Barnbiblioteket Saga
Med tyska pedagoger som ledstjärnor inleddes i Sverige under 1890-talet en debatt om barns läsning. Debatten fördes utifrån kulturradikala, moderna idéer om barnuppfostran och folkbildning men bör nog också uppfattas som en reaktion på en tilltagande kommersialisering av barn- och ungdomskulturen. Både för barnens och för samhällets utveckling ansågs det vara av vikt att unga inte slösade bort sin tid på läsning av verk som var triviala eller gav upphov till villfarelser. Det goda litterära verket skulle bidra till barnens bildning, karaktärsutveckling och estetiska fostran.
En av debattens frukter var att Svensk läraretidning grundade en förlagsverksamhet med sikte på att ge ut god litteratur för barn och ungdom. I ett samarbete med Sveriges allmänna folkskollärarförening sjösatte man 1899 en skriftserie med namnet Saga, i nationalromantisk anda erinrande inte bara om en barnlitterär genre utan också om asagudinnan Saga, som förknippats med berättande och med vishet. Initiativet till denna utgivning, som alltså var tänkt som ett komplement till och en korrigering av den kommersiella marknadens utgivning, togs av två övertygade liberaler: Fridtjuv Berg och Emil Hammarlund. Den förre hade bakgrund som pedagog men var mer framträdande i den politiska sfären och skulle bland annat bli ecklesiastikminister i Karl Staafs regeringar. Emil Hammarlund var lärare och liberal riksdagsman, han hade varit med och stiftat Folkskollärarföreningen och Svensk läraretidning och tagit initiativ till jultidningen Jultomten, som haft ett distributionssystem via lärare som var en direkt föregångare till det system som Saga kom att tillämpa.
I synnerhet under de första 15 åren sköttes det redaktionella arbetet inom Barnbiblioteket Saga med stor pedagogisk noggrannhet. Både text- och bildmaterial skulle vara av yppersta klass. Bland illustratörerna återfanns några av tidens främsta, såsom Karl Aspelin, Elsa Beskow, Carl Larsson och Jenny Nyström. Varje text granskades och godkändes av samtliga tre ledamöter i utgivningskommittén – förutom Berg och Hammarlund ingick också den senare hustru Amanda, som snart var den som drev skriftserien. Amanda Hammarlund skulle i själva verket bli en av våra första tongivande kvinnliga förläggare. Omvittnat sparsam och resolut var hon också mycket skicklig på att engagera landets främsta skribenter och illustratörer. Hennes personliga insats var avgörande för att Barnbiblioteket Saga under så lång tid skulle kunna upprätthålla sin centrala ställning i den svenska bokutgivningen för barn och unga.
Skriftseriens målsättning var demokratisk och folkbildande: den goda litteraturen skulle nå ut till barn och unga i alla samhällsgrupper. Lärarkåren skulle engageras för dess spridning – detta var Emil Hammarlund verkliga innovation och en förutsättning för skriftseriens framgångar. Lärare åtog sig att agera kommissionärer för serien, de talade för den i skolorna och värvade prenumeranter. Titlarna gavs ut häftesvis, ett ”prisbilligt” häfte varannan vecka med uppehåll under sommaren, sammanlagt motsvarande tre-fyra illustrerade verk per år. Den som ville kunde beställa pärmar till häftena – de klassiska röda pärmarna i Sagas inbundna böcker. Redan startåret 1899 hade man 11 000 subskribenter.
Det översatta urvalet
Barnbiblioteket Saga ville erbjuda ett urval som skulle underhålla och bilda, man eftersträvade ”ett fängslande framställningssätt för ett innehåll, som tillgodoser barnens kunskapsbegär och behof af ökat vetande”. Detta skulle företrädesvis ske genom sagosamlingar, historiska skildringar, resebeskrivningar och ”skildringar från naturens och de mänskliga sysselsättningarnas olika områden”. Någon uppdelning i pojk- och flickböcker ville man uttryckligen inte ha, men i marknadsföringen presenterades ändå verken i överensstämmelse med konventionella könsroller. Vad gäller de typiska flickböckerna dominerade de svenska originalen över översättningslitteraturen.
