Torkel Franzén, 1950–2006
Torkel Franzén växte upp i Solna, där hans far var rektor. Men han föddes i Pajala, den 1 april 1950. Han tog studentexamen på Whitlockska samskolan och började därefter studera matematik vid Stockholms universitet, men bytte efter ett par år inriktning och läste i stället teoretisk filosofi. Under studierna försörjde han sig som lärarvikarie, bland annat på Kungsholmens läroverk. Senare arbetade han som datalingvist och programlogiker. Han doktorerade 1987 på avhandlingen Provability and Truth, om matematikens filosofi, och fick några år därefter ett lektorat vid Luleå tekniska universitet. Till hans specialintressen hörde Gödels ofullständighetssats, och hans sista bok, Gödel’s Theorem. An Incomplete Guide to Its Use and Abuse (2005), blev internationellt uppmärksammad och hyllad. Han fick emellertid inte tillfälle att njuta av detta länge. År 2006 blev Torkel Franzén akut inlagd på sjukhus med diagnosen lungcancer och dog mindre än tre månader senare. Han avled den 19 april 2006.
Torkel Franzén var en studie i motsättningar. En briljant begåvning som redan som nybliven student bedrev en omfattande korrespondens med den legendariske Harvardfilosofen W.V.O. Quine. En mycket fin essäist och kåsör, men så självkritisk att han vägrade att låta utge sina texter. Inom både prosa och lyrik var han vitt beläst, men en konnässör som under åren gallrade ut författare efter författare ur hyllorna därför att de inte förmådde leva upp till hans stränga krav.
Franzén var tidigt aktiv i svenska science fiction-kretsar och började publicera sig på området i slutet av 1960-talet. Han skrev primärt i två av de ledande fanzinen, Mentat och Science Fiction Forum, till en början noveller och dikter, senare främst kritik och personligt hållna essäer. Hans språkintresse fick honom att ofta skriva på engelska, som han behärskade till fulländning. Den SF-författare som han satte högst var amerikanen Jack Vance (eg. John Holbrook Vance), av vilken han översatte fyra romaner (en dock outgiven). Vances ironiska grundton, hans arkaiskt utstuderade och ordrika språk och hans barockt satiriska samhällsskildringar och intriger talade direkt till Torkel Franzéns egen livshållning. Han blev också god vän med författaren. Andra som kom att finna en kongenial tolkare i Franzén var Shirley Jackson, Keith Laumer, Jonathan Lethem och Bruce Sterling.
Franzéns syn på översättandet var sträng. När han lämnade in manuskriptet till sin första romanöversättning, Brian W. Aldiss elegiska Gråskägg (1974), bad han om ursäkt: i originalet fanns en scen där en ståuppkomiker öser ur sig helt och hållet oöversättliga ordvitsar på två boksidor, men på svenska hade Franzén inte förmått åstadkomma mer än en och en halv sida. Hans krav på stilistisk, innehållslig och språklig trohet mot originalet var gränslösa. Samtidigt var han den förste att inse svagheter också i de förlagor han arbetade med. Han skrev en gång:
Några”översättarens anmärkning” som aldrig varit gängse, men som man som översättare gärna skulle vilja stoppa in ibland, är följande:
*) Originalet är lika grötigt och obegripligt. Ö.a.
*) Folk som vet påstår att det ska heta så. Ö.a.
*) Jag rekommenderar att nästa stycke hoppas över. Ö.a.
Torkel Franzén var en sparsmakad översättare. Två ting kunde förmå honom att åta sig en bok: att han själv blev genuint förtjust i den och ville lägga ner tid på översättandet, eller att han var i desperat behov av extrainkomster. Några titlar han översatte av det senare skälet publicerades på hans begäran under pseudonym, eftersom han skämdes över att ha arbetat med texter han inte respekterade. När han använde eget namn innebar det att han inte bara var villig att stå för sin egen insats, utan också för den bok han arbetat med.
Franzéns eget, sparsamma författarskap imponerade. Bland de hundratals skribenter som under snart sextio år publicerat sig i de tusentals SF-fanzinen som utgivits i Sverige var han en av de stilistiskt främsta. Då bör man inte glömma att bland de andra som debuterat i fanzinen finns författare som Erik Andersson, Inger Edelfeldt, Helena Eriksson och Steve Sem-Sandberg. Så här skrev Torkel Franzén i en av sina dikter:
I suppose as I lie dying, before letting go at last
in that stillness of rasping breath that marks the end,
I will reach out to preen and polish, not my hair or face,
but the words, the words! The words by which I told
of the things I knew and I saw before I died.