Arved Bethén, 1756–1827
Arved (äv. Arvid) Bethén föddes den 1 april 1756 som yngste son i en talrik barnaskara på Arby prästgård i Småland. Fadern Erik Bethén var komminister i Mönsterås, senare kyrkoherde i Fliseryd. Modern Anna Christina var född Forssell. Det var en släkt av småländska präster och ämbetsmän, och Arvid Bethén kom att pröva sig fram på båda banorna och – på sitt sätt – komma till korta i båda fall.
Efter gymnasiestudier i Kalmar skrev Bethén 1774 in sig vid universitetet i Lund. Fyra år senare avslutade han studierna med en magister i teologi efter ett arbete om teodicéproblemet. År 1781 befann sig Bethén i Stockholm och var då e.o. kanslist vid Kungliga biblioteket, året därpå notarie vid hovkonsistoriet. När han fem år senare lämnade denna tjänst ska det ha berott på att han avgett en skriftlig kärleksförklaring till drottning Sofia Magdalena, och detta vid ett synnerligen illa valt tillfälle, då rykten florerade om Gustaf III:s erotiska misslyckanden. Det hela slutade inte värre för Bethéns del än att han avskrevs som sinnesförvirrad och ostraffad fick lämna tjänsten, men på sikt orsakade detta att hans ekonomiska situation förblev utsatt under återstoden av hans liv. En uppgift gör gällande att drottningen senare ska ha utverkat en smärre pension till sin beundrare, och Gustav IV stödde honom längre fram med smärre nådegåvor. Peter Wieselgren, som var personligt bekant med Bethén, gav i ett ”bref i bunden stil” en komprimerad livsteckning av honom:
Arvid Bethén än i Stockholm gick så ensam i fyrti
År, se’n hofconsistoriikallet han mistat: en stilla,
Oförargerlig man. Det hedrar kung Gustaf, att brödet
Icke helt från den arme togs, om än ögat förbländats
Af en drottnings glans. Hvem räknar de faror, som kunna
Möta en yngling på lifvets väg?
Under de fyrtio år som följde efter detta dramatiska avsked publicerade Bethén allt som allt sju översättningar, de flesta i filosofiska ämnen och i regel av blygsamt omfång. Mest spridda blev nog Moses Mendelssohns Korrta afhandling om själens odödlighet (1798) samt två samlingar med Schillers prosaskrifter. Det är iögonfallande att Bethén, trots att han levde under knappa omständigheter, aldrig tycks ha ägnat sig åt att översätta för brödfödan. Hans översättargärning verkar ha varit helt idédriven och ingått i ett vagt didaktiskt projekt. Till de flesta översättningar har han själv skrivit förord.
Enligt Harald Graf, som undersökt Schillers mottagande i Sverige, kan Bethén betraktas som en företrädare för den sena upplysningen. Som sådan vände han sig mot den materialistiska ateismen hos tidiga upplysare som La Mettrie och Helvétius, men han var samtidigt starkt kritisk mot den romantiska reaktionens känslokult och vidskeplighet. Förmodligen med Schelling i blickfånget varnade han för en ”oäkta mystik […] hvarigenom mången snillerik man, blifvit förvandlad til dårhusjon”. I förorden till flera av hans översättningar pläderas det för en förnuftsåskådning som också ger utrymme för människans moraliska och religiösa drivkrafter.
Ambitionen att förena upplysningens ideal med religionen och i synnerhet den reformerta kristendomen var också ett återkommande tema i de mer akademiska verk Bethén översatte, däribland den danske prästen Laurids Smiths Försök till en systematisk afhandling om menniskans pligter emot djuren (1799) och den tyske evangeliske teologen W.A. Tellers De fullkomligares religion (1814). Det är dock tydligt att Bethén snarare såg sig som folkbildare än som filosof i eminent mening. Såväl valet av översättningar som de egna texterna präglas av en vilja att popularisera filosofin, inte sällan på bekostnad av djup och stringens. I översättningen av Smiths bok har Bethén helt utelämnat den teoretiska delen. Och hans 30 sidor långa Mendelssohnöversättning utgår i själva verket från en efterlämnad arbetsskiss till den tysk-judiske filosofens storsäljande dialog Phaedon oder über die Unsterblichkeit der Seele från 1767. I förordet till översättningen motiveras textvalet med att läsaren därmed kan få tillgång till Mendelssohns tankar utan att behöva ta del av alla de ”vidlyftige Samtalen” i huvudverket. Ironiskt nog är arbetsskissen både svårfattligare och mer esoterisk än Mendelssohns färdiga verk. Som en samtida recensent påpekar är Bethéns översättning begriplig endast för ett fåtal läsare, ”just af det skäl, at här allenast grundlinierna til systemet upgifvas, och at det fordras en viss underbyggnad för at inse deras sammanhang och fylla luckorna”. Detta var inte enda gången som Bethéns filosofiska omdöme bestreds. Lorenzo Hammarsköld, vars Försök till en kritik öfver Schiller (1808) kritiserades skarpt av Bethén med påföljande repliker i dagspressen, kallade honom i ett senare översiktsverk över den svenska filosofins utveckling för en ”philosophisk dilettant” med endast ”tillfälliga åsigter”.
Politiskt sett var Bethén allt annat än revolutionär och verkar snarast ha stött den svenska reaktionen. Den förändring han ville få till stånd avsåg inte i första hand lagar och institutioner utan människors hjärtan och tankar. Hans motståndare var alla som propagerade för ”falsk” upplysning – romantiska mystiker, ateister och materialistiskt sinnade tänkare. Som Graf påpekar verkar Bethén ha varit en kluven person, sliten mellan framstegstro och misantropi. Möjligen bidrog denna kluvenhet till hans svårigheter att faktiskt uträtta något. Så sent som på 1820-talet ska han ha närt planer på att skriva ett mer omfattande föreläsningsverk i ”pragmatisk anthropologi och sedelära” som genom ”rigtiga begrepp om lifvets högsta angelägenheter” skulle ge andlig vägledning åt en moraliskt indifferent och hedonistisk ungdom. Verket kom aldrig till tryck och ett sextonsidigt provstycke, som publicerades separat under titeln Om menniskans bestämmelse (1823), ger inget närmare besked om dess tänkta innehåll.
Arved Bethén avled den 17 juni 1827.