Vilgot Hammarling, 1892–1962
Vilgot Hammarling tillhör inte de mer kända svenska översättarna, men i ett avseende har han haft stor betydelse. Det gäller hans översättningar av P.G. Wodehouses romaner och noveller under mellankrigstiden. Normalt nämns – med all rätt – Birgitta Hammar som författarens främsta översättare i Sverige, men det var Hammarling som kom att befästa den svenske Wodehouse och göra honom så framgångsrik här jämfört med mottagandet i andra länder. Birgitta Hammar kunde följa i hans spår och se till att Wodehouse förblev en mycket läst författare.
Karl Vilgot Valentin Hammarling (eg. Nilsson) föddes den 31 januari 1892 i Stubbhult, Målilla socken i Småland som ett av sju syskon. Fadern var jordbrukare och nämndeman. Sonen skrevs in vid Västerviks realgymnasium och antog namnet Hammarling efter den by i Målilla, Hammarsebo, dit familjen flyttat 1897. Han avlade studentexamen 1911 med medelmåttliga betyg men var bäst i engelska och matematik. Året efter studentexamen tillbringade han vid Rösiöskolan, en lantbruksskola utanför Jönköping. Den banan skulle han emellertid inte fortsätta på. År 1913 skrev Hammarling in sig vid Uppsala universitet, där han senare avlade en fil.kand. i konsthistoria, engelska och geografi. Som tjugoåring publicerade han också tillsammans med Gunnar Hede en diktbok, På solstigar och mörka vägar (1912), ett tidigt uttryck för hans litterära intressen.
Sitt yrkesliv startade Hammarling som medredaktör i Tidens lexikon, där han lärde känna Herbert Tingsten och bland annat skrev artiklar om främmande länder. År 1918 fick han anställning på Upsala Nya Tidning. Tidningen betraktades under chefredaktören Axel ”Koftan” Johanssons ledning som Sveriges journalistuniversitet och det var tiden där som lade grunden för Hammarlings långa karriär inom tidningsvärlden: först på Dagens Tidning och Presstelegrambolaget, efter 1921 på Dagens Nyheter, där han stannade i 17 år. Av stort värde för hans framtida översättningar blev de år på 1920-talet då han var tidningens Londonkorrespondent och lärde känna det engelska klubblivet. Åren 1927 till 1938 var Hammarling Dagens Nyheters utrikes telegramredaktör och blev även vice ordförande i Journalistförbundet. Tidvis arbetade han i Tyskland, men utvisades på grund av sina nazifientliga artiklar. År 1938 anställdes Vilgot Hammarling på Sveriges ambassad i London som pressattaché och kom att arbeta där under återstoden av sitt yrkesverksamma liv fram till 1958. Hammarling skilde sig 1943 från sin första hustru och gifte sig 1946 med Beatrix Moore (guddotter till författarinnan Beatrix Potter). Paret fick två söner. Hammarling avled den 5 maj 1962 i England.
Redan 1920 hade olika svenska förlag börjat ge ut P.G. Wodehouses böcker, som rönte uppmärksamhet trots översättningarnas inte särskilt goda kvalitet. Sju böcker och minst åtta noveller publicerades fram till 1930, översatta av bland andra Hanny Flygare. När Georg Svensson 1931 tillträdde sitt långa tjänst på Bonnier fick han bland annat ansvar för utgivningen av utländska författare, vilket innebar att han bedömde vilka verk som skulle översättas och vilka översättare som skulle anlitas. Svensson skriver i Minnen och möten (1987):
Den första bok som P.G. Wodehouse gav ut på Bonniers var Leave it to Psmith (Psmith ordnar saken, 1934). Den översattes av Vilgot Hammarling, då anställd på Dagens Nyheter som journalist och f.d. Londonkorrespondent och han var perfekt för uppgiften. Utom att han älskade Wodehouse och det England som odödliggjorts i Wodehouseböckerna var han en genuin språkkonstnär som genast fann den rätta, så svårträffade Wodehousetonen. Hans översättning blev en omedelbar succé och han fick följaktligen fortsätta.
Hammarling hade redan 1925 översatt sin första novell av Wodehouse för Bonniers Veckotidning. Det är sannolikt att Hammarling medverkade med flera översättningar också i Bonniers Novellmagasin, som publicerade 25 noveller av Wodehouse 1929–1939 utan att ange översättarens namn. Även i Vårt Hem medverkade han under 1930-talet med flera översättningar. Det kan nämnas att Hammarlings första bok, Psmith ordnar saken, är det verk av Wodehouse som givits ut i flest upplagor i Sverige.
I jämförelse med Birgitta Hammars ledigare och mjukare uttryckssätt ligger Hammarlings Wodehouse närmare originalets kärvare, ibland ironiska stil. I recensionen av Hammars Bravo Jeeves! (Dagens Nyheter, juni 1947) skriver signaturen J.O.O. (Jolo):
Översättningen, av Birgitta Hammar, är god – och man noterar tacksamt flera utomordentliga vändningar – men, det kan gott sägas, den är inte så god som översättningen var när Wodehouse i mitten på trettitalet spottades ut i bok efter bok på svenska marknaden tack vare den nitiske Vilgot Hammarling. Han följde smidigare Wodehouses strängt taget tidlösa nonsensspråk och jargong, drog sig inte för nyskapningar i klassisk svensk studentikos spexstil och föll aldrig för frestelsen att försöka göra språket lättsamt genom nyttjandet av för dagen gångbara och skrattknipande slangord.
Vilgot Hammarling lyckades överföra Wodehouses krävande engelska stil, hans similies och nifties, på ett förnämligt sätt och grundlade därigenom Wodehouses popularitet i Sverige. Näst England och USA är detta det land där Wodehouse har flest läsare, mycket tack vare just Hammarling och Hammar.