Svenskt översättarlexikon

Bengt Johan Törneblad föddes den 25 september 1782 i Törnsfall i Småland och slutade sitt liv i Stockholm den 1 augusti 1820. Familjen var av bondesläkt, vilket inte hindrade Törneblad från att bege sig till Uppsala universitet för studier 1802. Han inledde en blygsam yrkeskarriär vid pommerska fältkontoret 1808, fortsatte 1809 till tullverket i Stockholm och var en kort tid notarie vid Sjötulls- och Posträtterna.

År 1810 fick Sverige en ny tryckfrihetsförordning. Efter årtionden av inskränkt pressfrihet följde ett par år av stora möjligheter för litteratörer och tidningsutgivare. Törneblad lämnade den byråkratiska banan och satsade på journalistiken. Åren 1810–1812 gav han ut tidningen Nya Posten, där den fatala fabeln ”Räfvarne”, förmodligen författad av honom själv, publicerades en vecka före det Fersenska mordet i juni 1810. ”Räfvarne” anses ha starkt bidragit till pöbelupproret och visar på den makt pressen, medvetet utnyttjad, kunde få vid denna tid. Törneblads insatser var moderna för sin tid. Hans debattstil var hårt politiserande och lockade läsare. Stridbarheten ledde till för tiden goda upplagor. Han riktade angrepp mot Per Adam Wallmarks Journalen och Lorenzo Hammarskölds Polyfem. Med den senare försonades han omsider och blev hans förtrogne vän. I de hätska attackerna på Karl August Grevesmöhlen i samband med händelserna vid 1815 års riksdag deltog han tillsammans med Hammarsköld och August Lindeberg.

Törneblads egen prosa utanför journalistiken var satirisk och ofta riktad mot högfärd och en föråldrad världsuppfattning. Mest känd är Friherre Dolk. Roman utgifven af Ottar Tralling (1814). Namnet är taget från Fredric Cederborghs roman Uno von Trasenberg; det rörde sig snarast om ett hån och inte ett lån, och Cederborgh ansåg sig utsatt för ett satiriskt angrepp. Törneblad använde sig också av en rad pregnanta pseudonymer i stil med Filidor Spekulantenhjelm och Gubben med skåpet.

Törneblad hade ett starkt intresse för teater och i synnerhet för Schiller. År 1813 utkom hans översättningar av Jungfrun af Orleans och Don Carlos Infant af Spanien. Den förra översättningen tillägnades Maria Christina Ruckman, en av Stockholms främsta aktriser. Den uppfördes aldrig i Törneblads version; först arton år senare gjordes en uppsättning i Stockholm, då i Karl August Nicanders översättning.

I Don Carlos visade Törneblad sitt handlag med blankversen. Som exempel kan anföras en passage ur akt I, Don Carlos klagan och bekännelse inför markisen af Posa:

Im Angesicht des ganzen Hofgesindes,
Das mitleidsvoll im Kreise stand, ward sie
Auf Sklavenart an deinem Carl vollzogen.
Ich sah auf dich und weinte nicht. Der Schmerz
Schlug meine Zähne knirschend an einander;
Ich weinte nicht. Mein königliches Blut
Floß schändlich unter unbarmherzigen Streichen;
Ich sah auf dich und weinte nicht. – Du kamst;
Laut weinend sankst du mir zu Füßen. Ja,
Ja, riefst du aus, mein Stolz ist überwunden,
Ich will bezahlen, wenn du König bist.

[…]

In deinen blassen Mienen
Will ich das Urtheil meines Todes lesen.
Hör’ an – erstarre – doch erwiedre nichts –
Ich liebe meine Mutter.

 

                                     Liksom en slaf,
Jag straffad blef i hela hofvets åsyn,
Som medlidsamt uti en cirkel stod.
Jag såg på dig och gret ej. Mina tänder
Af smärtan skuros gnisslande tillsammans;
Jag gret dock ej. Mitt konungsliga blod
Flöt nesligt under obarmhertig aga;
Jag såg på dig och gret ej. Ändtlig du
Högt gråtande sönk ner till mina fötter.
Ja! ropte du; min stolthet är besegrad.
Jag vill betala, när du konung blir.      
[…]
                      Jag vill min dödsdom
I dina bleka miner läsa. Hör –
Och stelna – men ej afbryt mig – Jag älskar
Min mor.

År 1814 utkom översättningen av Schillers dramatiska Wallensteintrilogi: Wallensteins läger, Begge Piccolomini och Wallensteins död. Törneblad inledde påpassligt utgåvan med en översättning av en skaldedikt av Schiller som han lät tillägna generalen (och översättaren) Anders Fredrik Skjöldebrand, en man som hade stort inflytande vid Kungliga teatern. I prologen följer en skiss av den mörka tid som dramat speglar:

En tummelplats af vapen riket är,
Förödda äro städren, Magdeburg
Är grusadt, yrken, konstflit ligga döda,
Ej borgarn mera gäller, krigarn allt,
En strafflös fräckhet hånar sederna,
Och råa horder, af det långa kriget
Förvildade, på härjad mark sig lägra.

Wallensteins död uppfördes först i december 1831 i en bearbetning av Bernhard von Beskow för Kungliga teatern, men tycks inte ha blivit någon större framgång. Dialoghäften finns bevarade på Kungliga teatrarnas arkiv. Törneblad ville gärna fortsätta med Schiller. Han hade översatt Maria Stuart och börjat med Wilhelm Tell, men fick svårigheter att hitta förläggare.

Törneblad engagerade sig också för teatern i sin journalistik. Kungliga teaterns uppsättning av Mozarts och Da Pontes Don Juan 1814 föranledde en rad kritiska artiklar i Stockholms-Posten, vilket manade Törneblad till ett temperamentsfullt försvar i Critik öfver skådespelet Don Juan. Skriften innehåller nyromantiskt inspirerade tankegångar och kritik av det förkonstlade stockholmska sällskapslivet.  Det gällde, menade Törneblad, att förstå att skådespelets gestalter befann sig fjärran från den stockholmska verklighet som publiken och Stockholms-Postens teaterskribent befann sig i. Att Don Juan som karaktär var ”ett moraliskt afskrap” ingick i styckets idé.

Efter arbetet med Schiller och teaterengagemanget lade Törneblad stor del av sin översättarenergi på den tyske författaren Friedrich de la Motte Fouqué. Intresset för den på sin tid oerhört populäre Fouqué tog fart i Sverige genom Vilhelm Fredrik Palmblad som redan 1812 hade höjt hans romaner till skyarna. På hösten 1815 blev Palmblad bekant med Fouqués Undine med riddarromantiskt ämne och beskrev den som ”den allra härligaste novell, som någonsin blifvit skrifven”.

År 1816 utkom Fouqués Dödsförbundet och Romantiska berättelser i Törneblads översättningar. De drabbades av nedgörande recensioner i Wallmarks Allmänna Journalen, men kritiken var snarast riktad mot Fouqué och inte mot översättningarna. Därmed började en hätsk fejd i pressen. Törneblad svarade till sist med en arg broschyr, Appelation till Publika Vettet. Fejden minskade inte intresset för Fouqué bland förläggare och läsare: 1819 publiceras två översättningar av ett och samma verk, Fouqués Undine; den ena översättningen av Törneblad, den andra av publicisten Adolf Regnér.

Undine blev Törneblads sista översättning. Vid sin bortgång 1820 lämnade han efter sig hustrun Johanna, född Croon, deras treåriga dotter Iduna och ett skuldsatt bo. En samling ”ströskrifter” som delvis gått till landsorten för försäljning bättrade inte på det ekonomiska läget.