Inledningsvis undveks titlar som kretsade kring barn i samtiden eftersom det ansågs vara ointressant för barn att läsa om den egna miljön. De ideal som speglas i utgivningen utgår från tidstypiskt romantiserande föreställningar om historien och naturen; på individplanet premieras käckhet och kamratskap, självständighet, karaktärsstyrka och respekt för kunskapen och överheten samt en viss ”sedlig renhet”. Den moraliska eller religiösa tendensen fick emellertid inte vara för stark, inte heller de didaktiska inslagen, vilket nog var ytterligare en förutsättning för seriens framgångar. De upplysningsideal som genomsyrade utgivningen favoriserade dock kunskap framför raffel: läsningen skulle vara underhållande, men det märktes en tydlig avoghet mot en alltför lössläppt, syfteslös spänningslitteratur.
En del av utgivningen bestod av svenska originalberättelser. Därifrån var det en glidande och vag övergång till den översatta litteraturen. Den omedelbara förebilden för urval och översättningsstrategi fanns i Danmark, där Christian Erichsen, en före detta folkskollärare, 1896 hade startat Børnenes Bogsamling, som också fick en norsk avläggare två år senare. Därifrån tycks man ha lånat principen att återge de främmande författarnas verk i ”fri bearbetning”, eftersom vissa verk ansågs vara för tunglästa för barn ”i vor Tid”. Erichsen understryker att det gick utanför bokseriens uppgift ”at bringe nye originale Ting frem”. Uppgiften var istället att presentera ett tillgängligt urval av den barnlitteratur som redan fanns översatt. I linje med detta kom inte heller Barnbiblioteket Saga att introducera helt nya titlar på svenska. Man valde främst ur den redan översatta litteraturen och kom på så vis att samtidigt bygga vidare på och förtydliga en svensk – eller kanske snarare skandinavisk − barnlitterär kanon. Också vad gäller utgivningsföljden lät sig svenskarna till en början vägledas av den danska och norska utgivningen. Eftersom huvudsyftet med utgivningen var pedagogiskt blev det mindre viktigt med originaltroheten. Många av texterna var inte översättningar i dagens mening utan snarare återberättade klassiker eller fria bearbetningar av välkända historier.
Enligt en enkel genreuppdelning av utgivningen fram till 1930 dominerade sagoutgivningen urvalet med ca 40 %; sagorna var, tack vare sitt korta omfång, väl lämpade för inrutade tryckeritekniska scheman. Något färre verk utgjordes av berättelser och romaner. En sista större grupp verk, med cirka 15 % av urvalet, knöt an till ämnet historia. Sagosamlingarna innefattade såväl folk- som konstsagor, med vilket man avsåg sagor med namngivna författare. Serien täckte också in sagor med exotiskt ursprung, exempelvis indiska eller japanska sagor − som ett arv från romantiken levde det kvar en föreställning om att den muntligt traderade sagan gav ett återsken av folksjälen i olika länder. Svenska original var särskilt vanliga inom denna genre, men det är anmärkningsvärt att de svenska återberättarnas personliga avtryck var mycket tydliga också i de importerade sagoberättelserna.
Återberättandet användes också för klassiska verk: exempelvis stod Fridtjuv Berg som upphovsman till ett av seriens första nummer, Trojanska kriget. Forngrekiska guda- och hjältesagor (1901), efter Homeros. Till och med Shakespeares dramatik kunde här omarbetas och presenteras som ”sagor”.
En annan återkommande texttyp var robinsonaden, en genre som tydligt överensstämde med redaktionens ideologiska strävan: utöver en äventyrlig handling kunde man här ge en bild av ideal som viljestyrka, mod, redbarhet och kunskapstörst, samtidigt som man spred kunskap om natur och främmande länder. Hit kan man räkna exempelvis Henrik Wranérs versioner av Frederick Marryats Styrman Hurtig (1902) och Gula Vargen (1904), den senare gjord från Anna Erslevs danska bearbetning, samt Anna Wahlenbergs bearbetning av Jules Vernes Kapten Grants barn (1906).
