifte sig 1915 med Hanna Mathilda Brummer.

Under 1900-talets första tredjedel var Bertel Gripenberg ett stort skaldenamn. Han var manliga dygders och daters benådade tolk men känd också för formsäker utforskning av den erotiska poesins möjligheter. Hans bästa medium var sonetten men ”som en gammal ryttare av rim och meter” bered han stilfullt de flesta pegaser. Detta med gammal ryttare stod att läsa i förordet till den ganska uppsluppna samlingen Spökjägaren och andra äventyr (1933): också ren förströelsetext ville Gripenberg pröva på. Dessutom skrev han dramatik och novellistik.

Sin kritiska syn på den framstormande modernistiska lyriken gestaltade han parodiskt i en diktsamling på mycket fri vers, Den hemliga glöden (1925), under pseudonymen Åke Erikson. Det var en köpenickiad som lyckades: modernisternas inpiskare Hagar Olsson hälsade som recensent den nye medlemmen välkommen. Efter att ha skrattat gott medgav Gripenberg att med i spelet hade det också funnits ett stänk av allvar och en vilja att förstå och pröva det nya. Och ett par år efter sin eriksoniad översatte han gravskriftssamlingen Spoon River Anthology av Edgar Lee Masters, ett verk som ofta setts som en modernistisk murbräcka. I dag finns Masters på svenska i många utföranden och en jämförelse ger vid handen att Gripenbergs är helt adekvat och att diktionen passade honom.

År 1925 var modernismen – trots att dess ikon Edith Södergran redan var både död och dyrkad – något man från den bundna versens bastioner kunde driva med. Men ganska snart stod det mest bara fördettingar på skansen, bland dem Gripenberg. Omstridd hade han varit framför allt politiskt, som det vita Finlands skald 1918, och för sitt ljungande hat mot de röda. Efter ett slags manlig självrannsakan i diktsamlingen Vid gränsen (1930) blev han rentav av Heidenstam föreslagen som kandidat för Nobelpriset. Omstridd blev han ånyo för sin synliga roll i ytterhögerns mobilisering mot demokratin under tidigt 1930-tal. Men nu var det lite sent för en ny återkomst. Efter andra världskriget försvann han efterhand ur det allmänna medvetandet och hans utrymme i litteraturhistorien beskars. Ingen stred för eller ens om honom längre. Marginaliseringsgången har nyligen avbrutits med en monografi av av Anna Möller-Sibelius, den första på mycket länge.

Det är inte omöjligt att Gripenberg i dag oftast blir läst som översättare. Mest tolkade han från finska och engelska, men även några ting från franska och tyska. Han var väl inskolad för språkmöten. Sitt första årtionde tillbringade han i Petersburg, där fadern då var tjänsteman vid Kejserliga statssekretariatet för Finland. Lyceet i S:t Michel använde finska och svenska parallellt. Översatte gjorde han inte bara av kärlek till värvet. Den bördsstolte baronen avfotograferades gärna som kavallerist men det blev sin pegas han sadlade, och på de egendomar han skötte i det finska inlandet var han i behov av extrainkomster. Han bebodde Finlands svenska författareförenings hedersbostad Diktarhemmet i Borgå 1928–1932, men det paläet blev en parentes. Man har hört honom kalla sig ”trasherrskap”.

En hel del sådant som han behärskade väl kunde Gripenberg falla tillbaka på som översättare. Det gällde både realia och utförande, omvärldskunskap lika väl som texttekniker. När han hade möjlighet att sovra mellan sina åtaganden gjorde han det. Under större delen av hans översättarbana förmedlades uppgifterna av Thure Svedlin på Schildts förlag, vän och politisk meningsfrände. Jakt och äventyr, politiska och krigiska minnen översatte han gärna. Exotiskt och erotiskt lockade också, var för sig och tillsammans. Noteras kan att högreståndsliv och lägreståndsdito för honom egentligen var lika lättöversatta. Han kände och suktade efter det förra – han kunde beskriva livsstilen under sin petersburgska barndom som ceremoniös – men han var genom sin förvaltartillvaro väl förtrogen också med det senare.

Vissa ting höll Bertel Gripenberg starkt på. Vid 1930-talets mitt översatte han Lloyd Georges krigsminnen. Även i stark förkortning blev det tusen sidor. Han tillhöll sin förläggare att inte peta i översättningen: ”just den militära och politiska terminologin är den starkaste sidan av min språkkunskap (böjer mig inte för någon enda auktoritet i de skandinaviska länderna)”.

En av Gripenbergs tidigaste översättningar (1907) var Oscar Wildes Balladen om fängelset i Reading. Den prisades för form och flyt av Eino Leino, som några år tidigare hade slagit igenom stort med sin samling Helkavirsiä. Kanske ville Leino med sitt prisande också ge genren flankstöd; de facto är den gripenbergska versionens frasering ställvis fördunklande krokig. De två kom att under 1910-talet översätta varandra. Både i poesi och prosa stod det balladartade Gripenberg nära. Det hördes ofta i hans egen vers, som kongenial vehikel för traditionshyllande eller kämpaglada motiv. Rudyard Kipling, det skrev han gärna ut, var ”hans frätande och kampfyllda mannaålders sporrande, tröstande och manande diktare”, och vers av honom finns följsamt översatt i diktsamlingen Vid gränsen.

I Vargbruden (1936) har Gripenberg samlat tre sägner och prosaballader av Aino Kallas. De utspelar sig i Estland flera sekler tillbaka i tiden. De finska originalen är fulla av arkaiska markörer; frasering, ordföljd, idiomatisk kantighet säkerställer ett ålderdomligt intryck. Där har översättningen ofta tagit genvägar, fallit originalets barocka omständlighet i talet, kommit till saken och gått vidare. Det är skickligare gjort än det här kan låta: tidskoloriten finns genomförd men den är mindre bjärt.

