Svenskt översättarlexikon

Anna Maria Lenngren föddes den 18 juni 1754 som dotter till docenten i latin vid Uppsala universitet, senare titulärprofessorn Magnus Brynolf Malmstedt, och dennes hustru Märta Johanna, född Florin. Det var som ”Mamsell Malmstedt” hon först gjorde sig bemärkt i den litterära världen. Faderns herrnhutiska religiositet vållade svåra konflikter med domkapitlet, vilket ledde till att han tidvis blev avstängd från undervisningen, men trots prekära yttre förhållanden var hemmet i hög grad intellektuellt livaktigt. Anna Maria fick tidigt en gedigen klassisk skolning och som ett lärdomsprov kan man betrakta hennes översättning av Ovidius heroid Dido til Eneas från 1778. Vid det laget hade hon redan etablerat sig som översättare av ett helt annat slags texter, nämligen libretton för hovteatern. Det tycks ha varit hertig Karl som initierat hennes första försök i opéra comique-genren, Lucile (1776), efter ett original av Jean-François Marmontel. Under de närmast följande åren översatte hon också Marmontels Zemire och Azor och Charles-Simon Favarts Arsène, vilka uppfördes med framgång på Kungliga teatern och gavs ut i prydliga kvartotryck.

Teateröversättningarna var snart ett avslutat kapitel. Anna Maria Malmstedt gifte sig 1780 och blev fru Lenngren. Två år tidigare hade boktryckaren Johan Christoffer Holmberg startat Stockholms Posten med hennes ungdomsvän och blivande make Carl Peter Lenngren och Johan Henric Kellgren som redaktörer. Tidningen blev nu och allt framgent ett självklart forum för hennes litterära verksamhet, däribland en stor mängd översättningar av skilda slag. Både hennes egen diktning och översättningarna trycktes i fortsättningen utan undantag anonymt. Som översättare ägnade hon sig under lång tid framförallt åt fransk poesi. De latinkunskaper som hon bar med sig hemifrån utnyttjade hon nu bara till att tolka ett och annat romerskt epigram. Av Voltaire översatte hon både smärre poem som de vemodiga stanserna till Madame du Chatelet (”Medelåldren”) och längre versberättelser (”Det förhastade löftet”, ”Andarne”). Det finns anledning att tro att hennes val av förlagor i stor utsträckning styrdes av Kellgren, vilket kan förklara det inte obetydliga inslaget av ”vågad” poesi bland hennes översättningar. Till favoriterna hörde Evariste-Désiré de Parny, en elegant och formsäker erotiker. I Kellgrens efterföljd ägnade hon sig under ett par år in på 1790-talet också åt danska diktare som Baggesen, Wessel och Rahbek.

Anna Maria Lenngren uttalade sig aldrig offentligt om sina översättningsprinciper. Tolkningarna fick tala för sig själva och de visar att hon aldrig kände något tvång att skapa en trogen avbild av originalet. I den tidiga Ovidiusöversättningen Dido til Eneas är hennes text nästan 50 % längre än originalet. Att hon dessutom ersätter Ovidius distika med alexandriner är helt i enlighet med tidens praxis. Försöken att skapa svenska motsvarigheter till de grekisk-latinska versmåtten var ännu så länge mycket begränsade. Också i sina senare översättningar lät hon ofta den svenska texten svälla tämligen ogenerat. Som en förebild för denna otvungna syn på översättningens konst kan man återigen åberopa skaldekollegan Kellgren, som offentligt försvarade översättarens frihet med de berömda orden ”skrifva såsom Horatius eller Propertius skulle skrifvit, om de lefvat på samma tid, i samma land, som han”, en princip som inte bara gällde för de romerska skalderna utan lika mycket för en nyare tids poeter på olika språkområden.

En del av sina tolkningar av utländsk dikt kallade Lenngren imitationer. Gränsen mellan översättning och imitation är flytande, men i stort sett innebär imitationen en större frihet gentemot förlagan, en frihet som också kan sträcka sig till delar av innehållet. Ett exempel är den stora versberättelsen ”Äreporten” efter ett original av den norsk-danske skalden Edvard Storm. Lenngrens version trycktes i Stockholms Posten 1793 utan att betecknas som vare sig översättning eller imitation – förmodligen ett rent förbiseende. Men i Lenngrens egen förteckning över sina dikter kallas den imitation, så också i hennes postumt utgivna Skalde-försök. Originalet är en satir förlagd till en tysk småstad, där borgerskapet uppvaktar en genomresande ärkebiskop med en äreport förfärdigad av en galge. En nyligen hängd tjuv förvandlas behändigt till en trumpetblåsande ängel. Ärkebiskopen far igenom staden utan att tyckas lägga märke till hyllningen, men den skräddare som med en enkel ritning givit idén till galgen som äreport görs av det styrande borgerskapet till president för en nyinrättad konstakademi. Lenngren har förlagt handlingen till en svensk småstad. Ärkebiskopen har förvandlats till en landshövding som blir så smickrad av den fina äreporten och dess utsmyckning – utan att se hur den är gjord – att han beviljar staden stora förmåner. Här riktas alltså satiren i första hand mot den lurade och korrupte landshövdingen, medan borgarna visserligen är en smula löjliga men framför allt listiga. Med sin överlägsna versbehandling och sin underfundiga ironi har Lenngren format ett konstverk av en tämligen klumpig materia.

Den 8 mars 1817 begravdes Lenngren på Klara kyrkogård i Stockholm.