En utgivning som är värd att notera är de 23 volymer som utkom under rubriken Barnteater 1916−1948. Här fick skolvärlden textunderlag till skolteaterverksamheten. Redan 1896 hade Zacharias Topelius skickat in ett sagospel men mötts av skepsis från Amanda Hammarlund. När den första volymen i teaterserien senare kom ut på marknaden blev den knappt observerad i pressen, men sakta väcktes ändå intresset. Hammarlunds efterträdare Signe Wranér skrev entusiastiskt, att pedagoger, press och psykologer kom underfund med att ”barnteater var något högst förträffligt och betydelsefullt, till och med i undervisning”:
Sådant verkade främjande både på arbetsglädje, diktion, plastik och samarbetet i klassen och var den bästa hjälpen för hämmade, blyga barn, som hastigt blev fri och glada, även om de bara fick spela kaktus eller ett lamadjur.
Genomslag
Tack vare sitt unika distributionssystem fick Barnbiblioteket Saga ett stort genomslag i de svenska barnens läsning och kom som nämnts att bli viktigt för formandet, eller snarare befästandet, av en svensk barnlitterär kanon. De verk som producerades under det första årtiondet blev i många fall långlivade. Den största framgången var Henrik Wranérs omarbetning av Robinson Kruse från 1899 − i 36 upplagor fram till 1990. En annan av de mer omtryckta titlarna var Amanda Kerfstedts bearbetning av Onkel Toms stuga (1900), med 16 utgåvor fram till 1960.
Vissa titlar trängdes efterhand ut ur den kanon som utgivningen kan sägas manifestera. Omvärderingen av en äldre tids syn på rasfrågor kan nog avläsas i det faktum att vissa titlar försvann kort efter andra världskriget – nämnas kan Wranérs bearbetning av Henry Morton Stanleys Selim och Kalulu (fem upplagor 1907−1947) och Hugo Gyllanders version av August Niemanns Den unge boerhjälten (åtta upplagor 1905−1952). Wranérs omarbetning av Hector Malots Hittebarnet utkom i sex utgåvor 1905−1948 men togs sedan ur bruk, möjligen för att den blivit för sentimental eller för att infallsvinkeln på fattigvårdsfrågan var otidsenlig. Något förvånande fick Fridtjuv Bergs återgivning av de grekiska hjältemyterna ett långt liv. Den var inte särskilt lättläst ens i händerna på denne pedagog, och det vimmel av främmande namn på gudar och hjältar som passerar revy måste ha tett sig ansträngande för läsaren, särskilt de ställen där texten övergår i hexameter i blockcitat.
Under 1930-talet ökade antal svenska original, samtidigt som många översättningar och bearbetningar gjordes från norska och danska. I allt högre grad skrevs verken för yngre barn och hade handlingen förlagd till samtida vardagsmiljö.
Översättarna
Bland Sagas översättare fanns en liten grupp återkommande trotjänare. Den flitigaste var utan tvekan Hugo Gyllander, som vid sidan av Henrik Wranér var den ende som hade Saga som sin huvudsakliga uppdragsgivare. Både Gyllander och Wranér hade tydliga pedagogiska ambitioner med sin översättarverksamhet. Andra översättare tog tillfälliga uppdrag från skriftserien, och hos dem var nog det pedagogiska intresset mer varierande – där fanns exempelvis representanter för den renodlade underhållningslitteratur som serien ville vara en motvikt till, såsom Harald Johnsson. I det ideologiska spannet mellan honom och Gyllander återfanns en erfaren översättare som Ebba Nordenadler. Bland övriga kan nämnas den kända sagoförfattaren Anna Wahlenberg.
Henrik Wranérs dotter Signe tog över utgivningen efter Amanda Hammarlunds död 1935 och styrde sedan Barnbiblioteket Saga fram till 1953. Inledningsvis hade framgångarna för serien vilat på det goda samarbetet mellan redaktionen och en hängiven lärarkår, men engagemanget försvagades över tid och Saga måste börja hävda sig på den fria marknad som serien inledningsvis velat korrigera.