Gripenberg fann en lockelse i det sällsamma. Han översatte Poes kändaste skräcknoveller i två band som fick heta just Sällsamma historier. Där finns gott flyt, många eleganta lösningar och sinne för spöklikhet. Att svenskans tonregister för synonymer är mindre än engelskans med sitt dubbla språkursprung är inte Gripenbergs fel, men bristen hörs när han ska snirkla Poes arabesker till svenska. Det finns en annan brist som försvagar hans svenska Poe – i samma riktning – och där torde felet vara översättarens. En närläsning av ”Ligeia” visar hur det ofta går med Poes knepigheter, det må sedan gälla dunkla ting eller läsuppbromsande klassiska referenser, men också de karakteristiska halvt identiska upprepningar med vilka Poe säkrar sina strypgrepp.

Sällsamma historier erbjöd också Robert Louis Stevenson, och av honom försvenskade Gripenberg flera böcker. Hans verk erbjöd exotica som i likhet med jakt, resor och krig – detta var stapelvara hos översättaren Gripenberg – avvek från vardagen. Vardagsslit var inte för honom. Apropå höstens succéroman 1936, Sally Salminens Katrina, skriver han till sin förläggare:

Boken är ju självfallet bra, fast inte min likör, bara fattigdom och elände. [...] Kanske är det i synnerhet miljön som gör att jag inte riktigt kan med proletärlitteraturen, jag tycker om en trevligare miljö.

Ändå var lägre stånd och fattigdom och elände inte obekant för Gripenberg. Han renommerade sig som översättare av F.E. Sillanpää och Joel Lehtonen. Den blivande Nobelpristagaren Sillanpääs debutroman utkom 1926 som Livet och solen i Gripenbergs översättning. Det finska inlandet kan han, och landskapets nyanser, och språkets som beskriver dem. Men han tar gena vägar. I fallet Poe handlade det om att ostentativ konstfärdighet inte fick den nogsamt avvägda tid Poe gett den. Här förenklar översättaren den omständlighet med vilken Sillanpää beskriver landskapets inbyggare och deras natur. Sillanpää är utförlig därför att det är bådadera det gäller. Det sociala förbindelseledet däremot saknar han nästan ord för: mellan natur och folk finns hos Sillanpää inte mycket till samhälle. I prosaform bärs hans biologiska världsåskådning på ordrika och tätt återkommande paralleller mellan människa och miljö. Här har Gripenberg ofta snålat där originalet slösat.

År 1935 utkom Joel Lehtonens märkliga endagsroman Ödemarkens barn i Gula serien på Bonniers i Gripenbergs översättning. Den har etablerat sig som den stora skildringen av det finska landsbygdsproletariatets lysande elände, accentuerat i mötet med bildningsborgerskapet. Där finns en mix av inkännande och distans, komik och humor, som erbjuder åtskilliga utmaningar. Utmanande var romanen väl också annars: originalet hade utkommit 1919─1920, strax efter det rödvita krig 1918 som hade blivit Gripenbergs historiska och känslomässiga fixpunkt.

Det finska originalet hette Putkinotko (ungefär ”Flokdalen”). Johannes Edfelt (BLM 1935:9) fann i det gripenbergska titelvalet en ”sentimentalt litterär klang”; Eyvind Johnson och Bo Bergman tyckte lika. Gripenberg talar i en förtext om ”oöverstigliga svårigheter” vid översättningen, och den kan gott betecknas som uppstädad. Hagar Olsson ansåg att dialogen hade gjorts alltför högstilt och Olof Enckell  såg hur mängder av råheter gjorts mindre ordagranna eller strukits. Thomas Warburton fann översättningen bitvis ointresserad, med godtyckliga förkortningar. Att huvudpersonens tobakspung är gjord av pungen på en kraftig gumse får vi till exempel inte veta.

Men Lehtonen själv uttryckte sin uppskattning av Gripenbergs arbete. Och Göran Schildt frikände honom: han hade ”djupa rötter i det finska inlandet och älskade dess allmoge på ett illusionslöst sätt och han hade en egen primitiv sida som gjorde honom fullt kompetent att förstå Lehtonen”. Detta skrev Schildt för att hävda att Gripenberg inför sitt värv strängt taget varit på en bättre våglängd än Nils-Börje Stormbom, som 1973 gav ut en nyöversättning med titeln Putkinotko. Denna är oförblommerad, och tobakspungen är gjord av ”skräppan [finl.sv. ’testikel’] på en stor och präktig gumse”.

Bertel Gripenberg översatte aktivt under ett halvt sekel. Sammanlagt blev det ett sextiotal titlar. Man kan ofta ana en förströddhet, en distans inför texter som förelåg honom. Mestadels hölls den tillbaka av den allmänt beundrade disciplin han hade övat upp vid eget rimsmide. Men tanken infinner sig att han hela sitt vuxenliv drogs med tanken att en pegas ändå är en alltför lättfotad häst för en äkta dragon, och som sådan hade han ju inte dugt. I stället för lans och galopp fick det bli pennkniv och jamber. Sin dyrkade Kipling kunde han beskriva som ”något av Bellman i ridstövlar och tropikhjälm”. Med liknande sidovördnad kunde han drabba sig själv.

Några uttryckligen för översättarskapet givna pris fick Gripenberg aldrig, däremot talrika andra, bland annat Samfundet De Nios pris 1930, finska statens litterära pris nio gånger under åren 1902─1932, samt två pris av Svenska litteratursällskapet i Finland.

Bertel Gripenberg avled i tuberkulos i Sävsjö den 6 maj 1947.